Jag känner mig uppgiven. Jag vet inte ens om det är för att jag har mina sinnestentakler för långt ute eller för långt inne. Jag läser om fruktansvärda saker som sker ute i världen, om Israel och Palestina, om Brasilien och VM och poliser som skjuter ihjäl gatubarn. Jag läser om saker som sker här hemma, om människor som tar livet av sig för att försäkringskassan inte litar på fem läkares uttalanden, om “medborgargarden” som förstör tält för tiggare. Jag lyssnar på radiodokumentärer om folkmorden i Rwanda och om Franco-regimen i Spanien. Jag försöker få grepp om det globala och om historien, om nutiden och upprepningarna, försöker förstå hur de hänger ihop.
Jag får inget grepp. Det är för stort, mina händer är för små, jag kan inte få tag i det. Jag kan inte förstå, kan inte förstå hur det kan fortsätta vara såhär, hur det ens är möjligt. Kan inte förstå att detta med allas lika mänskliga rättigheter, oavsett klass, religion, kön, sexualitet, könsidentitet, ursprung osv, FORTFARANDE kan vara något som inte respekteras.
Jag kan inte förstå det.
Så istället gör jag annat. Jag tränar, tar i så jag slipper tänka, svettas så all politik rinner av mig. Jag vänder fokus inåt. Jag irriterar mig över småsaker istället för det stora. För de små sakerna, de får plats i min hand. De kan jag ta ställning till, kan jag kanske påverka, kan jag kanske göra något åt. Jag är en enda person på en enda micronivå i samhället. Jag kan inte göra mer än det jag kan. Eller kan jag? Jag har två små barn. Jag måste ta hand om dem. Samtidigt vet jag att jag inte kan låta mina barn växa upp i en värld där jag inte gjort mitt yttersta för att skydda dem mot all denna helt sjuka inskränkthet som existerar, försöka förändra, försöka förhindra att historien upprepar sig.
Alla kan inte vara politiker. Alla kan inte vara de som bestämmer. Det är ju därför vi har representativ demokrati. Men så GÖR något då, ni som representerar!
Jag kanske måste bli politiker ändå. Riksdagspolitiker. EU-politiker. Minister. Sveriges första med en piercing i läppen.
Vem fan vet.
Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag kan göra. Jag är rädd. Jag är rädd, för människor verkar inte ens förstå att man inte ska hata på de fattigaste, de mest utsatta, för att de “förstör stadsbilden”. Jag är rädd, för det verkar som att ordet “humanism” fullständigt fallit ur folks vokabulär till förmån för “yttrandefrihet”. Jag är rädd, för ju större klasskillnaderna blir, ju mer avhumaniserade blir de längst ner på botten – man kan nästan inte se dem, de små monstren, som försöker hävda att vissa har fått det värre för att många har fått det bättre.
Men snart kan man inte höra dem heller, för alla kanaler till yttranden, till yttrandefrihet, kräver något som förbehålls de priviligierade. Till exempel internet. Eller ett språk, antingen det som talas eller det som skrivs. Vad skönt, va?
Om en fattig skriker mitt i stadsbilden men media inte hör det, har den då gjort något ljud alls?
Snart. Snart ska jag kanalisera all denna uppgivenhet till något konstruktivt.
Jag ska bara utveckla lite större händer först, så jag kan få grepp om saker och ting.