Category Archives: Kvinnofrågor

Att våga inkludera cismän (eller allmän reflektion efter Watsons tal)

Jag har upplevt en väldig massa i kölvattnet av Emma Watsons tal som lanserade kampanjen He for She. Jag har upplevt en hel massa (vita straighta cis) män som plötsligt erkänner sig som feminister, som säger “det här, det är jag med på”. Män av alla möjliga variationer; män som är uttalade antifeminister, män som tycker sig vara jämställda, män som motsätter sig socialt genus, män som är feminister, män som ser genus som den största variablen gällande ojämlikhet, män som har ett välgenomtänkt intersektionellt perspektiv, män som aldrig ens ifrågasatt könsnormer. Oerhört många män av olika skolor. Som har blivit mycket berörda av detta.

Och jag har också upplevt oerhört mycket kritik gentemot Watson, i inomfeministiska kretsar, att hon är en vit ung smal snygg rik framgångsrik kändiskvinna (och förmodligen cis också vad vi vet men låt oss inte spekulera för mycket i människors könsidentitet) som står som frontfigur för en kampanj som i sitt grundläggande utförande är transexkluderande och där intersektionella perspektiv inte får plats.

Jag får verkligen hålla med om att Watson inte har sagt något speciellt “groundbreaking”. Men. Hon har sagt något som har rört många människor, som har fått dem intresserade av jämställdhetsdiskursen.

Och det i sig självt är något att fira. Utan att börja kritisera allt för hårt. Alltså.

Jag blev i kväll påmind om att det just nu, fortfarande idag 2014, finns människor, unga nya människor inte såna där gamla stofiler, vi snackar födda efter 1995, som på riktigt tror att man kan göra en pojke till bög genom att låta honom ha klänning på. Hallå. Alltså. Detta tror folk. Nya unga folk. I don’t even.

Jag tycker det är alldeles utmärkt att transrörelsen fått flyt, att den har fått en plats inom feminismen och inom jämställdhetsbegreppet. Tro inget annat. Det är fanimej på tiden. Och jag lyfter alltid cisnormer och transperspektiv när jag föreläser för även om de som lyssnar aldrig hört det förr kommer de kanske reflektera en extra gång nästa gång de hör om det.

Men de allra flesta människor har fortfarande inget som helst begrepp om kön och genus och könsidentitet utöver det de blev lärda när de var 3 år, det vill säga “det finns pojkar och så finns det flickor, punkt slut”. Herregud, till och med många som ÄR upplysta om att de binära könen är en förenkling av begreppet “kön” som är utan dess like, vet inte ens själva om “cis” är en förkortning eller om det kanske är latin (det ÄR latin och betyder “på samma sida”, vilket syftar till att din könsidentitet stämmer överens med de fysiska könsdelarna samt ditt juridiska kön och ibland även vilket könsuttryck du har, FYI).

FOLK VET GENERELLT INGENTING om de här sakerna. Och speciellt inte folk som lever upp till normerna, exempelvis cispersoner och heterosexuella. För de har ALDRIG varit tvungna att tänka över den saken, försöka relatera till den. YOU KNOW NOTHING JOHN SNOW. De tror på riktigt att man kan göra sina barn till homosexuella om man inte uppfostrar dem enligt rådande könsnormer. Fatta den saken.

Så nånstans här måste vi börja fundera över vilka det är vi vill försöka nå egentligen. De som redan har en förförståelse för problematiken och förmodligen redan är involverade, eller de som inte engagerat sig alls eftersom de aldrig fattat varför den här diskursen är för dem?

Och det är frustrerande att behöva tänka så, att tänka på att inkludera de vi traditionellt sett ser som överpriviligierade. Ja absolut. Men exempelvis cismän uppgår ändå till en rätt stor del av befolkningen (låt oss chansa på 45% utifrån vad jag förstått är rimliga uppskattningar) och vad i hela fridens namn är det för en jämställdhetsrörelse som inte ens lyckas inkludera den stora procenten? Om vi inte ens lyckas få med oss cismännen, hur inkluderande för transpersoner och andra som faller utanför rådande normer kan den rörelsen egentligen vara? Vill vi ha med ALLA eller vill vi bara ha med några på den här båten? Vill vi vara underdogs, eller vill vi på riktigt reformera samhället? VILL VI HA JÄMSTÄLLDHET eller vill vi bara slåss?

För om vi bara vill slåss är jag game. Men jag tror inte det förändrar ett jävla skit.

Jag ser ett inlägg delas på FB. Det heter Why I’m Not Really Here For Emma Watson’s Feminism Speech At the U.N.” och är absolut läsvärt. Men. Det inlägget pratar om att “män” tjänar på ojämställdhet, och brister något väldigt i sin klassanalys. För det är “inte alla män” som tjänar på det. De som Watson talar om i sitt tal är inte de som sitter på toppositioner på diverse stora företag. Att det mest är män som sitter på all den där makten betyder inte att “män” som grupp sitter på en massa makt. Jo, de är överrepresenterade i toppen, visst. Men den toppen är så jävla liten att det nästan inte ens är värt att nämna (speciellt inte utan klassanalys). 

Vi kan inte ha en rörelse som hävdar sig vara för jämställdhet om samma rörelse inte inser att det binära uppdelandet av män och kvinnor, så som det görs när det talas om att “män” sitter på makten, är en jävligt stor del av problemet, och att den brister så sjukt i sin syn på klass. Om vi säger att “män” har den största makten bortser vi från alla män som inte har den makten över huvud taget och ignorerar arbetarklassmän, prekariatets män, män som lever i omständigheter där de med alla medel måste försörja en familj utan någon som helst möjlighet att göra det, och så vidare. 

Var lämnar vi de männen då?

Könsrollerna, uppdelningen av män och kvinnor i binära och dikotoma förhållanden till varandra, kan vi aldrig aldrig någonsin komma ifrån, om vi inte själva slutar dela upp dem på det viset. Och, vet ni, vi kan aldrig ha en jämställdhetsrörelse som aktivt exkluderar cismän och andra som inte ens har den blekaste aning om att kön och könsidentiteter är mycket mer flytande än vad de fått lära sig. Det går bara inte. Vi måste inkludera även de som inte har en aning, göra dem intresserade, få dem att förstå att detta rör OSS ALLA, oavsett kön eller könsidentitet. Och de kommer bara fler och fler, för varje år. Unga, nya människor, som inte ens fått grundläggande sexualundervisning i skolan, och som nu ska förhålla sig till abstrakta begrepp som “cis” och “trans” och som tycker att det är väl ändå rätt gött att kunna kamma in fördelarna det ger av att leva upp till normerna.

Vi måste fånga upp dem.

Vi måste tänka såhär: VAD VILL VI UPPNÅ. Och. VAD ÄR BÄSTA STRATEGIN.

För oss som varit i den här diskursen i 10-20 år eller mer är det förstås extremt banalt, att ens tala om kön och implicerad etnicitet och/eller kultur och klass, på det vis som Watson gör. Men för alla som INTE varit det, för alla unga, för alla som följer normerna, för alla som aldrig behövt bemöda sig med att tänka i de här termerna någonsin förut, är Watsons tal och inställning precis rätt. Det handlar om målgrupp. Målgruppen som Watson riktar sig till är cismän. Och hon lyckas bra också.

Och det ska vi ta emot med glädje. Ja, ur ett normkritiskt perspektiv är det för jävligt att folk lyssnar mer på en vit ung ciskvinna som är känd genom filmer som inte ens klarar Bechdeltestet en del av dem, än vad de gör på människor med mycket mer erfarenhet och kunskap och utbildning och så vidare. Ja. Men sådan är nu medialogiken. Så är det. Vi kan snacka om hur vi förändrar den senare. Men just nu handlar det om att få människor, män, cismän, med på båten. Och det är essentiellt för jämställdheten, och för det framtida gemensamma byggandet av en jämlik värld.

Folk vet ingenting. De vet ingenting. Generellt. Och det är okey. Vi kan inte förvänta oss att alla ska ha 90 poäng i genusvetenskap och ytterligare 90 i intersektionell analys. Det går bara inte. Så därför är det på vårt ansvar, vi som vet lite mer, att lyckas förklara varför det är viktigt att bry sig om jämställdhet ur folks egna perspektiv. Och det handlar inte om att ge vika angående transpersoners rättigheter, absolut inte. Det handlar om att bjuda in människor i det första steget (som vi tog för många år sedan) och välkomna dem där.

Cismän kommer aldrig någonsin vilja gå med på att de är priviligierade när de inte känner sig som det, när den kapitalistiska “arbetslinjen” gjort det klart för dem att de inte är värda mer än vad som står på deras lönespecifikation. MEN och alltså för helvete MEN män drabbas ju också av den här jävla skiten, av uppdelningen i binära kön. Där det ena är “manligt” och det andra är “kvinnligt”. Och ju mer vi talar om “män” ju djupare gräver vi gropen som heter “kvinnor”.

Vi kan aldrig ALDRIG skapa en transinkluderande värld om vi inte inser att även cismän lider under normerna och således lyckas förmedla att de skulle må så mycket bättre om de också var med och lite snabbare än nu jobbade för en jämställd värld där kön inte spelar någon roll. Vi kan inte snacka om att män ska “ge upp privilegier” för de tycker att de har fått dem fair and square i ett samhälle som värderar kvinnor lägre, alternativt tycker inte att de fått några av dessa privilegier alls någonsin. Vad ska de göra exakt när de blir erbjudna en hög position? Ifrågasätta anställningsbeslutet? Det fungerar inte så och det vet vi. Vi vet att det här är strukturellt. Den enskilda mannen kan inte dömas för något som helst som han inte gjort med avsikt. Han kan inte dömas för att leva i samma system som vi gör.

Jag jublar således också över Watsons tal. För hon poängterar exakt samma sak som jag gör när jag är ute och föreläser:

Jämställdhet är inte en kvinnofråga.

Hur många gånger ska jag behöva säga detta innan det blir sanning?

Varför MP’s förslag om p-medels-subventioner är jävligt bra

Så. Miljöpartiet har kommit med ett utspel där de vill att alla tillgängliga p-medel för kvinnor* ska vara subventionerade upp till en ålder av 26 år. Jag har haft fullt upp med annat hela helgen och således inte följt med i hur diskussionerna gått, men jag har idag läst ett inlägg hos HEJ BLEKK där Michaela kritiserar förslaget och tycker att MP borde fokuserat på tre andra områden istället.

Nu har jag redan haft den här diskussionen med Michaela i slutna forum, så detta ska inte läsas som någon kritik av henne, men eftersom jag arbetar med de här frågorna nästan dagligen på RFSU kan det hända att jag har några perspektiv om kontexten för detta förslag med mig som allmänheten inte följt med i, och därför känner jag ändå att jag behöver skriva något om det här. Nota bene: jag skriver som privatperson och inte som representant för min arbetsgivare.

Låt mig börja med en personlig anekdot, från när jag var tonåring. En tjej jag känner, som vid tidpunkten var 13-14 år, skrev till mig i panik och undrade om hon hade kunnat bli gravid när hon nu hade haft sex med sin pojkvän. Jag svarade väl något förnumstigt om att det hade hon väl såklart kunnat bli om de inte skyddat sig, och rekommenderade henne att gå till ungdomsmottagningen och testa sig, samt överväga att skaffa skydd, eventuellt p-piller. Tjejen fnös åt mig. P-piller, inte fan hade hon råd med det. Vadå, svarade jag, det kostar ju bara 85 kronor för 3 månader. För det kostade det i mitt landsting. Men inte i hennes. I hennes kostade det 300 kronor för 3 månader, och det var inte pengar hon kunde hosta upp helt plötsligt utan att behöva förklara för sina föräldrar vad de pengarna skulle gå till.

Nu kanske 300 kronor inte låter som så himla mycket för er, men ponera att ni är 13-14 år och alla era pengar kommer från era föräldrars fickor. Då blir det plötsligt mycket pengar att skaffa. Som dessutom ska betalas var tredje månad.

Eller ponera att ni lever på existensminimum, ponera att ni har 2000 kronor (ändå högt draget) till mat och hygien varje månad. Då är 300 kronor plötsligt mer än 10% av det ni har att leva för.

Eller ponera att ni är där ni är precis nu, oavsett ekonomisk situation, och att ni kan välja mellan ett p-medel som kostar 100 kronor om året, eller 1200 kronor. Vilket väljer ni? När ni inte vet vad bieffekterna kommer vara för något av dem?

Såhär är kontexten: Landstingen har alltid varit fria att själva, på politisk nivå, bestämma vilka preventivmedel som ska subventioneras, och vilka som inte ska det, och upp till vilken ålder. Detta har medfört ENORMT stora skillnader gällande vilka p-medel som är direkt eller indirekt tillgängliga för kvinnor*, helt och hållet beroende på var i Sverige de bor.

Inte rättvist. Inte jämlikt.

Därför har SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) kommit med en nationell rekommendation kring vilka p-medel för kvinnor som ska gå att få billigare, som de gärna vill att alla landsting tar efter. Och det har många gjort också.

Rekommendationen går ut på att de p-piller som ingår i högkostnadsskyddet, det vill säga de billigaste, ska subventioneras, ihop med p-spruta, p-stav och spiral. Exempelvis minipiller, som många unga kvinnor vill ha eftersom de inte innehåller lika höga doser av hormoner, ingår INTE och ges således bara subventionerade om det finns “medicinska skäl”, tex blodproppar i familjen. Saker som INTE räknas som “medicinska skäl” är ALLA VANLIGA BIEFFEKTER av p-medlet i fråga. Läs den meningen igen.

Liten lista på vanliga bieffekter av p-piller:

* Huvudvärk och migrän

* Nedstämdhet

* Bröstspänningar eller ömhet

* Viktuppgång eller vattenansamling i kroppen

* Minskad sexlust

* Illamående, kräkningar

* Allmän sjukdomskänsla

* Akne

* Oregelbundna blödningar

* Svampinfektion i underlivet

Saker som alltså INTE ses som giltiga skäl att få ett annat, icke-subventionerat, p-piller utskrivet.

Nu har jag, i mitt jobb, läst oerhört mycket om de politiska diskussionerna om den här subventionen. Exempelvis har jag suttit och läst milslånga protokoll där olika politiker argumenterat för och emot att gå på SKL’s rekommendation visavi att behålla sina egna bestämmelser, visavi att göra som tex Norrbotten där alla p-medel är tillgängliga helt gratis för alla under 26 (det vill säga samma som MP’s förslag) (med en minskning av aborter i åldersgruppen på hela 16% efter bara två år som resultat). Vissa argument är bättre än andra, men ett av de som jag stött på som verkligen gjort mig sur är det som löd ungefär som följer:

“Genom att enbart subventionera p-medel som ingår i högkostnadsskyddet (dvs är billiga) skapar vi ett ekonomiskt incitament för p-medelstillverkare att sänka priserna på sina produkter så de också får ingå där.”

Eller för att formulera om det: “vi låter kvinnors valfrihet och hälsa stå tillbaka för att påverka läkemedelsföretag att sänka sina priser”.

Och nu är jag inte den som inte ställer mig skeptisk till läkemedelsföretagens prissättning – herregud, man vore ju naiv bortom förstånd om man inte trodde att vinstdrivande företag såklart försöker få maximal vinst ur sina produkter – MEN det KAN ju också vara så att det de facto kostar mer att producera p-medel som är mer skonsamma för kroppen och exempelvis innehåller mindre doser hormoner (exempelvis har det i år utkommit en så kallad “minispiral” som verkar väldigt bra, men den ingår inte i skyddet och således kostar den en tusenlapp att sätta i, säkert ett rimligt alternativ för unga tjejer, speciellt de utan ekonomiska medel att befoga över).

De billiga p-piller som ingår i subventionen nu är nämligen de äldsta. Och det kanske de är av en anledning. Det kan ju hända att det finns en koppling mellan priset på gamla p-piller, utvecklade för länge sedan och tillbakabetalade för länge sen, och priset för nyutvecklade. Det kanske till och med är högst troligt.

Ingen som arbetar med de här frågorna, teoretiskt och politiskt, som jag, eller i praktiken, som barnmorskor och andra på ungdomsmottagningar och vårdcentraler, gillar SKL’s rekommendation, eftersom den de facto begränsar urvalet för kvinnor, och begränsar de som arbetar med de påverkade kvinnorna på så vis att de kan hamna i en situation där de efter individuell bedömning av kvinnan måste ge henne valet mellan ett dyrare medel som efter bedömning passar henne bäst, eller ett billigare som är “det bästa av de billigare för just dig”.

Innan årsskiftet, när de flesta landsting ändrade sina subventionsregler efter SKL, gick ungefär hälften av alla kvinnor hos ungdomsmottagningarna på p-medel som nu faller utanför subventionen. Det betyder att denna hälft antingen måste byta till ett nytt, om de inte har råd att behålla sina gamla, eller betala mer. Det är en sak. En annan är att alla de nya unga kvinnor som skaffar p-medel förmodligen i mycket större utsträckning kommer välja ett billigt, även om det inte är det som barnmorskan skulle rekommendera. Och om hon sedan inte märker av bieffekter i allt för hög grad (vilket är jävligt svårt att avgöra när man börjar med p-piller i unga år med alla horminskiftningar som ändå sker i kroppen under den perioden, själv märkte jag tex inte att jag hade minskad sexlust innan jag slutade med mina), är chansen/risken jävligt stor att hon fortsätter med dessa även när de kostar mer igen, dvs efter 26 år.

Det vill säga; incitamentet för läkemedelsföretag att faktiskt försöka utveckla p-medel som är bättre, mer skonsamma och har färre bieffekter MINSKAS av den här subventionsordningen, om de inte samtidigt kan få ner priset såpass att det ingår i högkostnadsskyddet. BRA TÄNKT.

Summa summarum: visst kan man tycka att MP borde fokusera på “något annat” – men det här är ingen oviktig fråga. Den handlar dels om klass, dels om hälsa, dels om att uppmuntra tillverkning av p-medel som inte är hormonellt slitsamma för kroppen, och dels om att upprätthålla en individfokuserad reproduktiv vård som ger möjlighet för varje enskild individ att få det preventivmedel som fungerar bäst för hen, oavsett anledning.

Därför: Go MP. Jag hoppas bara att många fler partier genast kommer med uttalanden om att de SJÄLVKLART också tycker att detta är en basal rättighet för kvinnor, i hela Sverige, och inte bara de som råkar bo i Norrbotten.

EDIT: Sådär en halvtimme senare kom jag på att jag inte alls bemött argument om att p-piller är något som kvinnor “förväntas ta” och att det finns hormonfria preparat osv – så här enkelt är det: vissa mår dåligt av att tillsätta hormoner, andra mår bra. Kvinnor med endometrios exempelvis kan få väldigt stor hjälp av vissa sorters p-piller – det hjälper förstås inte på själva endometriosen, MEN det kan åtminstone göra att det går att leva med den. Andra, som har stora PMS-problem, kan också hjälpas av p-piller. Så hur mycket vi än gärna vill gå mot ett så “hormonfritt” samhälle som möjligt kan vi inte börja stigmatisera användandet av p-piller, för för vissa är det ett verkligt fungerande preventivmedel, för andra är det något som gör att livet går att leva med, för andra är det skit – och det är just därför, för att ge alla kvinnor bäst möjliga utgångspunkt för att välja sitt preventivmedel utifrån sina egna förutsättningar, som gratis p-medel till alla är inte bara rimligt men nödvändigt, för att behålla kvinnors rätt att kontrollera sin egen reproduktion. Med eller utan fast partner.

 

*med kvinnor menas här personer med reproduktionsorgan som enligt den binära könsuppdelningen kopplas till kategorin “kvinnor”, även om könsidentiteten hos dessa kan variera, eftersom det är dessa kroppar som påverkas av förslaget. 

Det här med Always och #likeagirl

I förra veckan spreds en film på sociala medier, med avsändare Always, ett företag som tillverkar mens- och trosskydd. Med filmen lanserar Always en kampanj som heter #likeagirl, vars syfte enligt regissören och dokumentärskaparen Lauren Greenfield uttrycks på följande vis:

“This project is a fantastic and vital opportunity to empower girls (and educate our audience) to always align the expression #LIKEAGIRL with the meaning of strength, confidence and empowerment.”

Ni som mot förmodan inte sett filmen än kan se den här:

Nå. De senaste dagarna har jag på lite olika platser i bloggosfären läst kritik mot denna film, och mot Always som kapitalistiskt företag i stort, bland annat hos Fitt for Fight och Hej Blekk. Jag tycker att det är rimlig kritik, men jag håller inte helt med, och således tänkte jag ta tillfället i akt och ge min syn på hur vi kan förhålla oss till när företag gör ideologiska utspel på det här viset.

För det första: även om kapitalismen är ett jävla skitsystem som borde avskaffas illa kvickt, innebär inte det per automatik att alla aktörer inom kapitalismen enbart är onda och exklusivt driver en girig och vinstfokuserad agenda. Inte ens gigantiska företag som Always, eller egentligen P&G som äger hela skiten. Det finns givetvis företag som är helt snedvrida av nyliberal privatiseringsromantik (*host*nestlé*host*), men jag tycker ändå att vi kan försöka att skilja de elaka kungarna från västerlandet från de som åtminstone gör NÅGOT vettigt med den makt och de pengar de besitter.

Om vi återgår till Always i detta, så kan det ju exempelvis för kontextens skull vara intressant att veta att Always sedan 2011 samarbetar med UNESCO och i 30 år har drivit program för att ge unga kvinnor undervisning om pubertet, menstruation, kropp och reproduktion. Företag gör ofta så, nämligen; investerar i olika samhällsnyttiga program – kanske för att de vill ha goodwill, kanske för att de vill ha omtal, kanske för att de vill implementera sitt varumärke på områden där deras produkter inte används speciellt mycket, eller för att det sitter någon på någon chefsposition inom företaget som helt enkelt vill försöka göra något BRA. Mest troligt är kanske en blandning av alltihop.

Och visst. Detta betyder inte att Always enbart har goda, altruistiska avsikter när de lanserar #likeagirl, eller någon av sina tidigare kampanjer för att stärka unga kvinnors självförtroende. Klart de vill att vi ska köpa deras produkter. Och detta vill de uppenbarligen göra genom att framstå som “din feministiska kompis”, som Hej Blekk så passande uttrycker det.

Men det är ju en SKITBRA sak. För, för det andra: ju mer företag binder upp sig kring en attityd av “women power” eller antirasism eller politisk korrekthet eller allmän annan bra-och-gott-företag-ighet, ju lättare blir det att få dem att hålla fast i det. Ju troligare blir det att de kommer investera den del av budgeten som heter “goodwill” på något som faktiskt gör gott, som håller den linjen. Och samtidigt, det är det här jag tjatar om varje gång någon säger att vi inte ska kritisera företag som gör sexistisk skitreklam osv för då får de bara mer publicitet, blir det svårare för företag som, tja, säg Facebook, att INTE reagera på sexism och annat jävulskap, för då finns det en hållhake på de investerande företag som vill framstå som “goda”, det finns en trovärdighetsfråga som företagen måste ta ställning till, och då finns också möjligheten att kräva dessa företags avståndstagande från olämpligt agerande hos andra företag.

Hänger ni med?

Jag menar inte att vi ska sluta vara kritiska mot företags olika “goda” kampanjer. Men jag tycker vi ska välkomna dem ändå. Och kräva att de håller fast i dem. Fitt for Fight länkar en annan video, där Always promotar att använda trosskydd varje dag. Jag håller verkligen med om att det är en fruktansvärd video, speciellt i ljuset av #likeagirl. Men då kan det ju vara skönt att veta att den videon är från 2011, och att även om de senaste “BeingGirl”-videorna som ligger uppe på hemsidan även de nämner att man kan använda trosskydd varje dag, så gör de det iallafall i kontexten “om du är rädd för att blöda igenom när du inte vet när du ska få mens”, som svar på en tjejs oro kring sin första mens.

Sen är ju hela sidan förstås fruktansvärt amerikansk, med “radiance pad for teens” och “freshness” hit och dit och jag vet inte allt vad de hittar på för att kränga fler produkter. Men konsumtionssamhället å sido – det är liksom en helt annan fråga som borde hanteras på ett annat plan – så vill jag vidhålla att det är en JÄVLIGT BRA SAK att företag försöker göra ideologiska ställningstaganden på det här viset.

Om inte annat för att det kan användas som ett utpressningsmedel mot dem själva, och mot deras associerade företagskollegor.

Och dessutom: ska vi hålla på och klaga på en massa andra företag som gör sexistisk och nedvärderande reklam, så får vi väl åtminstone vara konsekventa nog att inte ta avstånd från de som väljer en annan, trevligare, linje, hur mycket kommersiella syften det än ligger bakom. För annars finns det ju ingen som helst anledning för något vinstdrivande företag att ens låtsas att de vill göra en förändring.

Och det kan ju inte vara det bättre alternativet.

Och btw. Bleed like a girl!

uDpfRhn

“Tjejmusik” tamejfan

Ligger hemma sjuk (fortfarande! Blir fan aldrig frisk tydligen) och fick den här videon inlänkad i min FB-feed. Nu är jag inte mycket för såndäringa rapmusik (pga är liksom fast i 90-talets grungevåg och den svenska punken) (vilket i sig självt för övrigt innebär sjuk underrepresentation av kvinnor i mina hörlurar) men alltså OMG känslan av att se så många svinhäftiga brudar i en och samma låt? Känner mig nu helt inspirerad. Hade jag varit 12-13 år hade jag fan övervägt att börja rappa också. Sjukt coolt. Se den.

Och bara för att det är fredag och bara för att jag inte orkar något annat än att lyssna på musik och för att jag aldrig bangar på en möjlighet att länka Amanda Palmers “Oasis”:

Aaaaaaah okey vi tar Lilla Lovis också när vi ändå är igång!

 

Sådärja. Nu mår jag faktiskt redan bättre! Vilka är era bästa låt-tips så här på en fredag? Vad fan händer tex på den svenska musikscenen nu för tiden? Såg att Roskildefestivalen bokat ett band som heter “Könsförrädarna” – är det bra skit?

Tips away!

Förlossningsberättelser – naturliga eller ej

Jag märker att många kommentarer under förra inlägget om förlossningsskador kommit att handla om “naturliga förlossningar” och för- och nackdelar med smärtor, smärtstillande, kejsarsnitt och vaginala förlossningar. Vilket visserligen inte var min intention men som ändå är en diskurs som alltid är intressant att utforska.

Och eftersom det inte verkar finnas speciellt mycket tillgänglig forskning på det här ämnet (källa: kommentarer under ovan nämnda inlägg) kan vi väl ta tillfället i akt och bara dela erfarenheter, egna eller närståendes eller andras, gällande ovanstående varianter på förlossningar.

Jag har fött två barn. Bägge två vaginalt, men herrejösses vilken skillnad på förlossningar.

Den första, 2008, tog 15 timmar allt som allt från att vattnet gick. Det var något av en skolboksförlossning, enligt sjuksköterskorna. “Vi ses nästa år!” skojade en när vi gick därifrån. Och även min upplevelse av den förlossningen är generellt väldigt positiv.

Vattnet gick runt 7-tiden på morgonen, när jag hade sovit en lång natts sömn. Bara en sån sak. Var således helt utvilad och full av energi inför att ta mig an detta. Inga värkar i det skedet, de kom gradvis under de närmaste timmarna. Runt 12-tiden åkte vi in till sjukhuset, för då hade värkarna blivit så starka att jag helt enkelt ville ha lustgas. Då var jag öppen 4-5 centimeter. Ungefär vid 15-tiden började värkarna bli så starka att det blev outhärdligt, jag fick svårt att skilja den ena värken från den andra, missade värktopparna och andades in lustgas vid fel tillfällen tills jag blev yr och illamående och svag, tappade fokus och kunde inte koncentrera mig alls, just eftersom det gjorde allt för ont.

Fick en epiduralbedövning. Tack och lov. Med hjälp av den kunde jag faktiskt återvända till nuläget, vara medveten och närvarande i förlossningen, till och med kunna glädja mig i processen, detta att vi bara var en liten stund ifrån att få vårt barn, på ett sätt som varit omöjligt timmarna innan. Och typ, dricka saft och småsnacka med Nijas och morsan mellan värkarna.

Framåt halv nio tyckte vårdpersonalen att det var dags att föda så de kom med ett värkstimulerande dropp. De frågade mig faktiskt i vilken position jag ville föda, och jag testade först att stå på knä och hålla om den uppresta sängänden, men i den ställningen tryckte barnet på hårdare än vad krystvärkarna ville tillåta i det skedet, så både jag och personalen tyckte att det verkade vara en bättre idé att ligga ner, just för att hindra att förlossningen gick för fort.

Och allt hade förmodligen gått jävligt bra, jag kände att jag hade kontroll över muskulaturen, jag kunde krysta igenom värkarna, det var ett effektivt arbete… om jag inte hade haft en idé om att när när ungen väl kom igenom med huvudet så skulle resten liksom slinka igenom på köpet. Så när jag pressade på “för sista gången” som jag trodde, när jag kände att huvudet var ute och förväntade mig att det skulle ta slut – då avtar värken och jag måste invänta nästa för att få ut honom.

Och där gick jag i panik. Med ett barn halvvägs ute genom fittan. Och jag tror verkligen att de skador jag fick uppstod precis där och då, när jag krängde och skrek att de skulle ta ut honom.

Sedan, när det var över och de skulle sy, fick jag den knapphändiga informationen att jag bara hade spruckit utvändigt och bara uppåt, dvs inget ner i mellangården. Detta framställdes som särdeles positivt. Att min inre blygdläpp faktiskt hade slitits loss från sitt fäste var det ingen som informerade mig om. Och de sydde, men som gynekologen som undersökte mig 8 månader senare på grund av extremt obehag sa: “Att sy här nere är som att sy i smör, och stygnen kan lätt gå upp om man inte är försiktig.”

Hade jag fått veta vad som faktiskt hänt hade jag kanske tagit det lite mer försiktigt de nästkommande veckorna, när allt skulle läka. Men jag trodde att det var “normalt”. Som man ju tror. Speciellt när det lät som att några stygn här var ju ingenting. Men att man inte blir kallad på obligatorisk gynundersökning efter ca 8 veckor – det är för mig oförståeligt. Nu tog det som sagt 8 månader innan jag började fatta att något var riktigt galet och inte alls “normalt” och således sökte hjälp.

Den andra förlossningen, i höstas, var även den vaginal. Men med helt andra förutsättningar. Vattnet gick vid midnatt, precis när jag skulle somna efter en lång och tröttsam dag. Den första värken kom några minuter senare – och den var kraftig. Extremt kraftig. Så kraftig att jag blev ordentligt rädd. Och sedan kom de tätt, med bara några minuters mellanrum.

Vi ringde sjukhuset och åkte in omedelbart (och hade inte fostervattnet varit lätt grönfärgat hade vi kanske inte ens fått lov att komma in). Till ett natt-tomt sjukhus med dålig skyltning. Bara att hitta till rätt avdelning tog säkert en halvtimme, och nu skrek jag rakt ut vid varje värk på ett vis jag aldrig gjorde vid första förlossningen (svinbra när vi blev visade att gå genom akutmottagningen av en ambulansförare vi frågade om vägen). Även den här gången var Nijas och min mamma med och tack och lov att vi var tre så hon kunde gå iväg och hämta långsamma sköterskor som inte alls trodde att det var så farligt, jag hade ju just kommit in.

När jag till slut blev undersökt kunde de konstatera att det var för sent för epidural, och detta barn skulle således födas med enbart lustgas till hjälp. Paniken tilltog. Värkarna var så kraftiga att jag till en början på allvar grät hysteriskt mellan dem, men till slut orkade jag inte ens det utan låg bara som en avsvimmad helt platt på rygg i sängen och försökte hämta andan. Att försöka stå eller sitta i någon annan position hade varit helt omöjligt, utmattningen var total.

Vad jag allra helst ville i den situationen var att bara slappna av och låta kroppen sköta det hela själv, utan min inblandning. Men sjuksköterskorna (eller vad de nu var) sa plötsligt att “nu skulle det här barnet ut, det hade varit fött för länge sedan om du bara krystade lite”. Men jag hade ingen lust att krysta, jag kunde inte, orkade inte, hade inte alls den kontrollen över musklerna som jag upplevde vid första födseln.

Men jag gjorde det ändå, för vad gör man när det står auktoriteter omkring en som säger att man ska? Två timmar och 45 minuter (!!) efter att vattnet gått föddes mitt andra barn. Och även den här gången hade jag bara fått yttre sprickor uppåt som behövde sys. Och den här gången krävde jag att få veta exakt vad som hade hänt.

Det finns inga foton från den senaste förlossningen, för allt var så panikartat och smärtsamt och hemskt att det inte fanns något värt att bevara i fotografier. Till gengäld har jag inte märkt av några bestående men av skadorna i efterhand. Gick också runt som en kobent cowboy i 10 dagar efteråt för att verkligen inte råka förstöra några stygn. Men inte heller nu har jag blivit inkallad för gynekologisk efterkontroll. (Här kan det vara värt att nämna att det första barnet föddes i Malmö och det andra i Köpenhamn).

Sedan förra inlägget har jag varit tvungen att förhålla mig till mina egna känslor kring det här med planerat kejsarsnitt visavi vaginal förlossning. Och även om det är lätt att säga att “jag hade hellre valt kejsarsnitt än det där” så valde jag ändå att föda vaginalt även andra gången, och var inte ens speciellt orolig innan de extremt starka värkarna drog igång. Och jag misstänker att om jag eventuellt blir gravid en tredje gång och bestämmer mig för att behålla barnet så kommer jag förmodligen välja att föda vaginalt igen.

För det är inte själva födandet och dess konsekvenser som är ett problem i min bok. Det är det att dessa konsekvenser inte tas på allvar, att det inte är en självklarhet att man redan innan man lämnar sjukhuset får bokat in en tid för gynekologisk efterkontroll, att det inte är standard procedur med all den medicinska teknologi vi har idag att sjukvården gör allt för att återskapa de födande könsorganen till ett stadie där de är både funktionella och behagliga.

Uppföljning, är nyckelordet. Och inte bara på det fysiska planet. Visserligen har den barnmorska som kommit hem till oss återkommande gånger under vintern (för så fungerar det i DK där det inte finns BVC eller MVC) frågat mig en gång om jag är i behov av psykologiskt stöd för att hantera mitt förlossningstrauma (för ett trauma är det tamejfan), men efter att jag en gång svarat nej på den frågan har hon inte frågat det igen.

Och jag vet inte om jag behöver det den här gången, eller om jag behövde det förra gången, men för de som behöver det vill jag tipsa om en sak som jag fick mailat till mig angående just detta apropå förra inlägget:

Psykologisk behandling (KBT) via internet för mammor med jobbiga förlossningsupplevelser.

I presstexten jag fick medskickad står följande:

En förlossning är för de flesta kvinnor en omvälvande upplevelse som inte liknar något de tidigare varit med om. I efterhand kan en del kvinnor minnas förlossningen med glädje men för många kvinnor är förlossningen ett minne av något jobbigt. Nu startar ett forskningsprojekt (LAURA) vid Linköpings universitet som riktar sig till kvinnor som idag mår dåligt till följd av sin förlossning och som önskar att få KBT-behandling för det.

Det kanske är något som någon som läser här inne har intresse av. Jag funderar på att kontakta dem själv, för bara att skriva detta inlägg och återminnas mina förlossningar har gett mig helt ont i magen.

Vi får se.

Men berätta gärna om era förlossningar, naturliga eller ej, antingen i kommentarer eller som bloggposter som ni länkar in (min pingback är avstängd av diverse anledningar), för jag tror vi behöver dela med oss av dessa upplevelser mer. Om det positiva och det negativa, om det svåra och hårda och om det härliga och sköna. Vissa kvinnor upplever till och med att de får orgasm under förlossningen, har jag hört. Om någon sitter med DEN erfarenheten så skriv för guds skull något om det!

Och all kärlek till er som pallar dela med er, för det är fan inte helt lätt att skriva om detta.

Peace out.

 

P.S. Läs Blixas inlägg om förlossningsrädsla som inte botas genom tysthet. Och gör det nu. D.S.

Förlossningsskadorna och den internaliserade fittsmärtan

Som ingen som har Internet och därmed läst Blixas virala inlägg eller har SVT och kunnat se på rapport ikväll (vilket jag inte kan pga SVT play hatar utlandssvenskar) har kunnat missa är förlossningsskador på tapeten i debatten just nu. About fucking time, säger jag.

Men jag vill börja i en annan ände. I den internaliserade fittsmärtan. Och med det förvirrande begreppet menar jag hela det tankesätt som utgår ifrån att fittan för fittbärare kommer innebära en hel del smärta, och att detta inte bara är något man ska acceptera utan i många fall även välkomna.

Det hela börjar väl i samma stund som mensen gör sitt intågande i en ung kvinnas liv. Och med den mensvärken. Jag har inga siffror på hur många kvinnor som lider av mensvärk, men den generella uppfattningen måste nog ändå anses vara att det är något man kan förvänta sig, och får man det inte har man tur.

Mensvärk varierar från absolut inget till så hårda smärtor att man spyr och svimmar (lyssna gärna på Liv Strömqvists sommarprat om mens, apropå detta, om ni inte redan gjort det), och det är liksom bara något man får acceptera, alternativt kapa hela ägglossningen för att komma till bukt med; många unga kvinnor får p-piller utskrivna enbart av den enkla anledning att deras menstruationssmärtor är så stora att det stör deras vardagliga liv. P-piller som har en mängd andra bieffekter än minskade menssmärtor, exempelvis nedsatt sexlust.

Efter mensen: oskulden. Detta att det “ska” göra ont när man som kvinna “har sex” (dvs kuken-i-fittan-sex, underförstått) första gången. Vilket inte ens är sant för de flesta och en kvarleva från den tid då vi trodde på en “mödomshinna” som skulle “spräckas”. Dessutom skulle det blöda mycket. Att bara lite mer än en tredjedel av alla kvinnor blöder när de har omslutande samlag första gången och att många av dessa förmodligen inte ens borde blöda då slidkransen är töjbar och är en del av de slemhinnor som liksom alltid vid omslutande sex behöver bli kåta, våta och mjuka först, det fick iallafall inte jag lära mig i skolan. Där FICK jag däremot lära mig att det skulle göra ont “första gången”, av en i övrigt mycket bra lärare i sexualkunskap.

Så redan där, redan i närmast prepubertal ålder, vet flickor att deras könsorgan är förknippade med smärtor – obehagliga men ofrånkomliga. Och “sedan blir det bättre”. Jo jo, sedan när man lärt sig att vara ordentligt kåt innan man har omslutande sex, exempelvis. Eller för den delen, gällande mensvärk, att det kan bli bättre efter man fött barn (eller sämre, det är lite som ett lotteri, det där) (detta är något som dessutom även sades till några av mina vänner med vestibulit – “Det finns inget att göra, men det kan bli bättre efter en vaginal förlossning”. Hey-ooo.)

När sedan dessa accepteranden av fittsmärtor internaliserats är det kanske efter några år dags för dessa vaginala förlossningar. Och då finns det plötsligt ytterligare en märklig social aspekt som dyker upp: en strävan efter att föda “så naturligt som möjligt”. Helst utan några smärtstillande medel alls. Eventuellt går lite lustgas an, men det är ändå inte helt “naturligt”. Som om något annat smärtsamt tillstånd (förutom de som rör fittan då förstås) förespråkas att uthärda utan den smärtlindring som finns tillgänglig.

Jag fick inför min andra förlossning nu i höstas en bok om att föda barn (jag tror till och med den hette “Att föda barn”) skickad till mig av en snäll internetvän. I den stod det mycket bra, men också mycket om smärta. Om att som kvinna acceptera och “gå in i” smärtan vid förlossningen, att inte vara rädd för den. “Många kvinnor upplever så stor smärta att de tror att de ska dö, men efteråt upplever de att de var fasligt duktiga som uthärdade” stod det inte ordagrant, men det var ungefär poängen. Och den attityden är ganska genomgående på diverse mamma-forum.

Så först ska vi acceptera att mensvärk en gång i månaden helt enkelt kommer vara en del av våra liv och något vi får lära oss att leva med på olika vis, sedan får vi veta att sex kommer vara smärtsamt men något vi ska genomlida för att det blir bättre sen, och till sist får vi veta att ju mer smärta man upplever under förlossningen, ju bättre känns det efteråt.

Och sedan är folk förvånade och upprörda över att vi inte snackar om våra bestående förlossningsskador som förstör våra sexliv och som drabbar hälften av alla kvinnor som fött vaginalt och dessutom undrande över att kvinnor väntar i ca fem år med att söka hjälp för dessa skador?

För att inte vara så hemskt opersonlig i detta inlägg tänker jag lägga till detta: Det tog mig 8 månader innan jag pallade gå till en gynekolog med mina första post-förlossningsproblem, och chocken jag fick när hon sa “Jaja, jag ser vad som är fel här, din inre blygdläpp har ju rivits loss från kroppen” kan jag inte ens beskriva.

Tro mig när jag säger att jag hade valt kejsarsnitt 100 gånger av 100 såhär i efterhand om jag ens vetat att det skulle ske. (Eller hade jag? Jag valde ju att föda vaginalt en gång till efter detta, så kanske inte ändå.)

Men att detta är chockerande nyheter för folk är väl bara ett tecken på att vi verkligen VERKLIGEN talar för lite om detta.

Mer fittsnack, tack. Och mer snack om hur vi kan sluta tro att smärtor i underlivet är något vi “ska stå ut med”.