Category Archives: Böcker

Fyra

Så Hanna på Feministbiblioteket har hunnit läsa 23 böcker sedan midsommar.

Själv har jag har lyckats läsa hela fyra böcker på den tiden! Och ja, ni ska vara imponerade av detta! Det är ju visserligen så att jag ju faktiskt läser böcker precis hela tiden – på ljudbok. När jag gör en massa andra saker som tex går till affären, diskar, joggar, kör bil för att hämta eller lämna barn och i princip alla andra tillfällen då man kan höra på något utan att någon absolut vill prata med en men när man absolut inte kan sitta ner med en kopp te och läsa en bok gjord av pappersmaterial som man måste ha minst en hand för att hantera. Så just detta att ha haft möjligheten att läsa fyra riktiga böcker är faktiskt en big deal, så det så.

Så nu vankas det genusrecension tamejfan.

Böckerna jag läst är följande:

1. “Kvinden i buret” av Jussi Adler-Olsen. Läste den PÅ DANSKA ge pluspoäng tack! Helt ok deckare antar jag, men eftersom jag listade ut hela plotten på sida 53 fick jag alldeles för mycket tid över för att reflektera över och reta mig på att nästan varenda kvinnlig karaktär beskrevs utifrån olika grader av hur attraherade de manliga karaktärerna blev eller inte blev av dem, samt att det då var ett förbannat tjöt om hur vacker den försvunna kvinnan var. Ojojoj så vacker, hon kan ju haft fiender för att hon var så vacker, hon kanske hade en kärleksrelation för hon var ju så vacker, vem skulle vilja skada henne hon var ju så vacker, synd på en så vacker kvinna osv osv i all oändlighet. Som om hon inte ens vore värd att utreda om det inte var för att hon var så vacker. Irriterande, säger jag, och fullständigt onödigt.

Positivt dock är hur den försvinna kvinnan inte ger upp utan uppvisar en massa jävlar anamma. Och att mens nämns iallafall, det brukar det inte göra. Till exempel undrar jag fortfarande hur Vinga Tark av Isfolket hanterade sin mens när hon levde ensam i skogen utan underbyxor under sina tonår. OH WELL det var ju inte Margit Sandemo vi skulle skriva om här. Mer positivt; inte enbart vita och heterosexuella får vara med, även om jag känner mig osäker på om några av framställningarna inte är allt för stereotypa. Vara glad för det lilla ändå? Kanske. Jag kommer nog iallafall läsa uppföljaren om jag plötsligt springer på den.

 

2. “Skumtimmen” av Johan Theorin. Utspelar sig på Öland, mycket mer intrikat skriven än ovanstående, hade inte ens susning om hur det hela hängde ihop innan typ sista sidorna och hur mycket jag än uppskattar att ha rätt så föredrar jag när jag inte förstår plotten efter en tredjedel av boken när jag väl läser något som ska föreställa något i stil med en deckare. Huvudpersonen är en kvinna och det finns inte spår av att beskriva folk utifrån slentrianmässig attraktionskraft. Skönt för mina genusögon att läsa. Däremot inget spår av andra än vita, i den mån man får utgå ifrån vithetsnormen så pass att alla vars hudfärg inte beskrivs får antas vara vita. Inga andra sexualiteter än heteron heller, i den lilla mån sexualitet alls får betydelse, vilket är försumbart. Det är förstås en smula stereotypt att det är mamman till det försvunna barnet som inte kan släppa det försvunna barnet på 20 år (hysterisk?) och att pappan beskrivs som synnerligen (negativt) rationell och frånvarande. Men alltså, en bok som jag kunde läsa utan att behöva sucka frustrerat över ur genusperspektiv och som dessutom hade ett mycket intressant sätt att klippa mitt i händelseförlopp och hoppa över till någon annans synvinkel som jag nog aldrig läst förr. Rekommenderbar på många vis, även för genusvetare med för stora issues liksom mig själv.

 

3. “Nattfåk”, också av Johan Theorin. Även den här utspelar sig på Öland som jag väl blir tvungen att besöka snart. Tvekade en lång stund innan jag började läsa denna pga den verkade handla om spöken och jag råkade bo ute i morsans gästhus när jag fann den och det hela var liiiite för mörkt och obehagligt för mitt av asiatiska skräckfilmer förstörda nervsystem, men när jag väl kom mig för att läsa den så var den ju inte riktigt så läskig som jag hade fruktat. Vilket inte gjorde den sämre, vill jag dock påpeka. Det sätt han skriver på, Theorin, tilltalar mig mycket, eftersom det bryter mot de redan etablerade narrativen att berätta en historia på. Lite som just asiatisk skräckfilm faktiskt, när jag tänker på saken. Det hoppar mellan olika karaktärer, olika livsöden, som vävs ihop så smart utan att man ens märker det ordentligt, och utan den mer amerikanska surprise-effekten. När de allra sista sidorna kommer och jag äntligen förstår hur det hänger ihop känner jag mig oerhört välvilligt förd igenom historien. Och ur genusperspektiv har jag inget att påpeka – de kvinnliga karaktärerna känns äkta och levande precis som de manliga, och får spela betydande roller. Igen visserligen bara outtalat vita och läsaren veterligen heterosexuella, men det finns ett klassperspektiv här också som jag uppskattar mycket.

 

4. “Dödergök” av Katarina Wennstam. Well, här har vi ju en jävligt medveten författare som inte tvekar att lyfta känsliga frågor om hedersvåld, fördomar gällande religion och kultur samt våld mot kvinnor, och som dessutom låter själva huvudpersonen vara en kvinna som inte är kritvit. Genusglasögonen kunde slappna av så pass att de till slut hamnade i bröstfickan, och kvar fanns en historia med karaktärer som är levande, som får vara helt mänskliga, och en plot som fick mig att drömma subtila mardrömmar i en vecka. Bäst av de fyra, ingen protest.

Sen har jag ju på ljudbok (nästan) läst/hört (ut) Joe Abercrombies trilogi “The blade itself”, “Before they are hanged” och “Last argument of kings” (NO SPOILERS jag är bara halvvägs igenom den sista för satan) och här har vi ju fantasygenrens största problem IGEN dvs att det typ inte existerar kvinnor. Böckerna växlar mellan en rad huvudpersoners POV (point of view), och det är som vanligt en drös män av olika slag (väldigt olika slag) och EN kvinna som får berätta historien ur sitt perspektiv. En kvinna som visserligen är svart men även typ halvdemon. Resterande 1,5 kvinnor är en som är ett kärleksobjekt och syster till två av huvudkaraktärsmännen, och en som är en i förbifarten presenterad ond häxa. Inte svinbra representation ändå, det får jag säga. Meeeeen med det sagt är det ändå en jävla bra story och männen är fan bättre personifierade än de brukar vara, även de som ska föreställa brutes, så i brist på fler böcker av Brandon Sanderson att höra på så duger det faktiskt. (Plus att det är jävligt väl utspelade sexscener i ljudboksversionen ändå. Han är inte helt dum, han där uppläsaren).

Så. Det var min boksommar det.

Hoppas er var bättre.

Pojkar slåss för att de gillar varandra

Ibland när jag läser barnböcker för min son så väljer jag att modifiera könen på de inblandade karaktärerna, där jag finner det passande. Det kan exempelvis handla om att ge ett par av alla de i praktiken könslösa djurkaraktärerna pronomenet “hon” istället för “han”, för att väga upp den extrema övervikt av manliga karaktärer som återfinns i vårt gigantiska lager av barnböcker.

Och anledning till att vi har så många barnböcker är givetvis att jag fått med mig all mina gamla böcker. Och en del är till och med från när min mamma var liten. Så man kan väl påstå att det ibland är lite si och så med hur modernt könen presenteras.

Men det handlar inte bara om att skriva in flickor där de lyser med sin frånvaro. Jag läser också in pojkkaraktärer om behovet och möjligheten finns. Dock sker inte detta lika ofta, på grund av redan nämnda övervikt av pojkkaraktärer. Däremot händer det att jag avskriver pojkar kön och antingen enbart kallar dem “barn” eller vid något tillfälle skriver om dem till flickor av den enkla anledningen att jag inte gillar när obehagligt/negativt beteende enbart tillskrivs pojkar.

Som i barnboken “Janna är rädd ibland” som jag läste för min son idag. Den handlar om snart 7-åriga Janna som blir rädd vid olika tillfällen (boken ingår i en serie på tre bäcker där hon också är arg ibland och glad ibland). Dessa tillfällen kan vara när hon ska till doktor, tandläkaren, ser något läskigt på TV, när hennes bror skrämmer henne eller när… de stora pojkarna kommer. 

 

Så här säger jag “de stora barnen”. För aldrig i livet att jag ska säga till min son att stora pojkar specifikt slåss och skriker när de vill visa sin uppskattning. Wtf?  Vad kommer han lära sig av det? Att detta att slåss och vara våldsam är ett givet beteende för pojkar (men ej för flickor genom dikotomins logik)? Att det till och med kan vara en kärleksförklaring? Herregud. Han som är mitt uppe i att försöka förstå vad skillnaden på flickor och pojkar är – jag ska NOG lära honom att flickor är rädda för pojkar för pojkar är stora och slåss FET CHANS.

Jag blir faktiskt både jävligt förtvivlad och frustrerad när jag läser detta. Och jag hoppas vid alla gudar att den självklarhet som pojkarnas beteende beskrivs på, som vore det ett naturgivet beteende för pojkar att bråka när de egentligen vill kramas, inte skulle kunna stå oemotsagd i en nypublicerad barnbok idag.

Den här är ju ändå från 1977. 35 år, något måste väl ha hänt ändå.

Fråga er dessutom en gång vad små flickor lär sig av att läsa i den här boken. Fråga om de lär sig att stora pojkar inte är något att vara rädd för – eller om de bara blir bekräftade genom Jonnas rädsla och pappans tämligen usla tröst (de ser dig nog inte) i att pojkar är våldsamma och det är nog faktiskt bäst att hålla sig borta ändå.

Spring, lilla flicka. SPRING.

Åh alla dessa val

Jamen hörni ni får hjäpa mig här nu. Vilken bok ska jag läsa och skriva om först? Som jag håller på och parallelläser just nu kommer jag inte bli klar med någon bok inom närmaste tiden och det vore ju ärligt talat skittråkigt för alla inblandade. Det vill säga mig och er.

Jag är alltså igång med dessa fem:

  1. Mansförbjudet av Pär Ström
  2. Jämställdhetsbluffen av Pelle Billing
  3. 50 nyanser av Honom av E L James
  4. The Name of the Wind av Patrick Rothfuss
  5. Om våld av Hannah Arendt

Vilken ska jag börja med? Vilken vill ni höra om först?

 

(Det går för övrigt alldeles utmärkt med ickerökandet, om det var någon som undrade. 7 dagar nu, körde nikotinplåster första dagarna men glömde ta på nytt i fredags så nu kör jag bara utan. Det går fint.)

Allt du behöver veta för att lyckas med kvinnor

…är alltså ungefär titeln på en e-bok jag just köpt.

Och då kan man ju fråga sig varför i hela fridens namn jag har köpt den?

Jo. För jag såg en video av skaparen till hela konceptet, en viss Joshua Pellicer, och även om han hade en attityd som kanske främst lockar tonårspojkar och gav en rätt skev bild av vad det hela gick ut på (bland annat att en man på något vis skulle “lura” tjejen till att vilja ligga med en – implicerande att hon egentligen inte vill. Men det handlar ju om att få tjejen att VILJA ligga med en, dummer), så sa han ett par saker som jag faktiskt själv reflekterat över i förhållande till allt jäkla snack om “vad kvinnor blir attraherade av” som finns lite varstans på nätet.

Det han sa var bland annat detta: Det är en jävla LÖGN att kvinnor går igång på pengar, på kändisskap, på ett tjockt och läckert hår, på status, på allt sånt där. Det är en lögn, och den upprätthålls av media. De bilder av män som vi ser i diverse tidningar för män är INTE vad kvinnor går igång på. (Dessutom dissade han den där boken “Män är från Mars, Kvinnor är från Venus” och bara det sätter honom på plussidan).

Vi går igång på en massa annat. Exempelvis kroppsspråk, öppenhet, och om andra kvinnor är intresserade av mannen ifråga. Det är mycket logiskt, egentligen.

Detta är vad jag har försökt formulera i flera år nu, men aldrig lyckats med. Vi går igång på hur ni rör er, för er, på hur intresserade ni verkar vara av oss som personer (dvs hur mycket ni “ser” vårt innersta väsen eller whatever), och om ni inte verkar desperata.

Visst kan man ha attityden “Om jag stöter på 10 kvinnor ikväll så kommer kanske den tionde nappa”, men det är i så fall en lika desperat tjej vi snackar om, för killen vi sett stöta på tjej efter tjej hela kvällen, och som blir nobbad gång på gång – honom vill vi inte ha. Oavsett hur snygg eller rik han är. En kille som nobbas offentligt är en kille som tappar 95% av sina liggchanser den kvällen.

(Ja, jag snackar om tjejer generellt här nu, i “vi”-form. Det kan hända att det finns en jävla massa kvinnor där ute som inte alls känner igen sig i detta, men jag tyckte verkligen att det var träffande, så jag tar mig friheten).

Jag har som sagt just köpt boken och inte hunnit läsa i den än, men jag tycker att det verkar lovande. Faktiskt. Jag vet att jag har en del manliga läsare som tycker att det är skitsvårt att hantera kvinnor i just attraktionsfasen, så vet ni vad, som en tjänst för er kommer jag recensera den, kapitel för kapitel.

För jag tycker inte alls att det är nödvändigt att kalla det ett “hemligt trick”, eller framställa det som ett sätt att “lura kvinnors logiska hjärna” på. Det handlar om att underlätta kommunikation och förstå vad kvinnor egentligen finner attraktiva – och kunna spela samma spel som kvinnor spelar.

Och eftersom boken är skriven av en man, för män, kommer jag givetvis ge mina tankar kring hur jag som kvinna resonerar om det hela, för att lägga till ytterligare en dimension. Men det är ingen kritik. Jag tror på allvar att detta är skitbra för alla, män som kvinnor, att reflektera över. Och jag tycker inte heller att det ska sitta någon snubbe i USA och hålla på detta och göra det till något som man måste betala dyra pengar för att få reda på.

Låt oss diskutera detta tillsammans.

Framöver.

När jag läst första kapitlet.

Elantris (genusrecension)

Jag har tänkt mig att skapa en ny, eller ett par nya, kategorier här på bloggen. Det kommer inte riktigt komma igång innan september när jag (förhoppningsvis) har fått min examen och står till arbetsmarknadens förfogande, men jag kommer tjuvstarta nu.

Det är alltså kategorin “genusrecensioner”.

Jag skrev en gång en recension av… en film… som jag inte minns namnet på nu Scott Pilgrim vs. The World var det visst, men poängen är att den FÖRSTA kommentar jag fick på den var “Vafan, sluta fokusera på genus och all sån skit och se på vad filmen handlar om istället”.

Och jag ba’ va? Detta är ju en genusrecension?

Och saken är den att jag tror (vet) att det är många där ute som vill ha just genusrecensioner. Det finns många som inte vill ha det, och det är också helt okey. Men vi är alla ute efter väldigt specifika saker när vi letar efter underhållning. Vissa vill ha så mycket nakna bröst som möjligt. Det finns det också sidor som recenserar. Så detta kommer alltså bli en serie recensioner av böcker, teateruppsättningar, filmer, barnfilmer, böcker och barnböcker, med ensidigt fokus på genus. Och alla kommentarer i stil med “sluta recensera genus” faller därmed på sin egen orimlighet. Hah!

 

Dagens recension: Elantris av Brandon Sanderson.

Format: Ljudbok.
Genre: Fantasy.
Huvudkaraktärer: 3, 1 kvinnlig, två manliga.
Huvudsakliga biroller: 2. Båda manliga.

 

Elantris handlar, jävligt kortfattat, om de tre karaktärerna Raoden, Sarene och Hrathen, som bor i en värld där religion spelar en enormt stor roll, och en viss härskare har utnämnt sig till “Ruler of all creation”. Hrathen är hans präst, på uppdrag att omvända de två riken som fortfarande står emot hans världsherradöme, Sarene är en mycket politisk prinsessa från det ena av de två motståndsländerna, och Raoden är prins i det andra. Dessvärre vaknar Raoden en morgon och råkar vara död.

Jag tänker inte spoila mer än så, för historien är för intrikat att lyckas förklara på ett enkelt blogginlägg, och jag tänker bara säga att den är extremt väl värd att läsa, och att Brandon Sanderson är en av mina absoluta favoritförfattare när det gäller fantasy. Det är också, som vanligt i hans böcker, en sensmoral kring vilka egenskaper som verkligen är värda något samt en underliggande raskonflikt som aldrig riktigt utspelar sig som man tror att den ska göra. Och dessutom är epilogen fullständigt proppad med löften om en uppföljare.

MEN.

Det är en del saker som irriterar mig. Som kvinnlig läsare.

För det första: man skulle ju kunna tro att i en stad som Elantris (dit alla som vaknar upp döda liksom Raoden förpassas) skulle det vara en ungefärlig grad av genomsnittsbefolkning, eftersom Sheod (ni får läsa boken) drabbar ALLA (i genomsnitt). Men icke. För där är en enorm brist på kvinnor. Jo jo, de finns med – men bara i bakgrunden och inte alls i lika stor mängd. Det finns en ordentligt presenterad Elantrian som är kvinna – och hennes största del i boken är att hon är – spoiler varning – mor. Och sedan är hon en bi-bi-karaktär. Hon är visserligen med till slutet, men hon är ändå bara det.

För det andra: Vi som läsare får berättat närmast hela den här historien ur ett manligt perspektiv. Och detta är inte bara en slags metaforisk retorik jag använder, nej nej. Författaren beskriver alla scener ur olika karaktärers Point Of View. Och de är allihopa män. Förutom den enda kvinnliga huvudkaraktären Sarene. Vi får se en hel del ur hennes perspektiv. Ur hennes perspektiv som extremt smart och välutbildad och strategiskt kompetent aristokrat – men tänk att det vi får veta mest om är om hennes komplex över att vara “för lång”, över att vara “för smart”, hennes känslor inför att vara ogift, hennes längtan efter kärlek och acceptans – som kvinna.

Dessa saker får vi INTE veta något om när det gäller Raoden eller Hrathan. Där får vi istället veta att de har fruktansvärda eller underbara minnen från sin barndom som, hör och häpna, INTE har att göra med deras kön. Plus en massa andra inre konflikter givetvis. Igen, könlösa sådana.

Männen förblir människor, kvinnor förblir kvinnor.

Med detta sagt tycker jag ändå att Sanderson uppvisar rätt mycket finess i förhållande till just kvinnors position i det (någorlunda) medeltida samhälle han bygger upp. Det är en del scener där det dras upp till ytan, sådana där “vi lyssnar inte till kvinnor”-scener där vi allihop vet att det är just kvinnan som sitter på svaret. Och det är fint. Det är fint att utgå ifrån ett medeltida perspektiv när man skriver fantasy. Och det är underbart att vår kvinnliga huvudkaraktär skiter i det (till handling åtminstone) och gör det som känns rätt i hjärtat.

Men det är enerverande att det här att hennes eviga dröm om att bli gift är det mest återkommande scenariot i boken när det gäller hennes känsloliv. Visst har vi alla en dröm om att få bli älskade precis som vi är, men varför upplever inte exempelvis Hrathan de känslorna? Varför får vi inte beskrivit för oss HANS känslor av att vara ensam och utsatt i en position av präst?

I slutet, låt mig inte förstöra något nu, när vi plötsligt får följa en manlig bi-bikaraktärs tankar, och han tänker på sin av skräck darrande fru – varför får vi inte följa henne istället? Varför ska hon tolkas genom hans ögon? Varför ska hennes goda egenskaper filtreras genom honom? Varför får vi inte vara inne i huvudet på en enda kvinnlig karaktär mer än Sarene i hela boken? Och varför handlar den delen så mycket om klänningar, smink och bekräftelsetörst, när Sanderson ändå ger henne den ynnesten att vara åtråvärd just på grund av att hon är kapabel? Kapabel att starta en hemlig undergroundrörelse och motivera folk till att följa med? Varför ska hon beskrivas som vacker varje gång en viss person ser på henne (ur hans POV) när han inte beskrivs utseendemässigt (ur hennes POV) mer än till sina själafyllda ögon och ett skevt leende?

Män beskrivs utifrån sina egenskaper, kvinnor utifrån sina yttre attribut. Kvinnor kan OCKSÅ beskrivas utifrån sina egenskaper, men fuck me om det inte måste slinka in ett “and she was beautiful” mitt i det hela.

Och nånstans i slutet är det en man som tar av sig sina kläder (okey, rustning) intill bara skinnet inför en kvinna. Och jag satt där och väntade så mycket på en beskrivning av hennes lust gentemot honom – och den kom inte. Det hade, historiemässigt, inte varit helt okey om den kom – men jag som lyssnare, kvinnlig lyssnare, hade gärna hört mer om hans överkropp. Det måste jag säga. Jag hade också varit helt okey med att den kvinnliga karaktären objektifierade sina män lite mer. “And he was beautiful”. Hur svårt är det att skriva egentligen?

 

Uppenbarligen väldigt svårt.

Brandon Sanderson, du skriver de bästa fantasyhistorier jag någonsin läst, men du måste komma ifrån känslan av att hela världen består av män, och att de kvinnor som ändå får plats är typ som män, fast med klänningar – och att det är det som gör dem åtråvärda – att de är som män. Att de uppvisar manliga egenskaper. Som… intelligens. Du vet vad jag snackar om.

 

Slut på recension.

 

Herregud. Jag längtar faktiskt tills min telefon börjar plinga om kommentarer. Gött!

 

Den sexuella evolutionen – del 1.

Jaha, mina damer och herrar och hennar. Nu har jag alltså läst ut den där boken, Den sexuella evolutionen. Dags för recension. Analys. Allmänt tyckande. Vad ni nu helst vill kalla det.

Låt mig börja med att erkänna detta: 5 av 6 kapitel är jätteintressanta, om en som läsare bara kommer ihåg att ta allt som presenteras som sanningar med en nypa salt. Vi kan ju faktiskt inte med säkerhet veta någonting om forntiden sexuella uttryck. Det är ju bara tolkningar av fynd. Hypoteser. Det är enbart i prologen och i kapitel sex samt efterordet, där Burenholt ger sig själv tillåtelse att tolka det moderna samhället i förhållande till den sexuella evolutionen som jag verkligen får svårt att acceptera den totala självklarhet och retoriskt extremt höga modalitet med vilken Burenholt levererar slutsatserna. Det finns annat som stör också, men utan dessa stycken hade den här boken fått tämligen höga poäng ändå, på grund av faktiskt mycket intressant ämne och tämligen saklig presentation. Och om man låter bli att läsa den som vore den akademiskt trovärdig.

(Parentes apropå det här med tolkningar, är det någon som vet hur i fridens namn de kommit fram till att människofiguren över båten på hällrisningar liknande den här:

…tolkas som en akrobat? För mig ser det ganska uppenbart ut som en skildring av en människa som föll överbord vid en resa, och det torde ju vara den absolut rimligaste förklaringen, så jag får ju nästan utgå ifrån att det suttit några fantastiskt smarta tydarforskare och haft riktigt mycket på fötterna innan de gjorde tolkningen “Aha! Det är en akrobat!”. Någon som vet mer om detta? Upplys mig! Slut på parentes.)

Men tillbaka till boken. Antropologi och etnografiska studier intresserar mig något väldigt, och därför tyckte jag givetvis att det var högst intressant att läsa om det som i boken genomgående kallas “traditionella samhällen”, vilket är ett begrepp som jag visserligen inte uppskattar speciellt mycket eftersom det implicerar en autenticitet, en brist på modern och “obiologisk” västerländsk kultur, som används som ett delvis uttalat bevis för att detta är sättet vi “bör” leva på – även om berättelserna om de “traditionella” samhällena skiljer sig från varandra fruktansvärt mycket i förhållande till just deras diverse kultur och religion.

Men, jag vet vad ni alla väntar på så jag ska inte hålla er på halster längre: Hur förklaras det där uttalandet egentligen?

Vi lever i ett samhälle där homosexualiteten är fullt ut accepterad, och det tycker nog de flesta av oss är bra, men att lyfta upp icke-reproduktiv sexualitet till norm blir väldigt konstigt i ett biologiskt och evolutionärt perspektiv, särskilt när diskussionen om barnens situation kommer upp – som vi skall se finns det allvarliga problem här, som till stor del kommit i skymundan i den offentliga debatten.

Svar: det gör det inte. Vi får aldrig se det. Han återkommer aldrig till den diskussionen, om det inte är meningen att vi ska läsa in den implicit i det här stycket:

Barn måste ha förebilder, en mamma och en pappa – pojkar måste få bli män och flickor måste få bli kvinnor om de sexuella hjärnsignalerna är i linje med kroppens fysiologi (s. 213).

Det är ju trevligt att han tycker att transsexuella ska få lov att bli något annat om det är det de vill, men detta är som sagt det enda jag lyckats hitta som skulle kunna ligga som belägg för att det är problematiskt för barn… vänta, om vadå? Om vi lyfter upp icke-reproduktiv sexualitet som norm? Här saknar jag så sannerligen också någonting som kan ligga till grund för det uttalandet, för ingenstans i boken har jag kunnat hitta något om vilka som vill lyfta just icke-reproduktiv sexualitet (vilket i sig själv är en märklig formulering med tanke på att nästan alla samlag vi har nu för tiden, även de heterosexuella, faktiskt inte har reproduktion som syfte) som norm (i detta fallet homosexualitet då).

Eller det förstås. Det skrivs om en del “traditionella” samhällen där homosexuella handlingar faktiskt är norm, som exempelvis i fallen med så kallade manshus där unga pojkar får bo och bli inseminerade med sperma oralt och analt av äldre män i flera år för att de ska bli “riktiga män” – även bland de som sedan skaffar barn på heterosexuellt vis. Men det spelar uppenbarligen ingen roll, för eftersom homosexualitet, enligt Burenhult iallafall, absolut är medfödd och beror på hormonpåverkan i livmodern och inte kan alterneras i efterhand så gör det ingenting om unga män exempelvis onanerar i grupp:

Vi påminner oss söderhavsexemplet där traditionellt pojkarna under uppväxten onanerade tillsammans i grupp under många år och där vi också mötte en förhållandevis stor andel män med manliga preferenser. Att grupponani bland pojkar skulle leda till ökad andel homosexuella motsägs dock av studier som visar att pojkar som deltagit i sådan under uppväxten ytterst sällan blir homosexuella – homosexualitet kan däremot påvisas i många fall bland pojkar som aldrig deltagit (EBE-studien) (s. 200).

Så om nu homosexualitet är medfött och inget annat, vari ligger problematiken med att göra icke-reproduktiv sexualitet till norm? Det finns en extrem mängd saker som är norm utan att det för den sakens skull innebär att andra alternativa praktiker inte samtidigt kan vara det. Heterosexuella och monosexuella handlingar är exempelvis norm båda två. Det är ju ingen som hävdar att bara för att det är norm med onani så skulle det vara problematiskt för evolutionen? Dessutom, heterosexualitet är norm idag – och se, ändå finns det homosexuella! Så även OM vi skulle ha homosexualitet som norm skulle heterosexuella människor ändå ligga med varandra och skaffa barn. Jag ser helt enkelt inte problemet.

Och jag blir förvirrad. För samtidigt som Burenhult skarpt kritiserar den kristna missionsandan som förtryckte sexualiteten och fördömde alla sexuella handlingar som inte kunde leda till barn inom äktenskapet, så formulerar han sig ändå på ett sådant vis, att vi ska akta oss för att normalisera icke-reproducerande sexualitet, redan i förordet?

Vidare noterade jag att att när det i texten står “homosexualitet” så betyder detta nästan enbart sex mellan män. Jag uppfattade inte riktigt den snärten innan det faktiskt explicit stod “lesbiska och homosexuella handlingar”, men då trillade polletten ner. Senare står det också “homosexualitet mellan kvinnor”, men det är uppenbart att det är, here it comes, mannen som är norm i Burenholts definition av homosexualitet.

Ytterligare en sak jag reagerade på var det ständiga beskrivandet av den manliga sexualiteten som den aktiva och kvinnans som passiv, i formuleringar som genomgående antyder att det är mannen som har sex med kvinnan, inte att  en kvinna har sex med en man och mer sällan, men det förekommer, att de har sex tillsammans, speciellt i de kapitel som rör just tolkningar av existerande illustrationer och historier från forna dagar:

Kungen hade då inför inför hela församlingen samlag med fruktbarhetsgudinnan, personifierad av höga prästinnor (s. 113).

Fig. 15. Hällristning från Ti-n-Lalan i Fezzan, Libyen, föreställande en antropomorf gestalt med en enorm penis, hund- eller schakalhuvud och svans, som har samlag med en kvinna (s. 75).

Den döde hövdingen beledsagades in i döden i sitt vikingaskepp av en av sina trälkvinnor, som frivilligt valt att följa honom. Hon fick flera bägare med rusdrycker att dricka och i ett tält på däcket hade sex män samlag med henne, varefter hon placerades vid sidan av sin döde härskare (s. 132).

Alternativa sätt att tolka/beskriva dessa på skulle ju kunna vara “Kungen och fruktbarhetsgudinnan hade därefter samlag inför hela församlingen”, “Hällristning föreställande en kvinna som har samlag med en antropomorf” samt “Hon fick flera bägare med rusdrycker att dricka och i ett tält på däcket fick hon sex män till sitt förfogande, att förlusta sig med innan hon placerades vid sidan av sin döde härskare”. I’m just saying.

Och detta skulle ju kunna tolkas som att jag enbart har något emot hur bristen på sexuell agens hos kvinnorna reproduceras åter en gång, men som vi alla vet har normer alltid en baksida, även de som vid första anblick verkar övervägande positiva (som exempelvis manlig sexuell agens på bekostnad av den kvinnliga), vilket vi kan se på beskrivningen av en illustration av en man som eventuellt blir våldtagen av en kvinna:

Men Taylor menar att kvisten faktiskt döljer mannens ansikte så att han inte kan se vem han har samlag med och det faktum att han är fullt påklädd, med endast penisen exponerad i kvinnans vulva, visar snarare att bilden föreställer en kvinnlig våldtäkt.

För det första: “kvinnlig våldtäkt”? Verkligen? Hade det inte räckt att skriva “våldtäkt”? Och fortfarande, trots att indikationen är att det kan handla om en våldtäkt, beskrivs scenen inte med orden “så att han inte kan se vem som har samlag med honom”. Det är fortfarande han som har samlag, det är han som är aktiv. Och inte nog med detta: det fullständigt orealistiska i att en kvinna skulle kunna våldta en man visar sig ytterligare i tolkningarna kring vad detta motiv skulle kunna ha fyllt för syfte:

Taylors tolkning är att konstnären till scenen antingen vill åskådliggöra den manliga rädslan för kvinnlig makt, alternativt visar kvinnliga fantasier kring makt, dominans och kontroll (s. 123).

Ja, för det är ju fullkomligt orimligt att det faktiskt skulle kunna vara en illustration av något som faktiskt hänt, dvs att en kvinna har våldtagit en man? Kom och säg till mig att ett kritiskt genusperspektiv som kan hjälpa forskare att tänka outside sin lilla stereptypbox inte är relevant, gör det bara.

Ja just det, det säger han ju, Burenhult. Han kritiserar genusvetenskapen å det grövsta. Men nu är det här inlägget redan för långt, så jag får be att återkomma med del 2 senare och avslutar det här med en liten undran över det här uttalandet kring den kvinnliga fysiologin:

På motsvarande sätt kommer barnen, på grund av att ammande kvinnor inte är fertila, att i traditionella samhällen födas med 3-4 års mellanrum – precis som schimpanser och gorillor, vilket är det optimala för barnens överlevnad och det som vi är biologiskt anpassade till under evolutionen (s. 207).

Alltså, ursäkta mig, men bullshit. Jag helammade i sex månader och fick ägglossning efter 9 veckor post-förlossning. Att amning innebär ett skydd mot graviditet är helt enkelt inte sant. Det kan dröja innan ägglossningen återkommer, absolut, men att med den sortens säkerhet påstå att ammande kvinnor inte är fertila tyder enbart på okunskap. Jag är ledsen, men det gör det.

Dessutom är jag rätt säker på att jag sett en dokumentär om att kvinnor i “traditionella” samhällen helt enkelt vägrar ha sex inom tre år efter förlossning just för att de vet att det är för besvärligt att bära runt på ett spädbarn medan de är gravida. Jag får googla det där lite och plocka upp det i nästa inlägg.

To be continued…