Category Archives: Kvinnlighet/Manlighet

Att våga inkludera cismän (eller allmän reflektion efter Watsons tal)

Jag har upplevt en väldig massa i kölvattnet av Emma Watsons tal som lanserade kampanjen He for She. Jag har upplevt en hel massa (vita straighta cis) män som plötsligt erkänner sig som feminister, som säger “det här, det är jag med på”. Män av alla möjliga variationer; män som är uttalade antifeminister, män som tycker sig vara jämställda, män som motsätter sig socialt genus, män som är feminister, män som ser genus som den största variablen gällande ojämlikhet, män som har ett välgenomtänkt intersektionellt perspektiv, män som aldrig ens ifrågasatt könsnormer. Oerhört många män av olika skolor. Som har blivit mycket berörda av detta.

Och jag har också upplevt oerhört mycket kritik gentemot Watson, i inomfeministiska kretsar, att hon är en vit ung smal snygg rik framgångsrik kändiskvinna (och förmodligen cis också vad vi vet men låt oss inte spekulera för mycket i människors könsidentitet) som står som frontfigur för en kampanj som i sitt grundläggande utförande är transexkluderande och där intersektionella perspektiv inte får plats.

Jag får verkligen hålla med om att Watson inte har sagt något speciellt “groundbreaking”. Men. Hon har sagt något som har rört många människor, som har fått dem intresserade av jämställdhetsdiskursen.

Och det i sig självt är något att fira. Utan att börja kritisera allt för hårt. Alltså.

Jag blev i kväll påmind om att det just nu, fortfarande idag 2014, finns människor, unga nya människor inte såna där gamla stofiler, vi snackar födda efter 1995, som på riktigt tror att man kan göra en pojke till bög genom att låta honom ha klänning på. Hallå. Alltså. Detta tror folk. Nya unga folk. I don’t even.

Jag tycker det är alldeles utmärkt att transrörelsen fått flyt, att den har fått en plats inom feminismen och inom jämställdhetsbegreppet. Tro inget annat. Det är fanimej på tiden. Och jag lyfter alltid cisnormer och transperspektiv när jag föreläser för även om de som lyssnar aldrig hört det förr kommer de kanske reflektera en extra gång nästa gång de hör om det.

Men de allra flesta människor har fortfarande inget som helst begrepp om kön och genus och könsidentitet utöver det de blev lärda när de var 3 år, det vill säga “det finns pojkar och så finns det flickor, punkt slut”. Herregud, till och med många som ÄR upplysta om att de binära könen är en förenkling av begreppet “kön” som är utan dess like, vet inte ens själva om “cis” är en förkortning eller om det kanske är latin (det ÄR latin och betyder “på samma sida”, vilket syftar till att din könsidentitet stämmer överens med de fysiska könsdelarna samt ditt juridiska kön och ibland även vilket könsuttryck du har, FYI).

FOLK VET GENERELLT INGENTING om de här sakerna. Och speciellt inte folk som lever upp till normerna, exempelvis cispersoner och heterosexuella. För de har ALDRIG varit tvungna att tänka över den saken, försöka relatera till den. YOU KNOW NOTHING JOHN SNOW. De tror på riktigt att man kan göra sina barn till homosexuella om man inte uppfostrar dem enligt rådande könsnormer. Fatta den saken.

Så nånstans här måste vi börja fundera över vilka det är vi vill försöka nå egentligen. De som redan har en förförståelse för problematiken och förmodligen redan är involverade, eller de som inte engagerat sig alls eftersom de aldrig fattat varför den här diskursen är för dem?

Och det är frustrerande att behöva tänka så, att tänka på att inkludera de vi traditionellt sett ser som överpriviligierade. Ja absolut. Men exempelvis cismän uppgår ändå till en rätt stor del av befolkningen (låt oss chansa på 45% utifrån vad jag förstått är rimliga uppskattningar) och vad i hela fridens namn är det för en jämställdhetsrörelse som inte ens lyckas inkludera den stora procenten? Om vi inte ens lyckas få med oss cismännen, hur inkluderande för transpersoner och andra som faller utanför rådande normer kan den rörelsen egentligen vara? Vill vi ha med ALLA eller vill vi bara ha med några på den här båten? Vill vi vara underdogs, eller vill vi på riktigt reformera samhället? VILL VI HA JÄMSTÄLLDHET eller vill vi bara slåss?

För om vi bara vill slåss är jag game. Men jag tror inte det förändrar ett jävla skit.

Jag ser ett inlägg delas på FB. Det heter Why I’m Not Really Here For Emma Watson’s Feminism Speech At the U.N.” och är absolut läsvärt. Men. Det inlägget pratar om att “män” tjänar på ojämställdhet, och brister något väldigt i sin klassanalys. För det är “inte alla män” som tjänar på det. De som Watson talar om i sitt tal är inte de som sitter på toppositioner på diverse stora företag. Att det mest är män som sitter på all den där makten betyder inte att “män” som grupp sitter på en massa makt. Jo, de är överrepresenterade i toppen, visst. Men den toppen är så jävla liten att det nästan inte ens är värt att nämna (speciellt inte utan klassanalys). 

Vi kan inte ha en rörelse som hävdar sig vara för jämställdhet om samma rörelse inte inser att det binära uppdelandet av män och kvinnor, så som det görs när det talas om att “män” sitter på makten, är en jävligt stor del av problemet, och att den brister så sjukt i sin syn på klass. Om vi säger att “män” har den största makten bortser vi från alla män som inte har den makten över huvud taget och ignorerar arbetarklassmän, prekariatets män, män som lever i omständigheter där de med alla medel måste försörja en familj utan någon som helst möjlighet att göra det, och så vidare. 

Var lämnar vi de männen då?

Könsrollerna, uppdelningen av män och kvinnor i binära och dikotoma förhållanden till varandra, kan vi aldrig aldrig någonsin komma ifrån, om vi inte själva slutar dela upp dem på det viset. Och, vet ni, vi kan aldrig ha en jämställdhetsrörelse som aktivt exkluderar cismän och andra som inte ens har den blekaste aning om att kön och könsidentiteter är mycket mer flytande än vad de fått lära sig. Det går bara inte. Vi måste inkludera även de som inte har en aning, göra dem intresserade, få dem att förstå att detta rör OSS ALLA, oavsett kön eller könsidentitet. Och de kommer bara fler och fler, för varje år. Unga, nya människor, som inte ens fått grundläggande sexualundervisning i skolan, och som nu ska förhålla sig till abstrakta begrepp som “cis” och “trans” och som tycker att det är väl ändå rätt gött att kunna kamma in fördelarna det ger av att leva upp till normerna.

Vi måste fånga upp dem.

Vi måste tänka såhär: VAD VILL VI UPPNÅ. Och. VAD ÄR BÄSTA STRATEGIN.

För oss som varit i den här diskursen i 10-20 år eller mer är det förstås extremt banalt, att ens tala om kön och implicerad etnicitet och/eller kultur och klass, på det vis som Watson gör. Men för alla som INTE varit det, för alla unga, för alla som följer normerna, för alla som aldrig behövt bemöda sig med att tänka i de här termerna någonsin förut, är Watsons tal och inställning precis rätt. Det handlar om målgrupp. Målgruppen som Watson riktar sig till är cismän. Och hon lyckas bra också.

Och det ska vi ta emot med glädje. Ja, ur ett normkritiskt perspektiv är det för jävligt att folk lyssnar mer på en vit ung ciskvinna som är känd genom filmer som inte ens klarar Bechdeltestet en del av dem, än vad de gör på människor med mycket mer erfarenhet och kunskap och utbildning och så vidare. Ja. Men sådan är nu medialogiken. Så är det. Vi kan snacka om hur vi förändrar den senare. Men just nu handlar det om att få människor, män, cismän, med på båten. Och det är essentiellt för jämställdheten, och för det framtida gemensamma byggandet av en jämlik värld.

Folk vet ingenting. De vet ingenting. Generellt. Och det är okey. Vi kan inte förvänta oss att alla ska ha 90 poäng i genusvetenskap och ytterligare 90 i intersektionell analys. Det går bara inte. Så därför är det på vårt ansvar, vi som vet lite mer, att lyckas förklara varför det är viktigt att bry sig om jämställdhet ur folks egna perspektiv. Och det handlar inte om att ge vika angående transpersoners rättigheter, absolut inte. Det handlar om att bjuda in människor i det första steget (som vi tog för många år sedan) och välkomna dem där.

Cismän kommer aldrig någonsin vilja gå med på att de är priviligierade när de inte känner sig som det, när den kapitalistiska “arbetslinjen” gjort det klart för dem att de inte är värda mer än vad som står på deras lönespecifikation. MEN och alltså för helvete MEN män drabbas ju också av den här jävla skiten, av uppdelningen i binära kön. Där det ena är “manligt” och det andra är “kvinnligt”. Och ju mer vi talar om “män” ju djupare gräver vi gropen som heter “kvinnor”.

Vi kan aldrig ALDRIG skapa en transinkluderande värld om vi inte inser att även cismän lider under normerna och således lyckas förmedla att de skulle må så mycket bättre om de också var med och lite snabbare än nu jobbade för en jämställd värld där kön inte spelar någon roll. Vi kan inte snacka om att män ska “ge upp privilegier” för de tycker att de har fått dem fair and square i ett samhälle som värderar kvinnor lägre, alternativt tycker inte att de fått några av dessa privilegier alls någonsin. Vad ska de göra exakt när de blir erbjudna en hög position? Ifrågasätta anställningsbeslutet? Det fungerar inte så och det vet vi. Vi vet att det här är strukturellt. Den enskilda mannen kan inte dömas för något som helst som han inte gjort med avsikt. Han kan inte dömas för att leva i samma system som vi gör.

Jag jublar således också över Watsons tal. För hon poängterar exakt samma sak som jag gör när jag är ute och föreläser:

Jämställdhet är inte en kvinnofråga.

Hur många gånger ska jag behöva säga detta innan det blir sanning?

Föräldramöte på mitt barns nya skola (eller: en tre timmar lång lektion i hur pojkar är) (Svar: motsatsen till flickor)

Tidigare i veckan var Nijas och jag på föräldramöte på den skola där vårt äldsta barn precis har börjat i nollan. Vi var på föräldramöte där vi och alla andra “nollors” föräldrar skulle informeras om hur skolan var, vilket fokus de har, hur de bedriver sin pedagogik, och när jag vaknade samma natt för att ge yngsta barnet välling och ny blöja kunde jag inte somna om igen utan låg bara och grubblade.

Över hur det hade varit, hur jag hade reagerat, hur jag kan göra i framtiden. Om ifall det ens finns någon likabehandlingsplan för flickor och pojkar i skolan här i Danmark, om det ens finns något jämställdhetsdokument att förhålla sig till gällande skolans pedagogiska ramverk. Om hur jag kan förändra, hur man kan gå till väga. Och hur jag fullständigt misslyckades med att låta bli att vara den där jobbiga genus-svensken. Igen.

Låt mig börja från början. Låt mig anlägga en annan ton. Låt mig gå över till upprörd och raljant. WARNING: There will be gifs and caps lock.

Vi kommer in i vad de kallar en aula men som är en hall med en stor stentrappa där alla föräldrar sitter uppradade. Vi slår oss ner. Första timmen ska handla om GFO, det vill säga Fritids. De första tio minuterna går ganska bra, det verkar rätt trevligt, det här. Tills hon som är representant och som tagit ordet ska börja tala om IT-rummet, där ungarna får spela dataspel efter skoltid. Hon vänder sig till oss föräldrar och säger:

“Det är säkert en hel del pojkar här inne, eller ja män kanske, som själva spelat en del dataspel och som vet en del om det. Eller hur, pappor?”

Jag reagerade exakt såhär:

Föga anade jag att min reaktion 3 timmar senare skulle vara såhär:

Men tillbaka till aulan. Efter detta fullkomligt ignorerande av eventuella mamma-gamers som kunde suttit i lokalen (I’M RIGHT HERE WHAT DO YOU WANT?!) fortsatte representanten att i tio minuter tala om pojkar som spelade dataspel, hur det är en del av den grabbiga nedärvda kulturen, hur pojkar i alla tider lärt sig av att titta på andra pojkar när de exempelvis spelat fotboll, så vi behövde inte bli oroliga om våra pojkar till synes bara satt och kollade på när de andra pojkarna spelade dataspel för det var också en inlärningsprocess osv.

Inte EN ENDA GÅNG använde hon ordet “flickor” eller ens det könsneutrala “barnet” i den här harrangen. I tio minuter fick vi som är föräldrar till pojkar veta att det är helt ok att våra pojkar spelar dataspel för det där med data och IT osv är ju här för att stanna så det är ju viktigt att lära sig. Hur viktigt det är för flickorna att lära sig datorer berättade hon däremot inte. Jag tänker spontant “inte så viktigt” med tanke på hur sjukt exkluderade de blev i snacket om IT-rummet, och med tanke på fritidsets svar på en annan förälders fråga om hur de arbetade för att försäkra att alla barn får möjlighet att ta del av alla aktiviteter: det gör de inte. De visar var allt finns, sedan får ungarna göra som de vill. Under de två veckor som gått har jag sett en (1) flicka inne i datarummet, en (1) gång. Men det är ju viktigt att barnen, jag menar pojkarna, lär sig IT.

Efter den här långa svadan, där jag mest satt och tryckte ena handens fingrar hårt mot näsryggen och försökte låta bli att ställa till en scen (på svenska dessutom, ingen hade förstått nånting), räckte min man upp handen och sa “Ursäkta, men kan du säga ‘han eller hon?”. Representanten verkade inte helt fatta vad han menade (trots att han talar danska) så jag försökte hjälpa och lade till “Ja, eller bara säga “barnen” istället för “drengene” kanske”. Hon såg en smula underligt på oss och sa sedan dröjande tack för inputen och att hon skulle tänka på det.

Nästa långa harrang om idrott innehöll således lite fler “barn” och lite färre “pojkar” men det var ändå pojkarna, inte flickorna, som fick stå som exempel när det talades om att på grund av en vattenolycka i stora omklädningsrummen måste barnen byta om i ett mindre rum, och…

“…när man har 35 pojkar på den ytan, och ni vet ju hur pojkar är, *viftar med armarna och låtsaskastar med saker* de lägger bara sina saker precis var som helst, ja då blir det ganska kaotiskt ibland.”

Nijas och jag:

Fortfarande inte ett ljud om flickor. Nu hade det gått 45 minuter och efter vad vi hade hört kunde detta lika gärna varit en könsseparatistisk skola för pojkar endast.

Det är helt rimligt att anta att när någon aktivt väljer en viss del av en grupp människor och tillskriver dem ett beteende, i detta fallet “pojkar” ur gruppen “barn”, istället för att hänvisa till hela gruppen vilket lika enkelt kunnat göras, så kan man dra slutsatsen att personen i fråga menar att den andra delen av gruppen, här: flickor, INTE uppvisar detta beteende.

Så vad vi nu hittills fått veta om pojkar och dessa mystiska osynliga flickor är: Pojkar spelar dataspel och fotboll, flickor gör det tydligen inte, åtminstone inte i sådan grad att de är värda att inkluderas språkligt ens inför deras egna föräldrar, och pojkar är stökiga och håller inte ordning på sina saker, vilket flickor då får antas göra. Duktiga flickor, stökiga pojkar. Tröttheten i denna kliché alltså. (Jag kanske för övrigt ska påpeka att det är en skola med uttalad idrottsinriktning så det är oerhört rimligt att anta att det även finns många flickor som spelar fotboll på skolan).

Vad som följde härefter var att en mamma, som inte presenterade sig med sitt namn utan som “mor till en pojke”, berättade att hon tyckte att det var svårt att få någon info ifrån sonen kring vad han hade gjort under dagen, där hon ju alltid tidigare hade vetat precis via dagisets personal. Han sa bara att han inte kom ihåg något.

Representanten plirade lurigt mot den självutnämnda pojk-mamman och sa insinuant “Jag är visst inte helt fel ute om jag gissar på att du har en pojke?!”.

[insert gif på en jävla slowclap, Watson].

Och sedan följde en drös meningar om att pojkar inte öppnar upp och att det skulle pojkmamman bara vänja sig vid för från och med nu kommer pojkar tydligen aldrig prata med sina föräldrar mer innan de kommit ur tonåren, fast sedan bytte hon spår och sa att det helt enkelt är för att barnen inte minns vad de gjort, om två flickor (HALLELUJAH ett exempel med flickor!) kivas på förmiddagen och “rycker varandra i håret” (I immediately withdraw my hallelujah) så är de goda vänner igen efter lunch och minns inte alls att de varit ovänner. Och här nånstans verkade hon komma på att hon ju nu motsade sig själv eftersom det här beteendet ju skulle vara “typiskt pojkar” så då lade hon MED EFTERTRYCK till att “Och pojkar minns det alltså ÖVERHUVUDTAGET inte!”.

Sedan är mötet i aulan slut, vi ska gå vidare in i de respektive klassrummen, träffa våra barns lärare och sitta vid ungarnas bänkar osv. Och nu blev det ju trevligt på riktigt en lång stund, vi skulle rita av en bild från minnet som barnen skulle få dagen efter medan en av medhjälparna läste upp alla roliga svar ungarna hade kommit med när de hade frågat om vad deras föräldrar arbetade med (dock att Vilde hade svarat att han inte visste, herregud, här har man försökt lära honom att säga “Föreningsutvecklare för sexualpolitisk påverkan och opinionsbildning” i flera månader och detta är vad man får) – men den nyvunna lyckan varade inte länge.

För plötsligt berättades det om ett födelsedagspaket-system som de hade i klassen, där alla föräldrar köper “en present riktad till ett av könen”, beroende på om man hade en pojke eller flicka själv då, som man skulle ta med och lämna i klassen. Det kom så plötsligt faktiskt att jag inte ens kunde hejda mig.

“Ska vi skriva vilket kön det gäller på paketet då eller?” sa jag. Det var en ärlig fråga. Jag tyckte det lät så absurt, i mina genusifierade öron. En present riktad till ett kön. Vad knäppt. De är ju 6 år gamla. De är ju barn.

“Jaaa, det kan man väl göra om det inte är tydligt i inpackningen om det är till en tjej eller kille” blev svaret.

I don’t even. Så många implicita saker här. Så många förutfattade meningar, så många underförstådda självklarheter om vad som är “för flickor” och “för pojkar” och hur det ska se ut och presenteras. Inga exempel behövs, ingen vidare förklaring, vi förväntas veta vad som är flickigt och pojkigt och hur vi ska packa in dessa presenter så att det är uppenbart för alla vilket kön den är riktad till. Vilket utmärkt exempel på könsrollsbaserade strukturer. Det finns ingen frivillighet här, det finns inget utrymme för normöverskridande, hela systemet faller (inte bara paketsystemet, hela genussystemet) om flickor och pojkar inte håller sig inom sina respektive könsgränser.

Ungefär här ska jag faktiskt ha lite beröm för att jag inte sa något om att rita penisar på paketen. Tanken slog mig, kan man säga.

Istället sa jag “Kan man inte ge en könsneutral present?”.

Det kunde man inte. Den skulle läggas i antingen flickornas presentlåda eller pojkarnas. En pappa vid samma bord som oss försökte skämta om att de inte hade några “hen” i Danmark. Jag tror inte ens jag log. Dålig stämning™.

Och sedan fortsatte det. Med berättelser om exempelvis återkommande djurquiz där de tävlade i lag, “flickorna mot pojkarna” givetvis. Och att om man ska bjuda hem folk i klassen på kalas ska man antingen bjuda hela klassen eller alla av samma kön som ens eget barn. Och på tavlan hängde två påsar med legoklossar i, lika många i varje, med olika färger. En påse för flickorna, en för pojkarna.

Vid det här laget hade jag i princip slutat lyssna. Tills jag nu hör, med en smått uppgiven ton från läraren, att den här lego-leken tydligen var ETT JÄVLA FÖRSÖK ATT INTEGRERA KÖNSGRUPPERNA OCH FÅ DEM ATT LEKA IHOP genom då att en pojke tar en legobit ur den ena påsen och en flicka ur den andra och så ska de försöka få samma färg.

Okey. Okey. Okey. Spola tillbaka.

Så först görs det enormt stor skillnad på barnen utifrån kön, de talas om som om de vore motsatser och inte har något gemensamt, sedan delas de upp i lag och ska tävla mot varandra, tjejerna mot killarna vilka är bäst ingen protest, för att sedan få veta att presenter är antingen till flickor eller pojkar vilket såklart helt tydligt säger att flickor gillar vissa saker och pojkar gillar andra saker och dessa må aldrig förenas och kan inte blandas ihop, därefter får man höra att man förväntas umgås med och vilja bjuda hem de i ens klass som har samma kön som en själv… OCH SEN ÄR FOLK FUCKING FÖRVÅNADE ÖVER ATT FLICKOR OCH POJKAR INTE LEKER ÖVER KÖNSGRÄNSERNA???

Och jag orkar nästan inte ens gå in på samtalet mellan papporna vid mitt bord senare där någon på allvar säger “ja det är så typiskt pojkar att göra sådär” apropå sin sons beteende och jag inte kunde hålla truten och absolut skulle lägga mig i och säga “Mmm det kan ju också vara individuellt och inte ha så hemskt mycket med könen att göra” och han protesterade och sa att jomen det tyckte han nog att det fanns ändå skillnader där, det säger ju alla och jag ba “Ja, de säger det, och vet du vilka som hör det? Barnen. Och barn är inte dumma, de fattar DIREKT att de förväntas vara på ett visst sätt om någon säger att det är så pojkar eller flickor är, och så blir det en självuppfyllande profetia” och han nickade nog faktiskt en smula och höll eventuellt med lite och jag tror nog vi ska ha roliga diskussioner när vi har föräldraklassfest senare under året men nu, just nu, blev jag ÄNDÅ den där jävla irriterande svenska hen-ivraren som inte vill låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor som jag ju hade lovat att jag INTE skulle bli redan första gången jag träffade min sons klasskamraters föräldrar, som vi ska umgås med på olika sätt i 9 år nu.

Men jag antar att det är såhär det kommer vara nu. Uppenbarligen är det så folk håller på utanför min lilla bubbla av genusintresserade sexualpolitiska jämställdhetsaktivister och andra könsmedvetna som, typ, vet vad QTBH står för och vad en cisperson är.

Det är väl precis här och nu det börjar. Med en chock, det ska erkännas. Jag var inte beredd. Inte alls beredd på att folk talar på det här viset, gör på det här viset, så slentrianmässigt, skapar bås och lådor att placera människor och presenter i efter könskategorisering. Att folk förvånas över att flickor och pojkar inte vill leka ihop när samma barn hela tiden får veta att de i princip inte har några likheter med varandra. Hah.

Jaja. Det kanske är det som blir min nya lott i livet då. Att vara den där genus-morsan från Sverige med allt sitt “hen” och “norm” och “könsroller”.

Vet ni vad?

Så himla typiskt barn

Nå. Semester kom i vägen för mitt återfunna bloggande, men nu är även den slut så here we go again.

Jag har haft anledning att tänka rätt mycket på mina barn de senaste veckorna. Av den enkla anledningen att de blivit så förbannat stora, var och en på sitt sätt. Den stora börjar i nollan på tisdag, och har varit på fritids sedan i måndags. Herregud. Och den lilla började inskolningen hos sin “dagbarnvårdare” som jag förstått är den mer moderna benämningen på “dagmamma”, i måndags. Iof heter det “dagpleje” alltså “dagvård” på danska så det är ju inte särskilt långt ifrån.

Men nu när den yngsta har börjat utvecklas från att vara ett tämligen menlöst spädbarn, som spädbarn ju är, till att uppfylla alla de där stegen på utvecklingstrappan som barn ju ska, så kan jag se sådana otroliga skillnader mellan dem. På alla sätt. Om jag trodde att det andra skulle följa i samma fotspår som det första så trodde jag definitivt fel.

Jag ska inte nämna några specifika personlighetsdrag här, av integritetsmässiga skäl, men som personer är de väldigt olika, om man jämför hur den stora var i den lillas ålder. Och utvecklingsmässigt är de närmast motsatser; det den stora kunde i den här åldern kan den lilla inte alls förstå, men det den lilla kan nu lärde sig den stora först flera månader senare.

Och detta är ju väldigt roligt för oss som känner båda barnen. Att kunna jämföra på det här viset och förundras lite smått över att två helsyskon kan vara så olika.

Men de som inte känner båda barnen. Eller som inte har följt med i den storas yngsta år. De kommer med väldigt underliga uttalanden. Om att det är “typiskt pojkar” att göra ditt eller datt.

Det kanske är nu jag ska poängtera för er som inte följer mig så noga att båda mina barn (tills vidare) kategoriseras som pojkar.

Och jag tänker på hur det hade låtit om den ena av dem tolkats som flicka. Hur mycket “ja där ser man vad olika flickor och pojkar är” jag hade fått höra på grund av att mina två barn, dessa syskon, som personer, är väldigt olika varandra?

Jag tänker på hur man ALLTID kan välja ut vissa specifika egenskaper och drag och utvecklingsfaser och välja att fokusera på dem och förstärka dem utifrån en jämförelse med någon annan av ett annat kön. Att om man tar två grupper och jämför dem, oavsett vilka grupper det är, så kommer man nästan ALLTID få ett överslag av det ena eller det andra som man kan se som någon slags generellt resultat, hur liten skillnaden än är.

Nu har båda mina söner fått höra att deras totalt motsatta sätt att vara på är “typiskt pojkar”, av människor som inte känner dem båda men som väljer att se dem i förhållande till en (fiktiv) kategori av “flickor”. Det tycker jag är fruktansvärt intressant. Också i förhållande till alla de kommentarer jag fått genom åren av föräldrar som motsätter sig detta med genus och annat könsneutralt trams och låt nu pojkar och flickor vara pojkar och flickor, som påpekat att “JAG har alltså en flicka och en pojke och DE är minsann varandras motsatser och DET ÄR NATURENS GÅNG och försök du säga till mig att det inte är skillnad på kvinnor och män redan i barnaåren!”.

Och jag tänker: klart det är skillnad på era barn, oavsett vilket kön de har. Klart de är egna personer. Klart att alla flickor inte är likadana, klart att alla pojkar är olika. Och klart de är olika varandra.

Och jag tänker: kan vi inte låta bli att jämföra utifrån de kategorierna? Kan vi inte låta bli att dra slutsatsen att bara för att vi tar en flicka och en pojke och ställer dem bredvid varandra och de är olika varandra så är det på grund av deras kön? Kan vi låta bli att ta en av mina söner och säga att delar av hans personlighet är “typiskt pojkar” när hans bror är raka motsatsen? Och kan vi låta bli att göra exakt samma sak men gällande andra egenskaper med den andra sonen? Kan vi låta bli att säga att de är typiska vadsomhelst?

Kanske är de bara helt unika individer som inte lämpar sig att jämföras men som förtjänar att ses för vad de är?

Bara en tanke, alltså.

ungarOlika som bär.

 

Alfons Åberg och de ständigt återkommande dumma pojkarna

Joakim Lamotte har skrivit ett inlägg om när han och hans inte ens 4 år gamla dotter var på bio och såg Alfons Åberg, inklusive historien “Alfons och Milla”, vars hela storyplot lite snabbt sammanfattat går ut på att pojkar inte leker med flickor för flickor är flickiga och gör flickiga töntiga saker som sina läxor och vara svaga och fåfänga. “Alfons leker inte med flickor – såklart!”.

Men Milla är inte “som flickor”. Hon gråter inte för småsaker och annat “tjejigt”, Milla är skoj hon. Och när de andra pojkarna retar Alfons för att han leker med tjejer (med en släng av heteronormativa insinuationer om kärleksrelation) blir han först ledsen, men försvarar sig sedan genom att säga:

“Det där? Det är väl ingen tjej, precis. Det är ju Milla!”

Kontenta: att vara tjej är inget man ÄR, det är något man GÖR genom att bete sig på ett visst (feminint kodat och således dåligt) sätt. Men om man låter bli att göra en tjej av sig själv genom att exempelvis gråta så kan man få lov att bli accepterad av killarna.

Hepp.

Som varande cis-kvinna och född i början av 80-talet har jag förstås vuxit upp och identifierat mig med Milla i Alfons Åberg och Pippi Långstrump och Mia i Madicken och alla andra (orimligt ofta rödhåriga) tjejer som inte beter sig enligt mallen för hur flickor “är”. Inklusive min egen mor, för den sakens skull. Det är visst ingen slump att jag färgar mina blonda lockar röda. Inte heller är det någon slump att jag inte kan räkna antalet gånger olika män och pojkar med beundran i rösten sagt något i stil med “Du är ju inte en sån där tjejig tjej”.

Jo men tack, hörni. Känns ju skönt att få bekräftelse på att det jag har lärt mig genom hela uppväxten, dvs “se ut som en tjej men var som en kille” och strategin “internalisera föraktet mot allt som räknas som tjejigt” fungerade för att få er acceptans.

Men NEVERMIND för nu är jag vuxen och har egna barn, och dessa råkar kategoriseras som pojkar. Men jag kommer med allt jag förmår försöka förhindra dem att se på Alfons och Milla och en massa andra barnprogram som å ena sidan förstärker föraktet mot så kallade “tjejiga” saker och begränsar barn av alla kön som måste förhålla sig till den här tvåkönsuppdelningen, och å andra sidan förstärker en negativ stereotyp av pojkar som “de elaka”.

För så här är det: jag kan ta snacket med mina söner. Jag kan prata med dem om att pojkarna i Alfons som retas för att han leker med tjejer är elaka och inskränkta och förmodligen aldrig ens testat att leka med tjejer. Jag kan prata med dem om att när Oscar i Vildes favoritbok “Oscar og Olivia og sørøverjagten” (2014) kallar det “tösepjat” (tjejtrams) att lillasyster vill ha med sina röda prinsesseskor när de ska leka undervattensskattjakt så är det ju rätt fånigt gjort av honom, dels för att han förstås kan göra sin syster ledsen men också för att det ju är skorna som gör att de får skatten i slutet. Inte för att Oskar ger henne någon cred för detta. Istället himlar han med ögonen åt både henne och den piratbläckfisk som alltid önskat sig ett par prinsesseskor och styr ubåten vidare. Jag kan prata med mina barn om dessa och tusen andra filmer, böcker och framställningar som de kommer falla över. Och jag gör det också.

tösepjat

Men jag är så innerligt trött på att behöva upprepa “ja, det var visst lite dumt sagt/gjort av pojken/pojkarna”. Herregud, måste barnlitteraturen vara full av så mycket dumma pojkar? Ska det vara så innerligt svårt att skapa pojkkaraktärer som INTE är oempatiska, korttänkta och ibland öppet elaka, ska det vara så svårt att skriva historier som INTE har en slentrianmässig släng av “pojkar ska ta avstånd från flickor och flickighet” alternativt en slags sensmoralisk “se vad dumma pojkar är som (exempelvis) säger såna där saker om flickor”?

Jag fattar att Gunilla Bergström skrev Alfons och Milla med ett i grunden positivt budskap, att man ska strunta i fördomar och andra människors idéer om vilka man bör leka med. Men det slår fel, på så många sätt, när “tjejighet” ändå framställs som något negativt och Milla som det icke-tjejiga undantaget, och pojkarnas utsagor om hur flickor “är” således får stå oemotsagt, och när pojkar igen framställs som de brötiga och tykna och taskiga.

Barn härmar, efterliknar, lär sig att man kan bete sig på olika sätt genom att notera hur beteenden framställs. Det är inte pedagogiskt att visa hur man INTE ska bete sig. Det bästa sättet att förklara för barn att kön inte spelar någon roll på är att skapa historier där kön de facto inte spelar någon roll.

De andra diskussionerna kan vi vuxna föra med varandra.

För jag vill faktiskt aldrig mer behöva “ta snacket” med mina söner om varför pojkar i barnlitteraturen är så jädra dumma.

Note: enligt de nya kommentarsreglerna kommer jag enbart publicera kommentarer som är positiva, konstruktiva alternativt sådana som jag orkar svara på. Övriga kommentarer hänvisas till Facebook där jag har en högre toleransnivå.

“Mamma, varför ska män beskydda kvinnor?”

Häromdagen satt min 5-åring och kollade på barnprogram på den danska barnkanalen Ramasjang. Det brukar vara helt okey, genusmässigt, med en om inte stor så iallafall acceptabel variation av både kön och etnicitet representerade, och också inte så särskilt normativt. Så jag låter honom kolla utan min övervakning.

Men just denna dag gick det ett program som heter “Drengen de kaldte kylling”, alltså pojken de kallade kyckling. Jag har inte kollat in just detta program så noga, utifrån vad jag sett handlar det om en liten kille som har en far som är vadå, notorisk mytoman? Och som i varje avsnitt ljuger ihop en lek om när han var ett eller annat, tex cowboy eller bilmekaniker. Tror jag.

kyllingJust den här dagen var det visst cowboys de skulle vara. Och så går jag igenom vardagsrummet, jag håller på att städa eller något annat som föräldrar gör när bebisen sover och den stora ungen ser på TV.

Och då säger Vilde, med ett uttryck av frustrerad förvirring som bara en väldigt lyckat genusindoktrinerad unge kan ha:

“Mamma. Varför ska män beskydda kvinnor?”.

AAAAAAAAAAARGH var min första reaktion. Som jag såklart inte skrek ut. Däremot sa jag väl mest något i stil med “Men gud säger de så dumma saker på TV nu igen, du ska inte tro ett ord av vad de säger”. För tydligen hade detta program, med denna pappa, sagt något på det där självklara sättet som liksom implicerar en sanning men inte förklarar den djupare: “Män ska ju beskydda kvinnor”.

För en femåring som vuxit upp i det här genushemmet förstår jag att det var en konstig sak att få höra sådär, utslängt som en sanning som bara skulle köpas.

Men efter lite snack med mina kollegor (för jag har kollegor nu för tiden, hohoho) kom jag fram till att vi förstås måste maila Ramasjang och fråga precis det. “Varför ska män beskydda kvinnor?”. Men jag tänker inte göra det över huvudet på Vilde. Vi ska göra det tillsammans. HAN ska maila, om han vill, och fråga dem. Och det vill han, det sa han när jag förklarade att den möjligheten fanns. Så vi gör det imorgon.

Men, som han snusförnuftigt tillade:

“Det programmet går ju inte igen innan nästa onsdag, så det kommer ju dröja innan vi får svar.”

<3

 

Subjektifieringen av män

(Detta inlägg kommer handla om män, manlighet och framställningar av de samma. Eftersom jag själv är ciskvinna kommer jag inte kunna uttala mig utifrån någon annan position än just denna, och jag ber på förhand om ursäkt för att jag ger mig på ett perspektiv jag inte själv har upplevt.)

I oktober 2012 ställde jag en fråga på Twitter rörande vilka framställningar av mäns sexualitet som män ansåg var tröttsamma. Svaren kan ni läsa HÄR i vad som blev ett av mina mest delade inlägg på den tiden. Uppenbarligen finns det intresse bland män att tala om och få möjlighet till att sätta ord på detta; bilden av mannen, historien om mannen, så som Han™ framställs i diverse filmer, böcker, serier, i nyhetsmedia, överallt. Och hur en person som identifierar sig som man kan, får, bör, måste, förhålla sig till detta.

Många av de svar jag fick in då, för nästan 1,5 år sedan, visade på en tydlig frustration över den könsframställning som vi i andra sammanhang, ur kvinnofrågeperspektiv, kallar “kvinnor som priser”, men som i detta sammanhang innebär “Idéen om att en man ska prestera olika saker för att i slutet få det (uppenbarligen) bästa en man kan få: en kvinna (samt sex)”.

Och jag förstår verkligen frustrationen över detta. Hela upplägget, och det är verkligen ett av de mest klassiska uppläggen i narrativets historia, mannen som räddar världen, dagen och kvinnan och får henne på slutet, utgör en fruktansvärt begränsande berättelse, för både män och kvinnor.

Mir på Kultureliten skrev i november ett inlägg om hur han anser att manlighet alltid är lika med vanmakt. Han skriver bland annat:

När jag var liten så älskade jag riddare, drakar och annat sånt som småpojkar brukar gilla. Mitt favoritprogram (av barnprogrammen åtminstone) var Prins Valiant. Där fanns allt. Riddare, drakar och prinsessor som behövde räddas. Jag fick lära mig att om man bara försöker tillräckligt hårt och är en god riddare (som man) så får man till sist vad man förtjänat dvs en plats på toppen, ett spännande liv och till sist så räddar man en prinsessa. För vad är en prinsessa om inte någon som behöver räddas?

Under hela mitt liv har jag pumpats full av den typen av berättelser, från riddarhistorier till Star Wars. När jag senare började läsa till socionom så fick jag höra att jag som man inte skulle ha några problem att få jobb. Med andra ord pumpades jag i en jävla massa lögner som inte har någonting med verkligheten att göra. Dels för att ingen vettig människa kan leva upp till de där idealen, dels för att jag aldrig fick något av allt det där.

Samma sak tror jag gäller för alla män. Vi blev lovade en massa saker. Om du bara är en riktig man så kommer du att få det där jobbet, skolan är inte så viktigt. Listan kan göras lång. Till sist kommer ju alltid verkligheten ikapp. Med en känsla av vanmakt. Antingen så känner man sig lurad, och ofta är det samhällets fel som inte lämnar någon plats för de där vackra äventyren. Vanmakt. Besvikelse.

Jag tror, trots min kvinnoidentitet, att det ligger fruktansvärt mycket i detta. Denna bild, detta ideal, ständigt reproducerat, om att en man bara jobbar tillräckligt hårt (med vad det än är) så kommer han få allt och dessutom en kvinna som pris. Eller som tack. Eller kanske enbart för att han har förtjänat att få henne, efter filmkonstens alla regler.

Det är detta jag vill kalla subjektifieringen av mannen. Mannen som ständigt framställs som ett agerande subjekt, som producerar, som agerar, som sätter allt på spel, inklusive sitt liv, för att rädda andra, den självuppoffrande men aldrig tvekande och alltid vinnande mannen vars värde mäts i hans prestationer.

Det är en viss skillnad mellan objektifiering och subjektifiering, både i framställning och konsekvens. Och det finns givetvis fördelar och nackdelar med bägge, i olika sammanhang. Om man kan leva upp till de ideal som samtidigt ställs som krav för att få vara delaktig, vill säga.

För män är detta specifikt just att vara lyckad, att kunna erbjuda något extraordinärt (ofta rikedom), att vara störst, starkast, modigast, trotsa flest faror – vara mest MAN och vinna över de andra männen… då börjar man kanske komma i närheten av att leva upp till de mansideal som den ständiga subjektifieringen av män i mediala framställningar målar upp. Självsäker. On top of the world. Vinnaren. Per se.

Att se sin könsroll ständigt reproduceras som det vinnande könet, det lyckade könet, att bli placerad i det båset när man själv inte har fått något av det utlovade… jag tänker mig att det är väldigt svårt att acceptera, när samma bilder och utsagor om “den lyckade privilegierade mannen” återfinns överallt, även i jämställdhetsdebatten. När de talar om “män” men inte om en själv. Var finns man då? I vilket vacuum existerar man då? Vem ser en?

Mannen som norm har den konsekvensen att det inte talas om mannen som man. Och Den Presterande Mannen™ subjektifieras gång på gång och behöver aldrig hjälp eller tröst eller stöd och talas aldrig om. Allt han behöver är att få sex på slutet. Eller behöver – förtjänar, så klart. Som att DET, priset, tillgången till Kvinnan™, är mer värt än prestationen? Och ingen talar om vad mannen vill ha för det är underförstått (sex, igen).

Jag förstår vanmakten Mir talar om. Jag förstår den och jag kan relatera till den, trots att jag har ett helt annat perspektiv. Våra erfarenheter är kanske olika men besvikelsen och vanmakten över att inte få det vi blev lovade, att inte leva upp till könsrollen vi får veta, från alla delar av media, är vår plats – den delar vi, om än säkert i olika grad.

Och jag vill gärna höra mer om mäns helt subjektiva upplevelser av detta. Ni läsare som identifierar er som män; hur förhåller ni er till den eviga subjektifieringen av män i media? Hur får den er att känna er? Som Mir, vanmäktiga och besvikna? Eller kraftfulla och peppade? Eller på något helt annat sätt?

Do tell.