Category Archives: Genusrecensioner

Genusrecension: Drakjägarna

Vilde fick en drös nya filmer igår, bland annat den här:

Drakjägarna, utgår jag ifrån att den heter på svenska.

Okey. Jag gillar verkligen den här filmen. Den spelar på alla mina fantasysträngar, jag älskar världen de rör sig i, mysterier, profetior, drakar. Miljöerna är helt underbara, mörka och glidande, historien är lagom epic (så lagom det kan bli när hjältarna ska förhindra världens undergång) med toner av galenskap.

Men ur genusperspektiv är den helt jäkla värdelös.

1. Den klarar på intet sätt Bechdeltestet, för det finns bara en enda kvinnlig karaktär.

2. Det är ett jävla nedvärderande av tjejgrejjer. Några exempel:

* “Åh om jag bara hade en brorson istället” säger Lord Arnold till Sara. “Det är inte det att jag önskar att du var en pojke, men du är alltså bara en flicka. Drakjagt passar sig helt enkelt inte för flickor”. Och nej, det följs inte upp av att denna lilla flicka visar sig vara minst lika bra som en pojke på att jaga drakar, så repliken är helt oväsentlig för historien.

*Sara själv är dock inte bättre. När det visar sig att den stora, starka Lian-Chu älskar att sticka fnittrar hon hysteriskt och säger “Sticka är alltså en tjejgrej” varpå Lian-Chus manlighet ifrågasätts och han måste skämmas. På engelska säger hon visserligen att sticka är för mormödrar, men på danska har de av någon anledning översatt det till “strikkning er en pigeting”.

*Och när två småmonster dyker upp och börjar retas med Gwizdo kallar han dem “flickor”, trots att de har uppenbart mörka mansröster. Det skulle förstås kunna vara så att även honmonster har mörka röster, men eftersom det är en barnfilm och bildspråk skapat för barn ytterst sällan försöker vara normkritiskt blir jag tvungen att erkänna att det med största sannolikhet är sagt som en förolämpning.

Och jag hatar att de har gjort så, för filmen är i övrigt riktigt riktigt bra och det finns ingen som helst historiemässig anledning att göra så, det driver inte storyn framåt, det bara är där. Speciellt de två manliga huvudrollerna genomgår väldigt fina förändringar, visar känslor och är mycket mänskliga. Så jag får helt enkelt ta diskussionen med Vilde och lära honom ifrågasätta sådana där uttalanden, om vad som är tjejgrejjer och att killar visst får sticka om de vill – och inte bara för att just stickorna har en viktig plats i slutfighten.

3. Det är alltså 10 talande karaktärer i filmen, 9 manliga, 1 kvinnlig. De tre huvudkaraktärerna består av två män och en liten flicka. All in all består filmen således av 10% kvinnliga karaktärer och 90% manliga, och 33% kvinnliga huvudroller visavi 66% manliga.

4. De positioner i teamet som framhävs i förtexterna är 13 stycken, varav två kvinnliga. Det ger ca 15% kvinnor på nyckelpositioner i produktionen.

 

Jojo. Ge mig några år så ska jag nog ha hunnit gå igenom alla Vildes filmer och sammanställa detta i något fint excel-ark, med diagram och alltihop.

Allt du behöver veta för att lyckas med kvinnor

…är alltså ungefär titeln på en e-bok jag just köpt.

Och då kan man ju fråga sig varför i hela fridens namn jag har köpt den?

Jo. För jag såg en video av skaparen till hela konceptet, en viss Joshua Pellicer, och även om han hade en attityd som kanske främst lockar tonårspojkar och gav en rätt skev bild av vad det hela gick ut på (bland annat att en man på något vis skulle “lura” tjejen till att vilja ligga med en – implicerande att hon egentligen inte vill. Men det handlar ju om att få tjejen att VILJA ligga med en, dummer), så sa han ett par saker som jag faktiskt själv reflekterat över i förhållande till allt jäkla snack om “vad kvinnor blir attraherade av” som finns lite varstans på nätet.

Det han sa var bland annat detta: Det är en jävla LÖGN att kvinnor går igång på pengar, på kändisskap, på ett tjockt och läckert hår, på status, på allt sånt där. Det är en lögn, och den upprätthålls av media. De bilder av män som vi ser i diverse tidningar för män är INTE vad kvinnor går igång på. (Dessutom dissade han den där boken “Män är från Mars, Kvinnor är från Venus” och bara det sätter honom på plussidan).

Vi går igång på en massa annat. Exempelvis kroppsspråk, öppenhet, och om andra kvinnor är intresserade av mannen ifråga. Det är mycket logiskt, egentligen.

Detta är vad jag har försökt formulera i flera år nu, men aldrig lyckats med. Vi går igång på hur ni rör er, för er, på hur intresserade ni verkar vara av oss som personer (dvs hur mycket ni “ser” vårt innersta väsen eller whatever), och om ni inte verkar desperata.

Visst kan man ha attityden “Om jag stöter på 10 kvinnor ikväll så kommer kanske den tionde nappa”, men det är i så fall en lika desperat tjej vi snackar om, för killen vi sett stöta på tjej efter tjej hela kvällen, och som blir nobbad gång på gång – honom vill vi inte ha. Oavsett hur snygg eller rik han är. En kille som nobbas offentligt är en kille som tappar 95% av sina liggchanser den kvällen.

(Ja, jag snackar om tjejer generellt här nu, i “vi”-form. Det kan hända att det finns en jävla massa kvinnor där ute som inte alls känner igen sig i detta, men jag tyckte verkligen att det var träffande, så jag tar mig friheten).

Jag har som sagt just köpt boken och inte hunnit läsa i den än, men jag tycker att det verkar lovande. Faktiskt. Jag vet att jag har en del manliga läsare som tycker att det är skitsvårt att hantera kvinnor i just attraktionsfasen, så vet ni vad, som en tjänst för er kommer jag recensera den, kapitel för kapitel.

För jag tycker inte alls att det är nödvändigt att kalla det ett “hemligt trick”, eller framställa det som ett sätt att “lura kvinnors logiska hjärna” på. Det handlar om att underlätta kommunikation och förstå vad kvinnor egentligen finner attraktiva – och kunna spela samma spel som kvinnor spelar.

Och eftersom boken är skriven av en man, för män, kommer jag givetvis ge mina tankar kring hur jag som kvinna resonerar om det hela, för att lägga till ytterligare en dimension. Men det är ingen kritik. Jag tror på allvar att detta är skitbra för alla, män som kvinnor, att reflektera över. Och jag tycker inte heller att det ska sitta någon snubbe i USA och hålla på detta och göra det till något som man måste betala dyra pengar för att få reda på.

Låt oss diskutera detta tillsammans.

Framöver.

När jag läst första kapitlet.

Lite könsräkning

Jag satt igår och såg på film med min son. Kung Fu Panda var det vi såg. Den var riktigt bra.

Men min vana trogen kunde jag förstås inte låta bli att kolla Bechdeltestet samt representationen av kön. Det är lite som en mani, detta.

Det fanns 12 huvudsakliga karaktärer, varav 2 var av kvinnligt kön. Jag lyckades aldrig notera om dessa två någonsin faktiskt talade med varandra, men jag utgår ifrån det. Min uppmärksamhet var inte på topp. Däremot blev jag av någon anledning intresserad av att jämföra antalet kvinnliga och manliga huvudkaraktärer med antalet män och kvinnor på nyckelpositioner i teamet som gjorde filmen.

Av 48 sådana positioner i eftertexterna kunde jag räkna till 8 som med största sannolikhet (baserat på namn) var kvinnor. Tre lyckades jag inte med säkerhet avgöra, även om googlingar på namnen pekade mot att de förmodligen tillhörde män.

Oavsett: 8 kvinnor, 37 män, tre osäkra som vi inte räknar med. Det blir ca 18% kvinnor. Andelen kvinnliga karaktärer i filmen: 17%.

Det stämde ju förvånansvärt bra överens. Fråga mig inte vad jag ville med att räkna ut detta, men det var ju spännande att det stämde så väl.

 

Och bara för att ha något att jämföra med tog jag och gjorde samma sak med nya My Little Pony-serien. Där har vi 12 huvudsakliga och återkommande karaktärer (inklusive Celestia, Big Macintosh och de tre småsystrarna). Två är manliga. Här är det alltså precis det omvända, med 17% manliga karaktärer. Om vi vill räkna lite snävare kan vi dra ner det till 7 karaktärer varav en manlig. Då blir procentandelen istället 14%.

Bland nyckelpositionerna enligt eftertexterna ser det dock ut såhär: Kvinnor: 16, män 24. Här har vi alltså 40% kvinnor.

 

Tja. Vi kan ju inte dra en enda slutsats om detta givetvis. Jag får väl fortsätta räkna på detta tills jag har ett större empiriskt underlag. Men jag tycker ändå att det ser lite spännande ut.

Vad tror ni? Finns det en återkommande korrelation mellan antalet kvinnliga och manliga medarbetare och antalet kvinnliga och manliga karaktärer i produktionen?

Genusrecension – Madagascar

Snabbrecension. Har just sett den animerade barnfilmen Madagascar med min son.

Story: Helt okey ur genusperspektiv gällande innehåll. Några enstaka kommentarer och framställningar som var väl stereotypa, men de går att räkna på ena handens fingrar. Inget onödigt fokus på kön nästan över huvud taget. Som sig bör, kan man tycka.

Karaktärsdesign: Positivt överraskande! För det första har den av de fyra uppenbara huvudrollerna som är av kvinnligt kön INTE de sedvanliga “brösten” som kvinnliga djurkaraktärer annars brukar utrustas med, tillsammans med en slags timglasfigur. Hon är en flodhäst, punkt slut. Sen har hon förstås ögonfransar, men det har den manliga giraffkaraktären också. Lejonet är en smula väl manligt utformat, men alltså… det är de ju, lejonhannar. Inget att klaga på där heller.

Bechdeltestet: Icke godkänt på långa vägar. Och det beror på nästa punkt:

Rollfördelning (enligt castinglistan):

Huvudkaraktärer: 6 manliga, en kvinnlig.

Bikaraktärer med repliker: 15 manliga, två kvinnliga. Ingen av de kvinnliga var namngivna (“Journalist” och “Gammal tant”).

 

Ni vet det där jag sa om att det alltid verkar som om världen består till en övervägande majoritet av män i fiction utan rimlig anledning?

Tja, det stämmer i den här framställningen också.

 

Slut på kort recension. Nu: fredagkväll.

Elantris (genusrecension)

Jag har tänkt mig att skapa en ny, eller ett par nya, kategorier här på bloggen. Det kommer inte riktigt komma igång innan september när jag (förhoppningsvis) har fått min examen och står till arbetsmarknadens förfogande, men jag kommer tjuvstarta nu.

Det är alltså kategorin “genusrecensioner”.

Jag skrev en gång en recension av… en film… som jag inte minns namnet på nu Scott Pilgrim vs. The World var det visst, men poängen är att den FÖRSTA kommentar jag fick på den var “Vafan, sluta fokusera på genus och all sån skit och se på vad filmen handlar om istället”.

Och jag ba’ va? Detta är ju en genusrecension?

Och saken är den att jag tror (vet) att det är många där ute som vill ha just genusrecensioner. Det finns många som inte vill ha det, och det är också helt okey. Men vi är alla ute efter väldigt specifika saker när vi letar efter underhållning. Vissa vill ha så mycket nakna bröst som möjligt. Det finns det också sidor som recenserar. Så detta kommer alltså bli en serie recensioner av böcker, teateruppsättningar, filmer, barnfilmer, böcker och barnböcker, med ensidigt fokus på genus. Och alla kommentarer i stil med “sluta recensera genus” faller därmed på sin egen orimlighet. Hah!

 

Dagens recension: Elantris av Brandon Sanderson.

Format: Ljudbok.
Genre: Fantasy.
Huvudkaraktärer: 3, 1 kvinnlig, två manliga.
Huvudsakliga biroller: 2. Båda manliga.

 

Elantris handlar, jävligt kortfattat, om de tre karaktärerna Raoden, Sarene och Hrathen, som bor i en värld där religion spelar en enormt stor roll, och en viss härskare har utnämnt sig till “Ruler of all creation”. Hrathen är hans präst, på uppdrag att omvända de två riken som fortfarande står emot hans världsherradöme, Sarene är en mycket politisk prinsessa från det ena av de två motståndsländerna, och Raoden är prins i det andra. Dessvärre vaknar Raoden en morgon och råkar vara död.

Jag tänker inte spoila mer än så, för historien är för intrikat att lyckas förklara på ett enkelt blogginlägg, och jag tänker bara säga att den är extremt väl värd att läsa, och att Brandon Sanderson är en av mina absoluta favoritförfattare när det gäller fantasy. Det är också, som vanligt i hans böcker, en sensmoral kring vilka egenskaper som verkligen är värda något samt en underliggande raskonflikt som aldrig riktigt utspelar sig som man tror att den ska göra. Och dessutom är epilogen fullständigt proppad med löften om en uppföljare.

MEN.

Det är en del saker som irriterar mig. Som kvinnlig läsare.

För det första: man skulle ju kunna tro att i en stad som Elantris (dit alla som vaknar upp döda liksom Raoden förpassas) skulle det vara en ungefärlig grad av genomsnittsbefolkning, eftersom Sheod (ni får läsa boken) drabbar ALLA (i genomsnitt). Men icke. För där är en enorm brist på kvinnor. Jo jo, de finns med – men bara i bakgrunden och inte alls i lika stor mängd. Det finns en ordentligt presenterad Elantrian som är kvinna – och hennes största del i boken är att hon är – spoiler varning – mor. Och sedan är hon en bi-bi-karaktär. Hon är visserligen med till slutet, men hon är ändå bara det.

För det andra: Vi som läsare får berättat närmast hela den här historien ur ett manligt perspektiv. Och detta är inte bara en slags metaforisk retorik jag använder, nej nej. Författaren beskriver alla scener ur olika karaktärers Point Of View. Och de är allihopa män. Förutom den enda kvinnliga huvudkaraktären Sarene. Vi får se en hel del ur hennes perspektiv. Ur hennes perspektiv som extremt smart och välutbildad och strategiskt kompetent aristokrat – men tänk att det vi får veta mest om är om hennes komplex över att vara “för lång”, över att vara “för smart”, hennes känslor inför att vara ogift, hennes längtan efter kärlek och acceptans – som kvinna.

Dessa saker får vi INTE veta något om när det gäller Raoden eller Hrathan. Där får vi istället veta att de har fruktansvärda eller underbara minnen från sin barndom som, hör och häpna, INTE har att göra med deras kön. Plus en massa andra inre konflikter givetvis. Igen, könlösa sådana.

Männen förblir människor, kvinnor förblir kvinnor.

Med detta sagt tycker jag ändå att Sanderson uppvisar rätt mycket finess i förhållande till just kvinnors position i det (någorlunda) medeltida samhälle han bygger upp. Det är en del scener där det dras upp till ytan, sådana där “vi lyssnar inte till kvinnor”-scener där vi allihop vet att det är just kvinnan som sitter på svaret. Och det är fint. Det är fint att utgå ifrån ett medeltida perspektiv när man skriver fantasy. Och det är underbart att vår kvinnliga huvudkaraktär skiter i det (till handling åtminstone) och gör det som känns rätt i hjärtat.

Men det är enerverande att det här att hennes eviga dröm om att bli gift är det mest återkommande scenariot i boken när det gäller hennes känsloliv. Visst har vi alla en dröm om att få bli älskade precis som vi är, men varför upplever inte exempelvis Hrathan de känslorna? Varför får vi inte beskrivit för oss HANS känslor av att vara ensam och utsatt i en position av präst?

I slutet, låt mig inte förstöra något nu, när vi plötsligt får följa en manlig bi-bikaraktärs tankar, och han tänker på sin av skräck darrande fru – varför får vi inte följa henne istället? Varför ska hon tolkas genom hans ögon? Varför ska hennes goda egenskaper filtreras genom honom? Varför får vi inte vara inne i huvudet på en enda kvinnlig karaktär mer än Sarene i hela boken? Och varför handlar den delen så mycket om klänningar, smink och bekräftelsetörst, när Sanderson ändå ger henne den ynnesten att vara åtråvärd just på grund av att hon är kapabel? Kapabel att starta en hemlig undergroundrörelse och motivera folk till att följa med? Varför ska hon beskrivas som vacker varje gång en viss person ser på henne (ur hans POV) när han inte beskrivs utseendemässigt (ur hennes POV) mer än till sina själafyllda ögon och ett skevt leende?

Män beskrivs utifrån sina egenskaper, kvinnor utifrån sina yttre attribut. Kvinnor kan OCKSÅ beskrivas utifrån sina egenskaper, men fuck me om det inte måste slinka in ett “and she was beautiful” mitt i det hela.

Och nånstans i slutet är det en man som tar av sig sina kläder (okey, rustning) intill bara skinnet inför en kvinna. Och jag satt där och väntade så mycket på en beskrivning av hennes lust gentemot honom – och den kom inte. Det hade, historiemässigt, inte varit helt okey om den kom – men jag som lyssnare, kvinnlig lyssnare, hade gärna hört mer om hans överkropp. Det måste jag säga. Jag hade också varit helt okey med att den kvinnliga karaktären objektifierade sina män lite mer. “And he was beautiful”. Hur svårt är det att skriva egentligen?

 

Uppenbarligen väldigt svårt.

Brandon Sanderson, du skriver de bästa fantasyhistorier jag någonsin läst, men du måste komma ifrån känslan av att hela världen består av män, och att de kvinnor som ändå får plats är typ som män, fast med klänningar – och att det är det som gör dem åtråvärda – att de är som män. Att de uppvisar manliga egenskaper. Som… intelligens. Du vet vad jag snackar om.

 

Slut på recension.

 

Herregud. Jag längtar faktiskt tills min telefon börjar plinga om kommentarer. Gött!

 

Den sexuella evolutionen – del 1.

Jaha, mina damer och herrar och hennar. Nu har jag alltså läst ut den där boken, Den sexuella evolutionen. Dags för recension. Analys. Allmänt tyckande. Vad ni nu helst vill kalla det.

Låt mig börja med att erkänna detta: 5 av 6 kapitel är jätteintressanta, om en som läsare bara kommer ihåg att ta allt som presenteras som sanningar med en nypa salt. Vi kan ju faktiskt inte med säkerhet veta någonting om forntiden sexuella uttryck. Det är ju bara tolkningar av fynd. Hypoteser. Det är enbart i prologen och i kapitel sex samt efterordet, där Burenholt ger sig själv tillåtelse att tolka det moderna samhället i förhållande till den sexuella evolutionen som jag verkligen får svårt att acceptera den totala självklarhet och retoriskt extremt höga modalitet med vilken Burenholt levererar slutsatserna. Det finns annat som stör också, men utan dessa stycken hade den här boken fått tämligen höga poäng ändå, på grund av faktiskt mycket intressant ämne och tämligen saklig presentation. Och om man låter bli att läsa den som vore den akademiskt trovärdig.

(Parentes apropå det här med tolkningar, är det någon som vet hur i fridens namn de kommit fram till att människofiguren över båten på hällrisningar liknande den här:

…tolkas som en akrobat? För mig ser det ganska uppenbart ut som en skildring av en människa som föll överbord vid en resa, och det torde ju vara den absolut rimligaste förklaringen, så jag får ju nästan utgå ifrån att det suttit några fantastiskt smarta tydarforskare och haft riktigt mycket på fötterna innan de gjorde tolkningen “Aha! Det är en akrobat!”. Någon som vet mer om detta? Upplys mig! Slut på parentes.)

Men tillbaka till boken. Antropologi och etnografiska studier intresserar mig något väldigt, och därför tyckte jag givetvis att det var högst intressant att läsa om det som i boken genomgående kallas “traditionella samhällen”, vilket är ett begrepp som jag visserligen inte uppskattar speciellt mycket eftersom det implicerar en autenticitet, en brist på modern och “obiologisk” västerländsk kultur, som används som ett delvis uttalat bevis för att detta är sättet vi “bör” leva på – även om berättelserna om de “traditionella” samhällena skiljer sig från varandra fruktansvärt mycket i förhållande till just deras diverse kultur och religion.

Men, jag vet vad ni alla väntar på så jag ska inte hålla er på halster längre: Hur förklaras det där uttalandet egentligen?

Vi lever i ett samhälle där homosexualiteten är fullt ut accepterad, och det tycker nog de flesta av oss är bra, men att lyfta upp icke-reproduktiv sexualitet till norm blir väldigt konstigt i ett biologiskt och evolutionärt perspektiv, särskilt när diskussionen om barnens situation kommer upp – som vi skall se finns det allvarliga problem här, som till stor del kommit i skymundan i den offentliga debatten.

Svar: det gör det inte. Vi får aldrig se det. Han återkommer aldrig till den diskussionen, om det inte är meningen att vi ska läsa in den implicit i det här stycket:

Barn måste ha förebilder, en mamma och en pappa – pojkar måste få bli män och flickor måste få bli kvinnor om de sexuella hjärnsignalerna är i linje med kroppens fysiologi (s. 213).

Det är ju trevligt att han tycker att transsexuella ska få lov att bli något annat om det är det de vill, men detta är som sagt det enda jag lyckats hitta som skulle kunna ligga som belägg för att det är problematiskt för barn… vänta, om vadå? Om vi lyfter upp icke-reproduktiv sexualitet som norm? Här saknar jag så sannerligen också någonting som kan ligga till grund för det uttalandet, för ingenstans i boken har jag kunnat hitta något om vilka som vill lyfta just icke-reproduktiv sexualitet (vilket i sig själv är en märklig formulering med tanke på att nästan alla samlag vi har nu för tiden, även de heterosexuella, faktiskt inte har reproduktion som syfte) som norm (i detta fallet homosexualitet då).

Eller det förstås. Det skrivs om en del “traditionella” samhällen där homosexuella handlingar faktiskt är norm, som exempelvis i fallen med så kallade manshus där unga pojkar får bo och bli inseminerade med sperma oralt och analt av äldre män i flera år för att de ska bli “riktiga män” – även bland de som sedan skaffar barn på heterosexuellt vis. Men det spelar uppenbarligen ingen roll, för eftersom homosexualitet, enligt Burenhult iallafall, absolut är medfödd och beror på hormonpåverkan i livmodern och inte kan alterneras i efterhand så gör det ingenting om unga män exempelvis onanerar i grupp:

Vi påminner oss söderhavsexemplet där traditionellt pojkarna under uppväxten onanerade tillsammans i grupp under många år och där vi också mötte en förhållandevis stor andel män med manliga preferenser. Att grupponani bland pojkar skulle leda till ökad andel homosexuella motsägs dock av studier som visar att pojkar som deltagit i sådan under uppväxten ytterst sällan blir homosexuella – homosexualitet kan däremot påvisas i många fall bland pojkar som aldrig deltagit (EBE-studien) (s. 200).

Så om nu homosexualitet är medfött och inget annat, vari ligger problematiken med att göra icke-reproduktiv sexualitet till norm? Det finns en extrem mängd saker som är norm utan att det för den sakens skull innebär att andra alternativa praktiker inte samtidigt kan vara det. Heterosexuella och monosexuella handlingar är exempelvis norm båda två. Det är ju ingen som hävdar att bara för att det är norm med onani så skulle det vara problematiskt för evolutionen? Dessutom, heterosexualitet är norm idag – och se, ändå finns det homosexuella! Så även OM vi skulle ha homosexualitet som norm skulle heterosexuella människor ändå ligga med varandra och skaffa barn. Jag ser helt enkelt inte problemet.

Och jag blir förvirrad. För samtidigt som Burenhult skarpt kritiserar den kristna missionsandan som förtryckte sexualiteten och fördömde alla sexuella handlingar som inte kunde leda till barn inom äktenskapet, så formulerar han sig ändå på ett sådant vis, att vi ska akta oss för att normalisera icke-reproducerande sexualitet, redan i förordet?

Vidare noterade jag att att när det i texten står “homosexualitet” så betyder detta nästan enbart sex mellan män. Jag uppfattade inte riktigt den snärten innan det faktiskt explicit stod “lesbiska och homosexuella handlingar”, men då trillade polletten ner. Senare står det också “homosexualitet mellan kvinnor”, men det är uppenbart att det är, here it comes, mannen som är norm i Burenholts definition av homosexualitet.

Ytterligare en sak jag reagerade på var det ständiga beskrivandet av den manliga sexualiteten som den aktiva och kvinnans som passiv, i formuleringar som genomgående antyder att det är mannen som har sex med kvinnan, inte att  en kvinna har sex med en man och mer sällan, men det förekommer, att de har sex tillsammans, speciellt i de kapitel som rör just tolkningar av existerande illustrationer och historier från forna dagar:

Kungen hade då inför inför hela församlingen samlag med fruktbarhetsgudinnan, personifierad av höga prästinnor (s. 113).

Fig. 15. Hällristning från Ti-n-Lalan i Fezzan, Libyen, föreställande en antropomorf gestalt med en enorm penis, hund- eller schakalhuvud och svans, som har samlag med en kvinna (s. 75).

Den döde hövdingen beledsagades in i döden i sitt vikingaskepp av en av sina trälkvinnor, som frivilligt valt att följa honom. Hon fick flera bägare med rusdrycker att dricka och i ett tält på däcket hade sex män samlag med henne, varefter hon placerades vid sidan av sin döde härskare (s. 132).

Alternativa sätt att tolka/beskriva dessa på skulle ju kunna vara “Kungen och fruktbarhetsgudinnan hade därefter samlag inför hela församlingen”, “Hällristning föreställande en kvinna som har samlag med en antropomorf” samt “Hon fick flera bägare med rusdrycker att dricka och i ett tält på däcket fick hon sex män till sitt förfogande, att förlusta sig med innan hon placerades vid sidan av sin döde härskare”. I’m just saying.

Och detta skulle ju kunna tolkas som att jag enbart har något emot hur bristen på sexuell agens hos kvinnorna reproduceras åter en gång, men som vi alla vet har normer alltid en baksida, även de som vid första anblick verkar övervägande positiva (som exempelvis manlig sexuell agens på bekostnad av den kvinnliga), vilket vi kan se på beskrivningen av en illustration av en man som eventuellt blir våldtagen av en kvinna:

Men Taylor menar att kvisten faktiskt döljer mannens ansikte så att han inte kan se vem han har samlag med och det faktum att han är fullt påklädd, med endast penisen exponerad i kvinnans vulva, visar snarare att bilden föreställer en kvinnlig våldtäkt.

För det första: “kvinnlig våldtäkt”? Verkligen? Hade det inte räckt att skriva “våldtäkt”? Och fortfarande, trots att indikationen är att det kan handla om en våldtäkt, beskrivs scenen inte med orden “så att han inte kan se vem som har samlag med honom”. Det är fortfarande han som har samlag, det är han som är aktiv. Och inte nog med detta: det fullständigt orealistiska i att en kvinna skulle kunna våldta en man visar sig ytterligare i tolkningarna kring vad detta motiv skulle kunna ha fyllt för syfte:

Taylors tolkning är att konstnären till scenen antingen vill åskådliggöra den manliga rädslan för kvinnlig makt, alternativt visar kvinnliga fantasier kring makt, dominans och kontroll (s. 123).

Ja, för det är ju fullkomligt orimligt att det faktiskt skulle kunna vara en illustration av något som faktiskt hänt, dvs att en kvinna har våldtagit en man? Kom och säg till mig att ett kritiskt genusperspektiv som kan hjälpa forskare att tänka outside sin lilla stereptypbox inte är relevant, gör det bara.

Ja just det, det säger han ju, Burenhult. Han kritiserar genusvetenskapen å det grövsta. Men nu är det här inlägget redan för långt, så jag får be att återkomma med del 2 senare och avslutar det här med en liten undran över det här uttalandet kring den kvinnliga fysiologin:

På motsvarande sätt kommer barnen, på grund av att ammande kvinnor inte är fertila, att i traditionella samhällen födas med 3-4 års mellanrum – precis som schimpanser och gorillor, vilket är det optimala för barnens överlevnad och det som vi är biologiskt anpassade till under evolutionen (s. 207).

Alltså, ursäkta mig, men bullshit. Jag helammade i sex månader och fick ägglossning efter 9 veckor post-förlossning. Att amning innebär ett skydd mot graviditet är helt enkelt inte sant. Det kan dröja innan ägglossningen återkommer, absolut, men att med den sortens säkerhet påstå att ammande kvinnor inte är fertila tyder enbart på okunskap. Jag är ledsen, men det gör det.

Dessutom är jag rätt säker på att jag sett en dokumentär om att kvinnor i “traditionella” samhällen helt enkelt vägrar ha sex inom tre år efter förlossning just för att de vet att det är för besvärligt att bära runt på ett spädbarn medan de är gravida. Jag får googla det där lite och plocka upp det i nästa inlägg.

To be continued…