Category Archives: Barnfilmer

Tusen och en genusfail senaste tiden

Hej hej bloggen. Jag hinner inte med dig så himla mycket på senaste pga tja arbete barn relationer stress livet och så vidare. Men jag tänker på dig. Så här kommer en snabb uppdatering på genusfail som jag varit med om typ senaste veckan:

1. Den här bilden av Anita Sarkeesian i en artikel om hur hon ska fixa problemet med #gamergate:

ALLA FEL! Om man vill illustrera en artikel om en person som ska framstå som stark, modig, beslutsam, auktoritär, osv, så väljer man INTE en bild där sagda person blir fotograferad i ett fågelperspektiv (dvs ser liten ut i förhållande till betraktaren) och dessutom ser ut att vara hur enkel som helst att sparka nerför trappan (dvs i en utsatt situation) och dessutom i en hemmiljö (den privata, opolitiska) vilket är precis så som kvinnor oftast porträtteras. Nej nej nej nej. Detta går emot precis allt vi vet om hur vi kontextualiserar illustrationer så de för fram samma budskap som texten.

Och eftersom jag själv just kommer från en diskussion huruvida detta är Sarkeesians eget val (vad nu det skulle ha för poäng, för det handlar nämligen alltid om fotografens makt samt redaktionella val – det var knappast enbart denna bilden som togs men det var den som valdes ut) och huruvida det “kan tolkas som att hon är på väg upp” osv: nej. Det kan det inte tolkas som. Det är inte så konnotationer fungerar. Eller som fotografen Caroline Tibell uttryckte det i sagda FB-diskussion om detta:

 Jag har arbetat som fotograf i tio år och tänkt extremt mycket på hur män och kvinnor framställs i bilder. Kvinnor fotograferas uppifrån, leendes och mer avklädda i högre grad än män (!), män fotograferas allvarliga, ofta underifrån med armarna i kors. Det här kan du själv kontrollera genom att räkna bilder på tex aftonbladet.se eller i vilken tidning/reklam som helst. Och NEJ, det är inte personen som blir fotograferad som ansvarar för bilden, det är ju just detta som är fotografens jobb!

För övrigt kan jag säga att jag kommer på mig själv att om och om igen fotografera män och kvinnor utefter dessa tråkiga normer, där kvinnor är till lags och ofarliga och där män har pondus, och detta gör jag trots att jag upplever mig själv som medveten i frågan. Dessa symboler sitter så djupt i oss människor och det är inte så enkelt som att säga att tolkningar och symboler är individuella. Då har du missat själva poängen med vad kultur är.

Och om någon tror att det inte är medvetet utan bara en slump; varsågod och läs den här manualen från 2013 i hur man fotograferar män och kvinnor som Genusfotografen just bloggat om.

 

2. Några helt vanliga reklamer, apropå detta med hur kvinnor och män porträtteras, som jag har sett på min väg till och från jobbet (Köpenhamn-Malmö):

Reklam för lakrits

Helt vanlig reklam för lakrits säljes med lackkorsett, röda läppar, sängkammarblick och långa naglar (ohygieniskt sätt att äta godis på, if you ask me)

Helt vanlig reklam för kläder med aktiva pojkar och passiva flickor (#protip ge den rödklädda ett roligare instrument än en tamburin nästa gång så kanske hon uppvisar lite entusiasm)

Helt vanlig reklam för nya bröst.

3. Detta med pappan till några skolkamrater till Vilde som stirrade som en galning på Alve när vi kom gående för att hämta storebrorsan efter skolan, eftersom lillungen hade på sig mörkgröna kläder (pojk-kodade) men hade en knallrosa napp i munnen (flick-kodad), och efter lång betänketid sedan utbrast (utan att för den sakens skull skapa ögonkontakt med mig vid något tillfälle): “Nåååå någon har visst fått tag i sin systers napp va?” på ett sådär väldigt skojfriskt sätt.

Varpå jag förstås direkt svarade som sanningen var att “Nej, det är hans”. Varpå två sekunders underlig tystnad uppstod innan han krampaktigt hurtfriskt och helt utan rimlig kontext svarade “Dejligt!” pga vad ska någon som aldrig kunnat tänka sig möjligheten att en pojke skulle kunna ha en rosa napp annars svara?

Förvirrande småbarn.

Roligt i det hela; pappans eget barn fattade inte vad han menade alls utan frågade honom vad det hade stått på nappen som fått honom att tro att det var en napp för flickor. Det kunde han inte svara på. 🙂

4. Det danska barnprogrammet “Hulter til bulter med Sebastian og Louise” som sjöng en sång som förmodligen hette “Jag hatar pojkar/flickor” och som jag missade början på pga drack morgonkaffe i godan ro tills Vilde kom och knackade mig på axeln och sa “Mamma, den här sången är ju helt koko” och himlade med ögonen och snurrade med pekfingret mot tinningen.

De delar jag hörde gick enbart ut på att pojkar inte förstår flickor och flickor förstår inte pojkar, samt en vers där de sa fula saker till varandra baserat på kön och könat utseende/beteende tex “Du tror du är så fin med ditt långa hår”, och så såklart refrängen där de sjunger att de rakt ut hatar det andra (binära) könet.

BRA IDÉ DÄR BARNKANALEN RAMASJANG att fullkomligt PROPPA in så många olika saker som möjligt som barn kan reta varandra med utifrån kön på i en och samma sång. Det är ju PRECIS vad danska barn behöver, MER uppdelning i “vi och dem” baserat på könsdelar.

*suck, suck och dubbelsuck*. Om ni missat hur det annars är på den fronten i DK kan ni ju läsa mitt inlägg om introduktionskvällen på Vildes nya skola som jag skrev om HÄR.

5. Den här jäkla “roliga” bilden som jag sett spridas upp till flera gånger AV KVINNOR på FB som ba “Äntligen har någon fattat!”

beautiful

MEN FÖR FA-AN det absolut SISTA man vill höra, oavsett kön, när man är upprörd, är väl hur jävla VACKER man är! “Åh jag ser att du är upprörd älskling men du är så vacker” “OKEY DIN JÄVLA IDIOT DRA ÅT FANDERS OM DU INTE TROR ATT NÅGOT I HELA VÄRLDEN ÄR VIKTIGARE FÖR MIG ÄN OM DU TYCKER ATT JAG ÄR VACKER ELLER EJ HOW ‘BOUT FUCKING FRÅGA VAD I HELVETE DET ÄR SOM ÄR FEL ISTÄLLET OCH TYP TA MINA KÄNSLOR PÅ ALLVAR” “….Oooookey” *drar sig tillbaka och kastar choklad på*

Rimligt beteende. Rimligt att kvinnor länkar detta och fnissar kokett åt detta. Rimligt att kvinnor själva förstärker den här idéen om att det bästa en man kan säga till en kvinna är att hon är vacker.

*pust* Jag är klar nu.

Som avslut vill jag att vi alla tar varandras händer och sjunger med i John Legends låt “All of me”, speciellt biten där han sjunger

“How many times do I have to tell you, even when you’re crying you’re beautiful too”

Good night and fuck off.

PS. Gästblogginlägg om transsexualism och cishat coming up inom kort. DS.

Nyårslöfte: Könskvotering

Här ligger vi i soffan hela familjen och ser på Disneyfilm. Pocahontas, för att vara exakt.

Vi är rätt mycket för att se på film, faktiskt. Kanske speciellt den andra föräldern. Vilket resulterat i att Vilde nu i en ålder av 4,5 år har fler DVD-filmer än jag haft i hela mitt liv. Typ.

Ungefär hälften av dessa är Disney- eller Disney/Pixar-filmer.

Och när jag nu, på ett infall, sorterade dessa D/P-filmer enligt kön på huvudperson, ser det ut såhär:

Disneyfilm enligt kön

Jag behöver säkert inte förklara att stapeln längst till vänster är den med manliga huvudkaraktärer. Den nästa är kvinnliga huvudkaraktärer, den tredje är “både ock” innehållandes Aristocats samt Bernard och Bianca, och den sista är “ingen huvudkaraktär” enbart innehållandes Fantasia (vars cirka enda kvinnliga karaktärer är hästnymfer med bara bröst).

Disney-hjältar

Och jag kan poängtera att denna skeva fördelning INTE handlar om att vi som föräldrar valt övervägande filmer med manliga huvudkaraktärer i våra inköp – eftersom detta något bortskämda barn har precis alla D/P-filmer som funnits tillgängliga på DVD de senaste 3 åren.

Så mitt helt personliga nyårslöfte kommer nu bli att leta mer aktivt efter bra barnfilm som INTE enbart har män och pojkar i huvudrollerna. Detta duger ju inte. Gärna också barnfilmer med kvinnliga huvudkaraktärer där storyn inte baseras på “Du är en kvinna och borde därför gifta dig”. För det var fan vad det är ett genomgående tema alltså.

Miyazaki-hjältar

Ni får gärna tipsa. Om barnfilm. Annat än Disney då förstås, eftersom vi har allt vi kan ha där. Samt allt med Hayao Miyazaki.

(Why oh why fick han inte lov att göra Pippi Långstrump som tecknad film som han ville? Fattar ni vad coolt det kunde ha blivit? Jag hatar livet).

För övrigt – är det någon som förstår varför ingen i Sverige eller Danmark distribuerar nya My Little Pony på DVD? Jäkla dumskallar.

Nåväl. Gott nytt år och så vidare och så vidare.

 

UPPDATERING:

Om jag inte enbart håller mig till Disney/Pixarfilmer utan istället sorterar ALLA Vildes barnfilmer ser könsfördelningen ut som följer:

Alla barnfilmer enligt kön

Här har jag sorterat dem enligt 1. manlig huvudkaraktär, 2. kvinnlig huvudkaraktär, 3. både och. I de fall ingen enskild huvudkaraktär kunde avgöras har jag kollat på antalet manliga och kvinnliga huvudkaraktärer och placerat dem efter vilket kön som var i majoritet.

Herregud. Detta är ju pinsamt. För alla. Också mig.

Genusrecension: Drakjägarna

Vilde fick en drös nya filmer igår, bland annat den här:

Drakjägarna, utgår jag ifrån att den heter på svenska.

Okey. Jag gillar verkligen den här filmen. Den spelar på alla mina fantasysträngar, jag älskar världen de rör sig i, mysterier, profetior, drakar. Miljöerna är helt underbara, mörka och glidande, historien är lagom epic (så lagom det kan bli när hjältarna ska förhindra världens undergång) med toner av galenskap.

Men ur genusperspektiv är den helt jäkla värdelös.

1. Den klarar på intet sätt Bechdeltestet, för det finns bara en enda kvinnlig karaktär.

2. Det är ett jävla nedvärderande av tjejgrejjer. Några exempel:

* “Åh om jag bara hade en brorson istället” säger Lord Arnold till Sara. “Det är inte det att jag önskar att du var en pojke, men du är alltså bara en flicka. Drakjagt passar sig helt enkelt inte för flickor”. Och nej, det följs inte upp av att denna lilla flicka visar sig vara minst lika bra som en pojke på att jaga drakar, så repliken är helt oväsentlig för historien.

*Sara själv är dock inte bättre. När det visar sig att den stora, starka Lian-Chu älskar att sticka fnittrar hon hysteriskt och säger “Sticka är alltså en tjejgrej” varpå Lian-Chus manlighet ifrågasätts och han måste skämmas. På engelska säger hon visserligen att sticka är för mormödrar, men på danska har de av någon anledning översatt det till “strikkning er en pigeting”.

*Och när två småmonster dyker upp och börjar retas med Gwizdo kallar han dem “flickor”, trots att de har uppenbart mörka mansröster. Det skulle förstås kunna vara så att även honmonster har mörka röster, men eftersom det är en barnfilm och bildspråk skapat för barn ytterst sällan försöker vara normkritiskt blir jag tvungen att erkänna att det med största sannolikhet är sagt som en förolämpning.

Och jag hatar att de har gjort så, för filmen är i övrigt riktigt riktigt bra och det finns ingen som helst historiemässig anledning att göra så, det driver inte storyn framåt, det bara är där. Speciellt de två manliga huvudrollerna genomgår väldigt fina förändringar, visar känslor och är mycket mänskliga. Så jag får helt enkelt ta diskussionen med Vilde och lära honom ifrågasätta sådana där uttalanden, om vad som är tjejgrejjer och att killar visst får sticka om de vill – och inte bara för att just stickorna har en viktig plats i slutfighten.

3. Det är alltså 10 talande karaktärer i filmen, 9 manliga, 1 kvinnlig. De tre huvudkaraktärerna består av två män och en liten flicka. All in all består filmen således av 10% kvinnliga karaktärer och 90% manliga, och 33% kvinnliga huvudroller visavi 66% manliga.

4. De positioner i teamet som framhävs i förtexterna är 13 stycken, varav två kvinnliga. Det ger ca 15% kvinnor på nyckelpositioner i produktionen.

 

Jojo. Ge mig några år så ska jag nog ha hunnit gå igenom alla Vildes filmer och sammanställa detta i något fint excel-ark, med diagram och alltihop.

Lite könsräkning

Jag satt igår och såg på film med min son. Kung Fu Panda var det vi såg. Den var riktigt bra.

Men min vana trogen kunde jag förstås inte låta bli att kolla Bechdeltestet samt representationen av kön. Det är lite som en mani, detta.

Det fanns 12 huvudsakliga karaktärer, varav 2 var av kvinnligt kön. Jag lyckades aldrig notera om dessa två någonsin faktiskt talade med varandra, men jag utgår ifrån det. Min uppmärksamhet var inte på topp. Däremot blev jag av någon anledning intresserad av att jämföra antalet kvinnliga och manliga huvudkaraktärer med antalet män och kvinnor på nyckelpositioner i teamet som gjorde filmen.

Av 48 sådana positioner i eftertexterna kunde jag räkna till 8 som med största sannolikhet (baserat på namn) var kvinnor. Tre lyckades jag inte med säkerhet avgöra, även om googlingar på namnen pekade mot att de förmodligen tillhörde män.

Oavsett: 8 kvinnor, 37 män, tre osäkra som vi inte räknar med. Det blir ca 18% kvinnor. Andelen kvinnliga karaktärer i filmen: 17%.

Det stämde ju förvånansvärt bra överens. Fråga mig inte vad jag ville med att räkna ut detta, men det var ju spännande att det stämde så väl.

 

Och bara för att ha något att jämföra med tog jag och gjorde samma sak med nya My Little Pony-serien. Där har vi 12 huvudsakliga och återkommande karaktärer (inklusive Celestia, Big Macintosh och de tre småsystrarna). Två är manliga. Här är det alltså precis det omvända, med 17% manliga karaktärer. Om vi vill räkna lite snävare kan vi dra ner det till 7 karaktärer varav en manlig. Då blir procentandelen istället 14%.

Bland nyckelpositionerna enligt eftertexterna ser det dock ut såhär: Kvinnor: 16, män 24. Här har vi alltså 40% kvinnor.

 

Tja. Vi kan ju inte dra en enda slutsats om detta givetvis. Jag får väl fortsätta räkna på detta tills jag har ett större empiriskt underlag. Men jag tycker ändå att det ser lite spännande ut.

Vad tror ni? Finns det en återkommande korrelation mellan antalet kvinnliga och manliga medarbetare och antalet kvinnliga och manliga karaktärer i produktionen?

Genusrecension – Madagascar

Snabbrecension. Har just sett den animerade barnfilmen Madagascar med min son.

Story: Helt okey ur genusperspektiv gällande innehåll. Några enstaka kommentarer och framställningar som var väl stereotypa, men de går att räkna på ena handens fingrar. Inget onödigt fokus på kön nästan över huvud taget. Som sig bör, kan man tycka.

Karaktärsdesign: Positivt överraskande! För det första har den av de fyra uppenbara huvudrollerna som är av kvinnligt kön INTE de sedvanliga “brösten” som kvinnliga djurkaraktärer annars brukar utrustas med, tillsammans med en slags timglasfigur. Hon är en flodhäst, punkt slut. Sen har hon förstås ögonfransar, men det har den manliga giraffkaraktären också. Lejonet är en smula väl manligt utformat, men alltså… det är de ju, lejonhannar. Inget att klaga på där heller.

Bechdeltestet: Icke godkänt på långa vägar. Och det beror på nästa punkt:

Rollfördelning (enligt castinglistan):

Huvudkaraktärer: 6 manliga, en kvinnlig.

Bikaraktärer med repliker: 15 manliga, två kvinnliga. Ingen av de kvinnliga var namngivna (“Journalist” och “Gammal tant”).

 

Ni vet det där jag sa om att det alltid verkar som om världen består till en övervägande majoritet av män i fiction utan rimlig anledning?

Tja, det stämmer i den här framställningen också.

 

Slut på kort recension. Nu: fredagkväll.