Category Archives: Genusrecensioner

Fyra

Så Hanna på Feministbiblioteket har hunnit läsa 23 böcker sedan midsommar.

Själv har jag har lyckats läsa hela fyra böcker på den tiden! Och ja, ni ska vara imponerade av detta! Det är ju visserligen så att jag ju faktiskt läser böcker precis hela tiden – på ljudbok. När jag gör en massa andra saker som tex går till affären, diskar, joggar, kör bil för att hämta eller lämna barn och i princip alla andra tillfällen då man kan höra på något utan att någon absolut vill prata med en men när man absolut inte kan sitta ner med en kopp te och läsa en bok gjord av pappersmaterial som man måste ha minst en hand för att hantera. Så just detta att ha haft möjligheten att läsa fyra riktiga böcker är faktiskt en big deal, så det så.

Så nu vankas det genusrecension tamejfan.

Böckerna jag läst är följande:

1. “Kvinden i buret” av Jussi Adler-Olsen. Läste den PÅ DANSKA ge pluspoäng tack! Helt ok deckare antar jag, men eftersom jag listade ut hela plotten på sida 53 fick jag alldeles för mycket tid över för att reflektera över och reta mig på att nästan varenda kvinnlig karaktär beskrevs utifrån olika grader av hur attraherade de manliga karaktärerna blev eller inte blev av dem, samt att det då var ett förbannat tjöt om hur vacker den försvunna kvinnan var. Ojojoj så vacker, hon kan ju haft fiender för att hon var så vacker, hon kanske hade en kärleksrelation för hon var ju så vacker, vem skulle vilja skada henne hon var ju så vacker, synd på en så vacker kvinna osv osv i all oändlighet. Som om hon inte ens vore värd att utreda om det inte var för att hon var så vacker. Irriterande, säger jag, och fullständigt onödigt.

Positivt dock är hur den försvinna kvinnan inte ger upp utan uppvisar en massa jävlar anamma. Och att mens nämns iallafall, det brukar det inte göra. Till exempel undrar jag fortfarande hur Vinga Tark av Isfolket hanterade sin mens när hon levde ensam i skogen utan underbyxor under sina tonår. OH WELL det var ju inte Margit Sandemo vi skulle skriva om här. Mer positivt; inte enbart vita och heterosexuella får vara med, även om jag känner mig osäker på om några av framställningarna inte är allt för stereotypa. Vara glad för det lilla ändå? Kanske. Jag kommer nog iallafall läsa uppföljaren om jag plötsligt springer på den.

 

2. “Skumtimmen” av Johan Theorin. Utspelar sig på Öland, mycket mer intrikat skriven än ovanstående, hade inte ens susning om hur det hela hängde ihop innan typ sista sidorna och hur mycket jag än uppskattar att ha rätt så föredrar jag när jag inte förstår plotten efter en tredjedel av boken när jag väl läser något som ska föreställa något i stil med en deckare. Huvudpersonen är en kvinna och det finns inte spår av att beskriva folk utifrån slentrianmässig attraktionskraft. Skönt för mina genusögon att läsa. Däremot inget spår av andra än vita, i den mån man får utgå ifrån vithetsnormen så pass att alla vars hudfärg inte beskrivs får antas vara vita. Inga andra sexualiteter än heteron heller, i den lilla mån sexualitet alls får betydelse, vilket är försumbart. Det är förstås en smula stereotypt att det är mamman till det försvunna barnet som inte kan släppa det försvunna barnet på 20 år (hysterisk?) och att pappan beskrivs som synnerligen (negativt) rationell och frånvarande. Men alltså, en bok som jag kunde läsa utan att behöva sucka frustrerat över ur genusperspektiv och som dessutom hade ett mycket intressant sätt att klippa mitt i händelseförlopp och hoppa över till någon annans synvinkel som jag nog aldrig läst förr. Rekommenderbar på många vis, även för genusvetare med för stora issues liksom mig själv.

 

3. “Nattfåk”, också av Johan Theorin. Även den här utspelar sig på Öland som jag väl blir tvungen att besöka snart. Tvekade en lång stund innan jag började läsa denna pga den verkade handla om spöken och jag råkade bo ute i morsans gästhus när jag fann den och det hela var liiiite för mörkt och obehagligt för mitt av asiatiska skräckfilmer förstörda nervsystem, men när jag väl kom mig för att läsa den så var den ju inte riktigt så läskig som jag hade fruktat. Vilket inte gjorde den sämre, vill jag dock påpeka. Det sätt han skriver på, Theorin, tilltalar mig mycket, eftersom det bryter mot de redan etablerade narrativen att berätta en historia på. Lite som just asiatisk skräckfilm faktiskt, när jag tänker på saken. Det hoppar mellan olika karaktärer, olika livsöden, som vävs ihop så smart utan att man ens märker det ordentligt, och utan den mer amerikanska surprise-effekten. När de allra sista sidorna kommer och jag äntligen förstår hur det hänger ihop känner jag mig oerhört välvilligt förd igenom historien. Och ur genusperspektiv har jag inget att påpeka – de kvinnliga karaktärerna känns äkta och levande precis som de manliga, och får spela betydande roller. Igen visserligen bara outtalat vita och läsaren veterligen heterosexuella, men det finns ett klassperspektiv här också som jag uppskattar mycket.

 

4. “Dödergök” av Katarina Wennstam. Well, här har vi ju en jävligt medveten författare som inte tvekar att lyfta känsliga frågor om hedersvåld, fördomar gällande religion och kultur samt våld mot kvinnor, och som dessutom låter själva huvudpersonen vara en kvinna som inte är kritvit. Genusglasögonen kunde slappna av så pass att de till slut hamnade i bröstfickan, och kvar fanns en historia med karaktärer som är levande, som får vara helt mänskliga, och en plot som fick mig att drömma subtila mardrömmar i en vecka. Bäst av de fyra, ingen protest.

Sen har jag ju på ljudbok (nästan) läst/hört (ut) Joe Abercrombies trilogi “The blade itself”, “Before they are hanged” och “Last argument of kings” (NO SPOILERS jag är bara halvvägs igenom den sista för satan) och här har vi ju fantasygenrens största problem IGEN dvs att det typ inte existerar kvinnor. Böckerna växlar mellan en rad huvudpersoners POV (point of view), och det är som vanligt en drös män av olika slag (väldigt olika slag) och EN kvinna som får berätta historien ur sitt perspektiv. En kvinna som visserligen är svart men även typ halvdemon. Resterande 1,5 kvinnor är en som är ett kärleksobjekt och syster till två av huvudkaraktärsmännen, och en som är en i förbifarten presenterad ond häxa. Inte svinbra representation ändå, det får jag säga. Meeeeen med det sagt är det ändå en jävla bra story och männen är fan bättre personifierade än de brukar vara, även de som ska föreställa brutes, så i brist på fler böcker av Brandon Sanderson att höra på så duger det faktiskt. (Plus att det är jävligt väl utspelade sexscener i ljudboksversionen ändå. Han är inte helt dum, han där uppläsaren).

Så. Det var min boksommar det.

Hoppas er var bättre.

Tusen och en genusfail senaste tiden

Hej hej bloggen. Jag hinner inte med dig så himla mycket på senaste pga tja arbete barn relationer stress livet och så vidare. Men jag tänker på dig. Så här kommer en snabb uppdatering på genusfail som jag varit med om typ senaste veckan:

1. Den här bilden av Anita Sarkeesian i en artikel om hur hon ska fixa problemet med #gamergate:

ALLA FEL! Om man vill illustrera en artikel om en person som ska framstå som stark, modig, beslutsam, auktoritär, osv, så väljer man INTE en bild där sagda person blir fotograferad i ett fågelperspektiv (dvs ser liten ut i förhållande till betraktaren) och dessutom ser ut att vara hur enkel som helst att sparka nerför trappan (dvs i en utsatt situation) och dessutom i en hemmiljö (den privata, opolitiska) vilket är precis så som kvinnor oftast porträtteras. Nej nej nej nej. Detta går emot precis allt vi vet om hur vi kontextualiserar illustrationer så de för fram samma budskap som texten.

Och eftersom jag själv just kommer från en diskussion huruvida detta är Sarkeesians eget val (vad nu det skulle ha för poäng, för det handlar nämligen alltid om fotografens makt samt redaktionella val – det var knappast enbart denna bilden som togs men det var den som valdes ut) och huruvida det “kan tolkas som att hon är på väg upp” osv: nej. Det kan det inte tolkas som. Det är inte så konnotationer fungerar. Eller som fotografen Caroline Tibell uttryckte det i sagda FB-diskussion om detta:

 Jag har arbetat som fotograf i tio år och tänkt extremt mycket på hur män och kvinnor framställs i bilder. Kvinnor fotograferas uppifrån, leendes och mer avklädda i högre grad än män (!), män fotograferas allvarliga, ofta underifrån med armarna i kors. Det här kan du själv kontrollera genom att räkna bilder på tex aftonbladet.se eller i vilken tidning/reklam som helst. Och NEJ, det är inte personen som blir fotograferad som ansvarar för bilden, det är ju just detta som är fotografens jobb!

För övrigt kan jag säga att jag kommer på mig själv att om och om igen fotografera män och kvinnor utefter dessa tråkiga normer, där kvinnor är till lags och ofarliga och där män har pondus, och detta gör jag trots att jag upplever mig själv som medveten i frågan. Dessa symboler sitter så djupt i oss människor och det är inte så enkelt som att säga att tolkningar och symboler är individuella. Då har du missat själva poängen med vad kultur är.

Och om någon tror att det inte är medvetet utan bara en slump; varsågod och läs den här manualen från 2013 i hur man fotograferar män och kvinnor som Genusfotografen just bloggat om.

 

2. Några helt vanliga reklamer, apropå detta med hur kvinnor och män porträtteras, som jag har sett på min väg till och från jobbet (Köpenhamn-Malmö):

Reklam för lakrits

Helt vanlig reklam för lakrits säljes med lackkorsett, röda läppar, sängkammarblick och långa naglar (ohygieniskt sätt att äta godis på, if you ask me)

Helt vanlig reklam för kläder med aktiva pojkar och passiva flickor (#protip ge den rödklädda ett roligare instrument än en tamburin nästa gång så kanske hon uppvisar lite entusiasm)

Helt vanlig reklam för nya bröst.

3. Detta med pappan till några skolkamrater till Vilde som stirrade som en galning på Alve när vi kom gående för att hämta storebrorsan efter skolan, eftersom lillungen hade på sig mörkgröna kläder (pojk-kodade) men hade en knallrosa napp i munnen (flick-kodad), och efter lång betänketid sedan utbrast (utan att för den sakens skull skapa ögonkontakt med mig vid något tillfälle): “Nåååå någon har visst fått tag i sin systers napp va?” på ett sådär väldigt skojfriskt sätt.

Varpå jag förstås direkt svarade som sanningen var att “Nej, det är hans”. Varpå två sekunders underlig tystnad uppstod innan han krampaktigt hurtfriskt och helt utan rimlig kontext svarade “Dejligt!” pga vad ska någon som aldrig kunnat tänka sig möjligheten att en pojke skulle kunna ha en rosa napp annars svara?

Förvirrande småbarn.

Roligt i det hela; pappans eget barn fattade inte vad han menade alls utan frågade honom vad det hade stått på nappen som fått honom att tro att det var en napp för flickor. Det kunde han inte svara på. 🙂

4. Det danska barnprogrammet “Hulter til bulter med Sebastian og Louise” som sjöng en sång som förmodligen hette “Jag hatar pojkar/flickor” och som jag missade början på pga drack morgonkaffe i godan ro tills Vilde kom och knackade mig på axeln och sa “Mamma, den här sången är ju helt koko” och himlade med ögonen och snurrade med pekfingret mot tinningen.

De delar jag hörde gick enbart ut på att pojkar inte förstår flickor och flickor förstår inte pojkar, samt en vers där de sa fula saker till varandra baserat på kön och könat utseende/beteende tex “Du tror du är så fin med ditt långa hår”, och så såklart refrängen där de sjunger att de rakt ut hatar det andra (binära) könet.

BRA IDÉ DÄR BARNKANALEN RAMASJANG att fullkomligt PROPPA in så många olika saker som möjligt som barn kan reta varandra med utifrån kön på i en och samma sång. Det är ju PRECIS vad danska barn behöver, MER uppdelning i “vi och dem” baserat på könsdelar.

*suck, suck och dubbelsuck*. Om ni missat hur det annars är på den fronten i DK kan ni ju läsa mitt inlägg om introduktionskvällen på Vildes nya skola som jag skrev om HÄR.

5. Den här jäkla “roliga” bilden som jag sett spridas upp till flera gånger AV KVINNOR på FB som ba “Äntligen har någon fattat!”

beautiful

MEN FÖR FA-AN det absolut SISTA man vill höra, oavsett kön, när man är upprörd, är väl hur jävla VACKER man är! “Åh jag ser att du är upprörd älskling men du är så vacker” “OKEY DIN JÄVLA IDIOT DRA ÅT FANDERS OM DU INTE TROR ATT NÅGOT I HELA VÄRLDEN ÄR VIKTIGARE FÖR MIG ÄN OM DU TYCKER ATT JAG ÄR VACKER ELLER EJ HOW ‘BOUT FUCKING FRÅGA VAD I HELVETE DET ÄR SOM ÄR FEL ISTÄLLET OCH TYP TA MINA KÄNSLOR PÅ ALLVAR” “….Oooookey” *drar sig tillbaka och kastar choklad på*

Rimligt beteende. Rimligt att kvinnor länkar detta och fnissar kokett åt detta. Rimligt att kvinnor själva förstärker den här idéen om att det bästa en man kan säga till en kvinna är att hon är vacker.

*pust* Jag är klar nu.

Som avslut vill jag att vi alla tar varandras händer och sjunger med i John Legends låt “All of me”, speciellt biten där han sjunger

“How many times do I have to tell you, even when you’re crying you’re beautiful too”

Good night and fuck off.

PS. Gästblogginlägg om transsexualism och cishat coming up inom kort. DS.

Pojkar slåss för att de gillar varandra

Ibland när jag läser barnböcker för min son så väljer jag att modifiera könen på de inblandade karaktärerna, där jag finner det passande. Det kan exempelvis handla om att ge ett par av alla de i praktiken könslösa djurkaraktärerna pronomenet “hon” istället för “han”, för att väga upp den extrema övervikt av manliga karaktärer som återfinns i vårt gigantiska lager av barnböcker.

Och anledning till att vi har så många barnböcker är givetvis att jag fått med mig all mina gamla böcker. Och en del är till och med från när min mamma var liten. Så man kan väl påstå att det ibland är lite si och så med hur modernt könen presenteras.

Men det handlar inte bara om att skriva in flickor där de lyser med sin frånvaro. Jag läser också in pojkkaraktärer om behovet och möjligheten finns. Dock sker inte detta lika ofta, på grund av redan nämnda övervikt av pojkkaraktärer. Däremot händer det att jag avskriver pojkar kön och antingen enbart kallar dem “barn” eller vid något tillfälle skriver om dem till flickor av den enkla anledningen att jag inte gillar när obehagligt/negativt beteende enbart tillskrivs pojkar.

Som i barnboken “Janna är rädd ibland” som jag läste för min son idag. Den handlar om snart 7-åriga Janna som blir rädd vid olika tillfällen (boken ingår i en serie på tre bäcker där hon också är arg ibland och glad ibland). Dessa tillfällen kan vara när hon ska till doktor, tandläkaren, ser något läskigt på TV, när hennes bror skrämmer henne eller när… de stora pojkarna kommer. 

 

Så här säger jag “de stora barnen”. För aldrig i livet att jag ska säga till min son att stora pojkar specifikt slåss och skriker när de vill visa sin uppskattning. Wtf?  Vad kommer han lära sig av det? Att detta att slåss och vara våldsam är ett givet beteende för pojkar (men ej för flickor genom dikotomins logik)? Att det till och med kan vara en kärleksförklaring? Herregud. Han som är mitt uppe i att försöka förstå vad skillnaden på flickor och pojkar är – jag ska NOG lära honom att flickor är rädda för pojkar för pojkar är stora och slåss FET CHANS.

Jag blir faktiskt både jävligt förtvivlad och frustrerad när jag läser detta. Och jag hoppas vid alla gudar att den självklarhet som pojkarnas beteende beskrivs på, som vore det ett naturgivet beteende för pojkar att bråka när de egentligen vill kramas, inte skulle kunna stå oemotsagd i en nypublicerad barnbok idag.

Den här är ju ändå från 1977. 35 år, något måste väl ha hänt ändå.

Fråga er dessutom en gång vad små flickor lär sig av att läsa i den här boken. Fråga om de lär sig att stora pojkar inte är något att vara rädd för – eller om de bara blir bekräftade genom Jonnas rädsla och pappans tämligen usla tröst (de ser dig nog inte) i att pojkar är våldsamma och det är nog faktiskt bäst att hålla sig borta ändå.

Spring, lilla flicka. SPRING.

Nyårslöfte: Könskvotering

Här ligger vi i soffan hela familjen och ser på Disneyfilm. Pocahontas, för att vara exakt.

Vi är rätt mycket för att se på film, faktiskt. Kanske speciellt den andra föräldern. Vilket resulterat i att Vilde nu i en ålder av 4,5 år har fler DVD-filmer än jag haft i hela mitt liv. Typ.

Ungefär hälften av dessa är Disney- eller Disney/Pixar-filmer.

Och när jag nu, på ett infall, sorterade dessa D/P-filmer enligt kön på huvudperson, ser det ut såhär:

Disneyfilm enligt kön

Jag behöver säkert inte förklara att stapeln längst till vänster är den med manliga huvudkaraktärer. Den nästa är kvinnliga huvudkaraktärer, den tredje är “både ock” innehållandes Aristocats samt Bernard och Bianca, och den sista är “ingen huvudkaraktär” enbart innehållandes Fantasia (vars cirka enda kvinnliga karaktärer är hästnymfer med bara bröst).

Disney-hjältar

Och jag kan poängtera att denna skeva fördelning INTE handlar om att vi som föräldrar valt övervägande filmer med manliga huvudkaraktärer i våra inköp – eftersom detta något bortskämda barn har precis alla D/P-filmer som funnits tillgängliga på DVD de senaste 3 åren.

Så mitt helt personliga nyårslöfte kommer nu bli att leta mer aktivt efter bra barnfilm som INTE enbart har män och pojkar i huvudrollerna. Detta duger ju inte. Gärna också barnfilmer med kvinnliga huvudkaraktärer där storyn inte baseras på “Du är en kvinna och borde därför gifta dig”. För det var fan vad det är ett genomgående tema alltså.

Miyazaki-hjältar

Ni får gärna tipsa. Om barnfilm. Annat än Disney då förstås, eftersom vi har allt vi kan ha där. Samt allt med Hayao Miyazaki.

(Why oh why fick han inte lov att göra Pippi Långstrump som tecknad film som han ville? Fattar ni vad coolt det kunde ha blivit? Jag hatar livet).

För övrigt – är det någon som förstår varför ingen i Sverige eller Danmark distribuerar nya My Little Pony på DVD? Jäkla dumskallar.

Nåväl. Gott nytt år och så vidare och så vidare.

 

UPPDATERING:

Om jag inte enbart håller mig till Disney/Pixarfilmer utan istället sorterar ALLA Vildes barnfilmer ser könsfördelningen ut som följer:

Alla barnfilmer enligt kön

Här har jag sorterat dem enligt 1. manlig huvudkaraktär, 2. kvinnlig huvudkaraktär, 3. både och. I de fall ingen enskild huvudkaraktär kunde avgöras har jag kollat på antalet manliga och kvinnliga huvudkaraktärer och placerat dem efter vilket kön som var i majoritet.

Herregud. Detta är ju pinsamt. För alla. Också mig.

Åh alla dessa val

Jamen hörni ni får hjäpa mig här nu. Vilken bok ska jag läsa och skriva om först? Som jag håller på och parallelläser just nu kommer jag inte bli klar med någon bok inom närmaste tiden och det vore ju ärligt talat skittråkigt för alla inblandade. Det vill säga mig och er.

Jag är alltså igång med dessa fem:

  1. Mansförbjudet av Pär Ström
  2. Jämställdhetsbluffen av Pelle Billing
  3. 50 nyanser av Honom av E L James
  4. The Name of the Wind av Patrick Rothfuss
  5. Om våld av Hannah Arendt

Vilken ska jag börja med? Vilken vill ni höra om först?

 

(Det går för övrigt alldeles utmärkt med ickerökandet, om det var någon som undrade. 7 dagar nu, körde nikotinplåster första dagarna men glömde ta på nytt i fredags så nu kör jag bara utan. Det går fint.)