Category Archives: Livet

Två timmar tog det

Jahaja. Jag inaktiverade mitt Facebook-konto för typ tre timmar sedan.

Två timmar tog det och sedan var jag i full gång med att läsa bloggar, planera storslagna aktioner (den sort där man är aktivist alltså, inte den där man säljer grejer) och känner plötsligt ett väldigt stort behov av att blogga igen. So much för den jävla internetpausen. Jag är för hooked. Lika bra kanske eftersom jag nu peppar mer än vanligt på att jag ska läsa en master i colaborative media i höst. Wooooohoooo!

Ja det var typ det jag hade att säga. Om jag kom ihåg namnet på den hade jag tipsat om en ny feministisk festival i Köpenhamn nu i september men jag kommer inte ihåg (danska, sicket språk) så det får bli en annan gång (för jag kan ju inte gå in på fb och kolla det ens!).

Är också sjukt intresserad av boktips just nu, gärna sådana som är av den art att de är på engelska och går att köpa på Kastrup flygplats på torsdag när vi flyger till Sydfrankrike för såna är vi! Eller, vi fick biljetter av svärmor som redan är där nere med äldsta barnet som precis lärt sig simma. Mängden drunkningsförsök som yngsta barnet kommer ge sig på nu när han vill göra allt som storebror gör samt inte är rädd för något som helst och speciellt inte vatten vågar jag inte ens tänka på.

Det kommer bli en vansinnigt avslappnande semester, det märker jag redan nu.

Finns fortfarande på instagram vill jag poängtera, under namnet diskrepans! Följ mig där vetja!

Detta var kanske det bästa beslut jag tagit.

 

Om att vara en bandwife

Ja vafan okey då. Jag fick ju en så fin kommentar på mitt senaste inlägg om att jag inte måste skriva smarta saker hela tiden och att det eventuellt är roligt för er som läst mig länge att bara få veta något om hur det går helt allmänt i mitt liv, och det fick mig att tänka lite.

Jag började ju skriva den här bloggen för 4 år sedan cirka (wow, är det inte längre än så? Känns som en livstid). Och när jag började var det ju faktiskt bara för min egen skull, för att jag ville hålla skrivandet igång efter att tidigare skrivit dagboksinlägg på Lunarstorm och senare Helgon men tappat det helt eftersom FB inte är optimalt för sånt.

Sedan dess har det ju hänt en massa saker och jag har blivit min egen gatekeeper. Vilka saker är relevanta att blogga om och vilka är inte det? Vad kan intressera mina läsare? Vad vill jag lyfta och ur hur komplicerade och nya perspektiv kan jag lyfta dem? Istället för att bara utgå ifrån min egen lust att SKRIVA något.

Så nu skriver jag bara.

Som i en dagbok.

Igår fick jag ett sms från en väninna som jag inte umgåtts med på länge, låt oss kalla henne H för hennes namn börjar på den bokstaven (vi gör det lätt för oss). Hennes man spelar bas i Zirkus och han var den första som svarade på Nijas FB-uppdatering om att starta ett band för tre år sedan, och de två är dessutom vänner sedan de gick på samma musikfolkhögskola i tonåren. Så hon och jag är kanske vad man kan kalla Zirkus “first ladies”.

Och det är inte alltid så jävla roligt. Och nu fick H och hennes man sitt första barn för 8 månader sedan, och detta att vara gift med en musiker och ha barn samtidigt innebär sina helt egna speciella premisser alltså.

Exempelvis att om bandet har en spelning kan man typ aldrig vara med för man sitter hemma och passar ungarna istället.

Nu har H’s man dock gått på föräldraledighet och trots att bandet har en spelning på Fyn ikväll har H varit häftig nog att propsa på att eftersom hon hade gjort planer för den här helgen först så fick han varsågod ta med barnet till Fyn, punkt slut.

Jag är rätt imponerad. Jag vet inte om jag hade kunnat med att göra så. Nu visade det ju sig att H har en svägerska precis i den staden de ska vara i så hon kunde passa barnet den kvällen, men ändå! Så imponerande inställning! Jag har mycket att lära här.

Jag fick iallafall ett sms där H frågade om jag ville hitta på något, helt spontant. Det ville jag gärna, men i så fall ihop med barnen som jag hade den dagen (också) pga röd dag i DK. Så vi gick till Fælledparken och hoppade på trampolin och fick inte umgås överhuvudtaget som vuxna människor för har man två barn med sig varav den ena är totalt tokig och vill göra alla saker som storebror gör men inte kan så måste man springa efter honom hela tiden.

Men när Nijas var klar med arbete (både vanligt samt lägenhet) och kom ner och mötte oss sa jag att jag gärna ville gå ut med H på kvällen. Vilket inte var några problem såklart. Även om det innebar att jag och Nijas gick miste om en kväll ihop, vilket också är en jävla raritet nu för tiden, och något jag uppenbarligen prioriterar högre än att vara i sociala sammanhang fast det oftast innebär att vi somnar på soffan medan vi ser på Orphan Black.

Men GUD vad det var skönt! Att vara ute utan ungar och utan problem och gå på rockbar på Vesterbro och dricka billig öl och snacka politik och danska språket och att det var 100 år exakt på dagen att kvinnor fick rösträtt i Danmark. Och ta en taxi hem till H och somna och vakna av att Nijas ringde och stod utanför och plötsligt kändes det som att det bara gått två timmar sedan han släppte av mig.

Och jag och H fick snackat en massa om hur det är att vara “bandwives” och hur vi kan förhålla oss till detta och till varandra och till barnen och att vi måste börja träna Stripfitness ihop igen för det var så “megahyggeligt” på den tiden vi gjorde det och sedan satte oss på uteserveringen utanför gymmet och drack vin och bara snackade efteråt. För man behöver ju inte vara mer sund än så, liksom.

Ibland behöver också själen få sitt.

Det är svårt att vara jämställd i ett förhållande när man råkar vara gift med en person vars lycka och glädje hänger på att han får möjlighet att göra alla de där konserterna samtidigt som man ska försöka att både vara mor och barnpassare och ha ett eget liv.

Ni som läser detta och som känner mig: fortsätt för guds skull fråga om jag ska med på olika saker. Jag kommer helt säkert nästan aldrig kunna det men HELT PLÖTSLIGT så kan jag.

Fortsätt fråga.

Vart har jag tagit vägen?

Fick ett mail förra veckan från en läsare under signaturen “Annika” och tänkte att jag kan väl lika gärna svara här som i privat mail. Annika skrev:

Hej! Vart har du tagit vägen? Jag saknar verkligen dina texter! Hoppas att du snart är tillbaka!

Först och främst: tack för att du skrev och tack för dina fina ord om att du saknar mina texter. Det gör mig glad.

Sedan: Ja var fan ska man ens börja.

I februari, kanske. När vi av en slump sprang på en lägenhet som var till salu för ett pris vi kunde betala tack vare att min sjukt snälla mormor erbjudit sig att låna ut pengar som banken inte vill bevilja oss. Att den var så billig som den var berodde på att han som hade haft den före oss hade gått igång med att renovera och sedan inte orkat fullfölja utan satt sig inne på toaletten och rökt tusen cigaretter (om man ska döma utifrån högen med aska på golvet) lagom efter att han rivit ut köket och badrummet och lagt in en ful plastmatta i vardagsrummet.

Men det var ju helt perfekt för oss, tänkte vi, för då fick vi ju möjligheten att bygga upp den precis som vi ville. Och Nijas är ju snickare så det var ju bara nemas problemas att renovera den billigt liksom.

Samtidigt fick jag veta att jag skulle få börja jobba heltid efter ett år på halvtid eftersom en av mina kollegor slutade. Stor glädje och champange. En fulltidsanställning! Mitt i prekariatet! Nu faller ju allt på plats!

En vecka senare fick jag veta att min tjänst skulle avslutas i slutet av juni på grund av centralisering, dvs de vill hellre ha den tjänsten placerad i Stockholm.

Jag grät en hel helg.

Men nu hade vi ju redan köpt lägenheten så det var ju bara att sätta igång och arbeta på den. Nijas fick gå ner lite i arbetstid för att hinna bygga i lägenheten och trots dubbla hyror kunde vi klara det på min nu fulltidslön.

Men så skulle vi slå ut en vägg. Och det behövde vi boligstyrelsens godkännande för. Och det tog nästan två månader att få den. Och hela planen att kunna flytta in i nya lägenheten 1 maj föll som ett korthus. Men den gamla hyreslägenheten hade vi ju sagt upp. Så istället för att flytta in i vår nya lägenhet fick vi flytta in i min svärmors radhus, 2 mil norr om Köpenhamn.

Så här sitter vi alltså nu.

Och det har varit en rätt hektisk tid, för att säga det milt. Nijas har jobbat 18-timmarsdagar i princip varje dag sedan februari för att hinna med vanligt arbete, lägenhetsarbete och Zirkusarbete. Jag har jobbat fulltid i Malmö med en pendlingstid på 3 timmar om dagen sedan samma tid samt haft ensamt ansvar för båda barnen samt hemmet nästan varje kväll (vilket på intet vis faller sig naturligt för mig). Och somnar ihop med ungarna vid 20-tiden på kvällen ungefär varannan kväll.

Så det finns inte så mycket tid till övers för att blogga. Eller ens hinna tänka på saker som man kan blogga om.

Och jag vetefan om det ens ser ut att bli bättre. Nu tar anställningen slut snart, och jag har blivit arbetsbefriad den här sista månaden, vilket ger mer tid. Men uppepå det har jag ju konsultandet för Add Gender samt den där nopoo-appen jag är i full gång med att utveckla också som tar en del tid. För att inte tala om den ekonomiska stressen i att veta att från september, när jag går tillbaka till skolan igen eftersom jag inte fått något av de nya jobb jag sökt, kommer jag ha cirka 9000 i fast inkomst varje månad varav största delen är CSN-lån. Det blir ungefär 7000 danska kronor. Det betalar inte ens vår nya hyra. Om allt går som det ska kommer appen kanske börja dra in pengar i slutet av 2015. Och då ska jag först och främst betala tillbaka lånet till mormor.

Såatteee.

Så ser det ut.

Jag hinner varken tänka eller blogga just nu.

Och nu måste jag verkligen gå och lägga mig om jag ska palla med morgondagen.

Som vanligt.

Men snart kommer vår hemsida om appen ligga uppe och där kan man ju med fördel tex donera en slant i utvecklingsbidrag om man tycker att den låter intressant, så jag lovar att uppdatera igen när det väl är på plats.

God natt.

En slags uppdatering

Jag kanske borde uppdatera, eller nåt.

Vad ska jag säga. Det sker mycket nu. Söker exempelvis nytt jobb pga omstruktureringar, och har köpt ett renoveringsobjekt till lägenhet som innebär att all ledig tid går åt till att typ… bygga kök och slå ut väggar. Lägg till att maken ju då arbetar som snickare i vanliga fall så det är förstås han som gör det mesta av det (pga meritokrati, det ni) vilket innebär att han inte kan tjäna lika mycket pengar som innan vilket innebär att jag måste tjäna jääävligt mycket pengar för att få det att gå runt just nu med dubbla hyror osv (helt ärligt, bara bostadskostnaderna och barnens dagis/fritids kostar 15 papp per månad) (DANSKA!!) (och då är båda lägenheterna billiga ändå).

Såatteeee. Man kan väl säga att bloggandet generellt är ganska nedprioriterat pga livet för tillfället.

Men. Jag var på en väldigt intressant CSS-föreläsning idag angående forskning om våldtäkt, hur våldtäkt beskrivs och behandlas i juridiken, i historien, i hegemonin, i självbiografiska berättelser. Hur den straffvärda alltid vägs mot hur skyddsvärd den andra är, om kravet på att uppleva och gestalta trauma på “rätt sätt” för att det ska anses vara trovärdigt, och så vidare.

Jag riktigt kände hur hjärncellerna började bubbla av akademisk lycka.

Annars: Jag fyller 31,5 år idag. Och jag kan verkligen rekommendera att läsa “Steelheart” av Brandon Sanderson på ljudbok. Iallafall utifrån de första två timmarna jag hört. Den har ett rätt irriterande drag av att huvudpersonen (en ung man från vars perspektiv vi följer historien) envisas med att i sina tankar ständigt objektifiera en av de kvinnliga huvudpersonerna, men jag har en förhoppning om att han ska sluta med det rätt snart för nu är hon pissed på honom och han fattar inte varför (kanske för att en av de första sakerna du sa till henne var att du uppskattade hennes striptease, din dummerjöns) (vilket alltså inte var en striptease alls men bara hon som drog av sig förklädnad när han råkade vara i närheten) så jag tänker att eventuellt får han en utskällning snart och fattar grejjen.

Men förutom det så FINNS det faktiskt kvinnor i boken trots att det är en slags modern fantasy och även om de är i ständig minoritet, och med tanke på settingen så är det good enough for me. Tänk er om de där X-men som tycker att de är förmer än människor och borde styra över världen faktiskt kom till makten? Det är där boken börjar.

“Power corrupts, and total power corrupts totally”.

Men alltså. Generellt har jag det rätt gött ändå.

Och det är väl det som räknas.

Over and out.

Vad fan ska man ens bry sig om när det finns så mycket skit

Jag känner mig uppgiven. Jag vet inte ens om det är för att jag har mina sinnestentakler för långt ute eller för långt inne. Jag läser om fruktansvärda saker som sker ute i världen, om Israel och Palestina, om Brasilien och VM och poliser som skjuter ihjäl gatubarn. Jag läser om saker som sker här hemma, om människor som tar livet av sig för att försäkringskassan inte litar på fem läkares uttalanden, om “medborgargarden” som förstör tält för tiggare. Jag lyssnar på radiodokumentärer om folkmorden i Rwanda och om Franco-regimen i Spanien. Jag försöker få grepp om det globala och om historien, om nutiden och upprepningarna, försöker förstå hur de hänger ihop.

Jag får inget grepp. Det är för stort, mina händer är för små, jag kan inte få tag i det. Jag kan inte förstå, kan inte förstå hur det kan fortsätta vara såhär, hur det ens är möjligt. Kan inte förstå att detta med allas lika mänskliga rättigheter, oavsett klass, religion, kön, sexualitet, könsidentitet, ursprung osv, FORTFARANDE kan vara något som inte respekteras.

Jag kan inte förstå det.

Så istället gör jag annat. Jag tränar, tar i så jag slipper tänka, svettas så all politik rinner av mig. Jag vänder fokus inåt. Jag irriterar mig över småsaker istället för det stora. För de små sakerna, de får plats i min hand. De kan jag ta ställning till, kan jag kanske påverka, kan jag kanske göra något åt. Jag är en enda person på en enda micronivå i samhället. Jag kan inte göra mer än det jag kan. Eller kan jag? Jag har två små barn. Jag måste ta hand om dem. Samtidigt vet jag att jag inte kan låta mina barn växa upp i en värld där jag inte gjort mitt yttersta för att skydda dem mot all denna helt sjuka inskränkthet som existerar, försöka förändra, försöka förhindra att historien upprepar sig.

Alla kan inte vara politiker. Alla kan inte vara de som bestämmer. Det är ju därför vi har representativ demokrati. Men så GÖR något då, ni som representerar!

Jag kanske måste bli politiker ändå. Riksdagspolitiker. EU-politiker. Minister. Sveriges första med en piercing i läppen.

Vem fan vet.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag kan göra. Jag är rädd. Jag är rädd, för människor verkar inte ens förstå att man inte ska hata på de fattigaste, de mest utsatta, för att de “förstör stadsbilden”. Jag är rädd, för det verkar som att ordet “humanism” fullständigt fallit ur folks vokabulär till förmån för “yttrandefrihet”. Jag är rädd, för ju större klasskillnaderna blir, ju mer avhumaniserade blir de längst ner på botten – man kan nästan inte se dem, de små monstren, som försöker hävda att vissa har fått det värre för att många har fått det bättre.

Men snart kan man inte höra dem heller, för alla kanaler till yttranden, till yttrandefrihet, kräver något som förbehålls de priviligierade. Till exempel internet. Eller ett språk, antingen det som talas eller det som skrivs. Vad skönt, va?

Om en fattig skriker mitt i stadsbilden men media inte hör det, har den då gjort något ljud alls?

Snart. Snart ska jag kanalisera all denna uppgivenhet till något konstruktivt.

Jag ska bara utveckla lite större händer först, så jag kan få grepp om saker och ting.

Sociala medier-paus

Ja. Nu ska jag göra den där grejjen. Den när man pausar från sociala medier inklusive sin blogg. Jag tänker mig att en månad är en rimlig tidsrymd att sikta på, så får jag väl utvärdera efter det.

Anledningen? Det finns många.

Bland annat att jag inte har läst en bok sen jag fick min iPad. Jag har 10 svinbra böcker liggandes i en hög bredvid skrivbordet, men jag kollar tydligen hellre Facebook än plockar upp en bok när jag tar en paus nu för tiden. Och att jag inte har scrapbookat sedan jag startade den här bloggen, i princip (förutom en gång när jag bloggade om att jag scrapbookade). Jag saknar det.

Också för att jag har börjat röka igen och genast måste sluta med den skiten. Och eftersom rökandet är jävligt förknippat med att sitta på balkongen halva natten (eftersom jag försöker låta bli att röka inför mina barn och således tar igen det efter läggdags) och där i nattmörkret ranta omkring på diverse forum måste jag försöka skaffa bättre vanor över hela linjen, så att säga.

Men även för att jag bara blir mer och mer sur och obalanserad av den sorts diskussioner som ofta blir den vanligaste varianten online, som jag själv initierar mer och mer dessutom. Jag saknar de nyanser som kommer av AFK-interaktion, som JAG kan bidra med AFK men som jag skalar bort på 140 tecken. Jag gillar det inte. Att jag gör så.

Min internetpersona och den jag är “på riktigt” står för långt ifrån varandra just nu, och jag behöver ta en paus för att hitta balansen igen. Hitta tillbaka till mig själv. Sluta provoceras av lättillgängliga länkdelningar och hitta andra sammanhang, med riktiga människor och inte bara andras avatarer.

Dessutom har det blivit vår. Jag vill ut och springa. Jag vill sitta i solen och läsa en god bok. Jag vill gå till en lekpark och gunga med mina barn. Jag vill rita. Jag vill träna. Jag vill ringa mina vänner och snacka i timtal.

Så jag tar en paus från Internet.

Det går bra att lägga till mig på skype (pixelbitch) eller kontakta mig via mail och eventuellt google-chatten, om man vill mig något. Jag kommer förmodligen hålla igång Instagram också. Det här att ta foton var också en sak jag gillade förr i tiden och vill börja mer med igen.

Men annars ses vi om en månad när jag eventuellt är tillbaka igen.

Ta hand om er så tar jag hand om mig under tiden.

peaceoutPeace out.