Category Archives: Danmark

En politik som faktiskt slår mot medelklassens unga

Fanny skriver idag ett väldigt bra inlägg om vem som ska “förtjäna” att studera på akademisk nivå, apropå regeringens förslag om att sänka studiebidragen med 300 kronor men till gengäld höja studielånsdelen med 1300 kronor. Läs det. Jag tänkte ta en annan vinkel här.

För det första kan vi ju bara sådär i förbifarten konstatera att när det inte var så viktigt att “spara i ladorna”, som Borg utrycker det, så var det löneinkomsttagarna som fick mest ut av kakan, och ju högre inkomst ju mer i plånboken såklart, men nu när de vill dra in fler pengar till statskassan är det inte upplösning av några av dessa skattebidrag som ska stå för det sparandet, utan istället är det bland annat studenterna (av alla jävla grupper) som alltså inte bara “uppmuntras” till att låna fler pengar pga bidraget sänks, men också får möjlighet att låna ÄNNU högre summor och således bygga på det berg av studieskulder en genomsnittlig student vanligtvis har lyckats bygga upp efter en examen (om man nu ens lyckas få sin examen när man samtidigt förväntas arbeta vid sidan av 100%-iga studier).

Förstå mig rätt: jag tycker också att studiemedlen borde höjas. Bara hyran för en studentlägenhet ligger ofta på mer än hälften av den samlade summan man kan få idag, inklusive lån. Men att sänka bidraget och höja lånedelen är inte rätt väg att gå. Och SAMTIDIGT som detta sker är dessutom ungdomsarbetslösheten fortfarande enormt stor, vilket i sig har som konsekvens att många unga väljer att plugga vidare enbart för att säkra någon (CSN-baserad) inkomst.

Jag har gjort det själv, eftersom jag är gift med en egenföretagare som enligt systemets alla regler tydligen tjänade för mycket två år innan jag ansökte om kontanthjälp, som det heter i DK, för att kunna få någon ekonomisk hjälp, pga han har försörjningsplikt (herregud, bara den saken). Så inget ekonomiskt stöd för mig trots att vi i den faktiska situationen inte hade några pengar alls, back to school, bara.

Men det här är faktiskt inte bara en fråga för sådana som mig, eller för andra i uppenbart prekära situationer. Det är faktiskt också en fråga som är jävligt relevant för medelklassens till synes priviligierade unga vuxna. Så låt oss fokusera på dem ett ögonblick (eftersom medelklassens perspektiv är är så osynliggjort) (skoja bara).

Vi kan ta min vän S som exempel. Hen blev färdig med sin kandidatexamen i höstas och står nu “till arbetsmarknadens förfogande”, som det så vackert heter. Problemet för S är bara att hen inte har lyckats få något jobb, trots många inskickade ansökningar till diverse i förhållande till hens utbildning både relaterade och orelaterade jobb, och nu är sparpengarna slut.

S är även över 25 år, och kan därför inte få någon slags aktivitetsstöd från arbetsförmedlingen. Däremot kan hen få socialbidrag och ingå i fas 1-2-3. Eller, kunde teoretiskt sett, om det inte vore för att S investerat sitt arv efter en avdöd förälder i att köpa en liten etta och således minska sin månadsutgift för boende (och överlag alls ha någonstans att bo i detta klimat av bostadsbrist där hyreslägenheter i princip inte existerar). Ett klyftigt val, sett till bostadssituationen.

S måste alltså sälja sin lägenhet, flytta till en hyreslägenhet (förmodligen i 2:a eller 3:e eller 4:e hand för det är så det ser ut) (och som också var det “råd” bostadsminister Stefan Atterfall (KD) gav bostadslösa unga i gårdagens SVT Debatt (2:30)), leva upp den summa hen får sålt lägenheten för (vilket lär gå fort med tanke på hyresprisläget) och SEDAN söka socialbidrag med allt vad det innebär av “krav på aktivitet” osv.

Detta är, som ni förstår, inte ett speciellt attraktivt scenario för min vän. Eller för någon som helst. Jag är förstås helt medveten om att S är privilegierad nog i och med att hen alls har fått, trots tragiska omständigheter, ett kapital att kunna investera i en lägenhet och att många andra inte ens har det, men låt oss hålla oss kvar vid hens historia ändå, för det här inlägget handlar faktiskt om hur delar av medelklassen nu knuffas neråt, som grädde på det aktuella mos som heter “ökade klassklyftor”.

För vilket alternativ kvarstår då för S, om hen, helt rimligt, känner sig tveksam inför att behöva sätta sig i en mycket besvärlig bostadssituation och i slutänden skapa en mycket dyrare och besvärligare levnadssituation pga hänvisad till hyresrätter och andrahandkontrakt och således även sätta sig i en mycket mer prekär ekonomisk situation pga dyrare levnadskostnader där hens möjligheter att stå upp mot arbetsgivare som inte efterlever kollektivavtal osv minskas drastiskt?

Jo; att gå tillbaka till skolan. Att fortsätta plugga tills en jobbmöjlighet äntligen dyker upp. Och därmed, med de nya CSN-reglerna, bygga på ett nu ännu större studielån som i sin tur ÄNDÅ medför en hårdare ekonomisk situation på andra sidan.

Inte så jävla fett. Men vad fan ska S göra precis här och nu, då? Det finns bara de två möjligheterna. Inte ens så kallade “skitjobb” är lätta att få för människor med akademisk utbildning pga arbetsgivare vill ha folk som inte säger upp sig när de får möjlighet till ett jobb som faktiskt matchar deras kunskaper. Stabil arbetskraft, är det som efterfrågas, inte arbetslösa under 30 som spenderat åravis på en examen i något helt annat.

För att sammanfatta:

Alla som studerar för att få en utbildning som ska hjälpa dem på arbetsmarknaden kommer framöver få en ännu större studieskuld att behöva betala av – detta samtidigt som löner för många arbeten som kräver adekvat utbildning såsom sjuksköterskor, lärare och socialarbetare är skamligt låga.

De som inte får ett jobb direkt efter avslutad utbildning är många gånger direkt hänvisade till socialbidrag, som i sin tur kräver att man inte äger något som helst, exempelvis en lägenhet som garanterar låga månadsavgifter. Vilket i sin tur leder till att de som råkar vara lyckliga nog att äga något måste sälja av allt detta innan de kan få ekonomisk hjälp. Vilket kan anses rimligt om man inte tänker över det faktum att det leder till att dessa får ännu svårare att få sin ekonomi att gå ihop i slutändan, och att deras möjligheter att komma på fötterna minskar rejält.

De puttas alltså ner från medelklassen och rakt ner i en prekär underklass.

Låt mig komma med lite rimliga förslag på åtgärder här, för alla studerande, inte bara medelklassen:

Sak nummer 1 som måste åtgärdas är att studier måste vara a-kasseberättigande. Det måste finnas en rimlig period efter avklarade studier att faktiskt hitta ett jobb som matchar ens utbildning (och ens studielån) innan man måste göra sig av med allt man äger och har och flytta hem till sina föräldrar för att kunna överleva alternativt ingå i fas whatever och vara utelämnad till diverse åtgärders idéer om vad som “är bäst för en”.

Sak nummer 2 är att genast bygga fler hyreslägenheter till rimliga kostnader, så att 10 år långa bostadsköer inte är realiteten och rådet “bo i andrahand” inte är det första som vår bostadsminister kommer med i frågan om bostadsbristen för unga.

Sak nummer 3 är förstås att införa medborgarlön. Apropå det har jag visst helt glömt att länka till ETC’s granskning “Sverige har råd med medborgarlön” som visserligen inte räknar utifrån en ovillkorlig basinkomst för alla men som är intressant nog ändå (såatte teckna en prenumeration så du kan läsa hela). Men det är kanske inte ett helt rimligt förslag för att lösa problemen här och nu, så låt oss gå tillbaka till punkt 1.

Nu ska jag säga något som ni kanske aldrig hört på denna blogg förr: Danmark är så jävla mycket bättre än Sverige.

I DK har du nämligen rätt att gå med i a-kassan när du studerar, till subventionerat pris, och när du sedan är klar med studierna slipper du karensdagarna som gäller vid arbete och kan således få “dagpenge” som det heter från första arbetslösa dagen, visserligen på en nivå som är mindre än den du får om du arbetat, men ändå.

ALLTSÅ DANMARK vad du är underbar.

Sverige, jag vet att du gillar att ta efter Danmark på alla möjliga DÅLIGA sätt, men ta nu för fan efter detta istället!

(Och om jag inte missminner mig har vi haft något liknande i Sverige tidigare, iallafall hade jag rätt till alfa-kassa efter gymnasiet, men det har mig veterligen borgarna tagit bort. Någon får gärna rätta mig eller bekräfta mig i detta om ni vet mer/bättre).

Om vi tidigare trodde att Sverige förde en politik som gynnar den utbildade medelklassen får vi nog tänka om. Jag vetefan ens vilka den här politiken gynnar.

Förmodligen höginkomsttagarna, som vanligt.

EDIT: Det visade sig att jag inte var helt uppdaterad på reglerna för socialbidrag. Uppenbarligen finns det en möjlighet att slippa sälja sitt boende om ens handläggare anser att det är rimligt. Det var ju bra! Jag ska upplysa min vän om detta. Och jag hoppas att det upplyses om och används också inom systemet – jag har själv varit med om handläggare som helt medvetet undlåtit att upplysa om vilka rättigheter jag har. Med det sagt; mina åtgärdsförslag kvarstår.

Slutord om detta med juridisk abort

Några reflektioner såhär några dagar efter inlägget om juridisk abort.


Jag har nu läst en massiv mängd argument både för men mest emot konceptet (ev. beroende på att jag diskuterat inne på ett feministiskt forum), varvid viss argumentation varit mycket rimlig medan annan mest bestått av det gamla vanliga avfärdandet av cismän som överhuvudtaget kapabla att befinna sig i en maktlös situation och därmed alls skyddsvärda och ytterligare annan har enbart varit präglad av en massiv ilska över att ämnet ens är uppe till diskussion. Jävligt hätsk stämning och subtweets och fula ord, osv. Men att temat blev genomdiskuterat finns det inget tvivel om. På gott och ont.

Kanske ska jag här förklara min position i frågan; jag är inte FÖR så kallad juridisk abort. Men jag kan inte heller vara kategoriskt emot det eftersom jag hittills inte funnit några för mig helt giltiga argument att stödja ett avfärdande på, speciellt som det faktiskt inte finns några i dagsläget faktiska förslag på hur en dylik lagstiftning skulle kunna se ut, från auktoritärt håll. Kanske kommer Etiska Rådets granskning komma med just de vinklar jag inte ser för tillfället, vilket eventuellt kommer få mig att anse att det utan tvivel är den sämsta idéen någonsin, vem vet. Men intill dess har jag det såhär:

Termen “Juridisk abort” är väldigt dålig eftersom den genast kräver en jämförelse med en medicinsk eller kirurgisk abort, vilket är helt orimligt. Vad man borde kallat det är förmodligen något i stil med “permanent avskrivning av föräldraskap”. Detta skulle givetvis inte behöva vara specifikt för män utan även gälla kvinnor. Det skulle dessutom förstås behövas olika tidsbegränsningar och ansökningsprocesser som ger den gravida möjlighet att avbryta graviditeten i rimlig tid och som tar hänsyn till om försiktighetsåtgärder vidtagits från den person som ansöker om permanent avskrivning, och så vidare, men det kan knappast anses vara en omöjlighet att utforma dessa på ett rimligt sätt. Om själva grundförutsättningen, att en sådan möjlighet överhuvudtaget ska finnas, är på plats alltså.

Eller så kanske man kunde tala om att adoptera bort “sin del” av barnet till den förälder som vill ha det. Jag tycker mig ha hört att det redan finns möjlighet att adoptera bort ena förälderns juridiska ansvar och rättigheter till en annan person, om exempelvis vårdnadsföräldern är gift med någon som vill överta föräldraskapet, men jag är inte helt säker. Om det finns kan det i så fall säkert utökas till att man också kan skriva över, “adoptera bort”, alla sina juridiska skyldigheter och rättigheter till den förälder som vill ha barnet eller till någon annan närstående. Det skulle ju även ge möjlighet för att någon slags samtycke till avskrivningen skulle krävas från den andra föräldern, vilket iallafall torde vara rimligt om vi snackar möjlighet till avskrivande efter de första veckorna av graviditeten.

I Norden idag har vi inte alls samma kultur av att adoptera bort barn överhuvudtaget som, iallafall enligt min begränsade uppfattning, exempelvis finns i USA. Kanske skulle en utökad möjlighet att avsäga sig sitt föräldraskap inte framstå som en så absurd idé om vi hade adoption som alternativ till abort mer närliggande i tankarna? Om vi kunde tänka oss detta koncept som just ett enskilt bortadopterande av barnet och alla rättigheter och skyldigheter som där medföljer? Vidare tror jag att den inhemska adoptionen i USA till viss del kan ha att göra med, eller tvärtom kanske, att de inte talar om “rätten till abort” som enda brytfråga, utan om “rätten till planerat föräldraskap”, exempelvis genom organisationen Planned Parenthood.

Och där skiljer sig kanske min syn på aborträtten från en del andras; jag ser den inte enbart som en del i “kvinnans rätt till sin kropp”. Abort handlar också om rätten till att själv kunna välja när, hur och om man överhuvudtaget vill bli förälder. Jag ser den således som en metod för att dels kunna undgå en graviditet, men också dels för att uppnå just planerat föräldraskap, eftersom jag tror att alla mår bäst om de har människor omkring sig som faktiskt verkligen gärna vill vara tillsammans med, och som de är önskade av, barn som vuxna. 

Sedan antar jag att jag dessutom har en något icke-essentialistisk syn på detta med “föräldraskap”. Jag tycker inte att en persons biologiska inblandning i ett barns existens per automatik MÅSTE ge några rättigheter eller skyldigheter gällande barnet. Och jag tycker att barnens bästa torde vara att det har juridisk bindning till människor som vill det väl, snarare än till människor som inte vill ha det.

Men egentligen: SKIT SAMMA låt oss tala om detta när vi infört medborgarlön, för då kommer hela poängen med underhållspengar vara ur världen. Då kanske detta med möjligheterna till att få och avsäga sig juridiskt föräldraskap kan få bli en helt annan fråga – en med queerperspektiv, kanske till och med? WHO KNOWS.

Återkommer med rapport när Etiska rådet sagt sitt. Tills dess vill jag inte höra ett ord om “juridisk abort” för den debatten är allt för infekterad för att jag ska palla med mer om den nu.

En annan fråga som tenderar att vara infekterad: den om prostitution. Läste häromdagen en dansk artikel från en föredetta sexarbetare i Danmark som jag hade tänkt översätta, men se det hade SVT Debatt redan tagit hand om. Läs den istället och säg mig om det inte ligger något i att det kräver ett avhumaniserande av sexarbetaren för att kunna köpa sex.

Juridisk abort för män

I morses möttes jag av den här nyheten i mitt danska Internetflöde:

“Etisk Råd skal se på mænds ret til at fravælge uønskede børn”

Alltså “Etiskt råd ska se över mäns rätt att välja bort oönskade barn”. Det handlar alltså om att SF, Socialistisk Folkeparti, har bett Det Etiske Råd att behandla ämnet om så kallad juridisk abort för män.

För det första förvånade det mig att det av alla partier är Socialistisk Folkeparti som väljer att lyfta frågan, eftersom det iallafall i Sverige främst har varit en diskussion som förts av mer högerliberala röster, men Danmark utgör nu en gång för alla en närmast ojämförbar kontext för jämställdhetsdebatt. Vad som startat det hela rapporterar Sydsvenskan om:

En dansk man, som anser att han lurats att bli pappa, vill upphäva faderskapet.
Han har i flera år processat för att få en “juridisk abort” och slippa betala underhåll för en idag femårig flicka.

Enligt en undersökning som gjorts bland danskar menar ungefär 44% av männen och 34% av kvinnorna att fri juridisk abort (i betydelsen “utan särskilda hänsyn” som tex att mannen blivit lurad till oskyddat sex) för män borde vara en möjlighet. Och nu ska alltså detta Etiska Råd behandla frågan så den kan diskuteras politiskt. 

SF’s jämställdhetsordförande, Özlem Cekic, säger följande:

“Om en man är klart emot att kvinnan ska föda barnet, och han ändå blir far, tycker jag att det är helt rimligt att han känner att han inte är jämställd med kvinnan, och att han finner det djupt orättvist. Å andra sidan lever vi i en kultur där kvinnan både ska ha rätten att välja bort ett barn, men också rätten att behålla barnet, eftersom man ska ha lov att bestämma över sin egen kropp”, säger Özlem Cekic.

Andra dilemman är vem som ska betala för barnen längs vägen, och vad vi som samhälle gör vid att födelsetalen sjunker.

“Ovanpå allt detta tillkommer dessutom barnets bästa” uppsummerar hon.

Den komplexa frågan kräver enligt Özlem Cecic att Etiska Rådet går in i saken och kommer med en värdering.

“Så kan vi därefter värdera vilken politisk väg vi ska gå. Jag är inte alls avvisande för frågan, för jag kan absolut se att det är ett reellt problem” säger hon.

Enligt artikeln kommer detta inte av den i Sydsvenskan upplyfta enskilda mannen som vill ha juridisk abort, utan snarare av det enkla faktum att ensamstående kvinnor enkelt kan få insemination av anonyma säddonatorer i Danmark, och den eventuella juridiska aborten skulle alltså sätta den biologiska fadern i samma sits som en anonym säddonator, det vill säga utan krav på något som helst umgänge eller annan kontakt med barnet, men inte heller några skyldigheter gentemot det samma.

Jag tycker att frågan är ytterst intressant, på många plan. Kanske först och främst utifrån de motargument som främst används. Låt oss kolla närmare på några som nämns i artikeln.

1. Ett argument som används av exempelvis Charlotte Dyremose, Jämställdhetsordförande för Konservative, men även många fler: Mannen är i sin fulla rätt att skydda sig medelst kondom alternativt hålla kuken i byxorna, och annars får han stå sitt kast.

Det här argumentet kan enligt mig ALDRIG användas om män om man samtidigt vill värna rätten till fri abort för kvinnor. För kvinnor är likaledes i sin fulla rätt att använda exempelvis p-piller och annars kan hon hålla byxorna på. Ett argument som dessutom ofta används av abortmotståndare, vill jag tillägga. (Innan ni börjar ropa om våldtäkt vill jag påpeka att jag skrev “fri abort”).

2. Vi måste tänka på barnens rätt till sina föräldrar. “Her fødes et barn, der vokser op med en bevidsthed om, at far altså har valgt barnet fra” som Jacob Birkler, förman i det etiska rådet säger. 

Och detta är givetvis något som ska tas allvarligt. Men samtidigt har vi tiotusentals barn vars pappor eller mammor valt bort dem redan idag, antingen genom att helt enkelt vara frånvarande (förutom gällande underhållet, vilket knappast är någon tröst för dessa barn) eller eftersom barnen ifråga faktiskt är adopterade. Om vi ändå tycker att adoption är en helt okey grej och accepterar att man inte kan tvinga en förälder att vara närvarande i barnens liv ändå, så fungerar det argumentet också dåligt.

3. Juridisk abortmöjlighet för män kan få kvinnor att utföra aborter de egentligen inte vill göra. 

Också ett till synes rimligt argument – men igen: man kan inte tvinga en motsträvig förälder att ta något som helst ansvar för ett barn de inte vill ha, och då handlar det i slutändan bara om underhållspengar ändå. Visst är det en fruktansvärd situation att ha blivit gravid när man inte vill göra abort och pappan till barnet på inga villkor vill bli just pappa, men om vi skär bort de emotionella aspekterna av det scenariot kvarstår att om exempelvis staten utbetalar underhåll för de barn som genom juridisk abort förlorat en förälder så borde inte just det påverka beslutet om abort. Att en kvinna sedan kan känna sig tvingad till abort på grund av att den blivande biologiska fadern inte vill ha med henne och barnet att göra har således ingenting med den saken att göra.

Och sedan, något som inte uppkom i artikeln men som jag tycker mig ha noterat på andra platser där frågan varit uppe, kan man ju argumentera för att en hårdhjärtad man således kan skita i att använda kondom hur mycket han vill utan att behöva oroa sig för konsekvenserna, eftersom han bara kan få en juridisk abort och sol&våra vidare i sitt liv – men helt ärligt. Hur onda tror vi att män är då egentligen?

Min uppfattning om män generellt är att de allra flesta faktiskt inte VILL vara utan kontakt med sina biologiska ungar, oavsett hur gärna de helst inte hade velat bli farsor på den givna tidpunkten. Så jag tror verkligen inte att vi behöver oroa oss speciellt mycket över den minimala promille män som skiter i allt för att få knulla utan kondom. Det kommer inte bli någon boom av juridiska aborter. Blod är tjockare än sperma, typ.

Men givetvis skulle den behöva begränsas ett visst antal veckor – exempelvis till 4 veckor innan gränsen för fysisk abort tar slut, så kvinnan kan bestämma om hon vill föda ett barn som inte har någon far eller ej.

Och wupti, så blev frågan om mäns rätt till juridisk abort också en fråga om hur långt gången en graviditet kan vara innan aborträtten för kvinnor försvinner. För vi kan ju konstatera att om exempelvis SD får som de vill, och får ner abortgränsen till 12 veckor, så har män fortfarande i praktiken mycket små möjligheter att, i detta fiktionella scenario, få igenom sin juridiska abort, då en graviditet som tidigast kan upptäckas i vecka 4 eller 5, och då enbart om kvinnan är mycket uppmärksam på sin uteblivna menstruation.

Nå. Vad säger ni om allt detta, mina kära läsare? För eller emot juridisk abort? Och varför?

Danmark och den perversa jämställdheten

Idag är en sån där dag då jag känner mig manad att rapportera från jämställdhetsdebatten i Danmark.

Det som har hänt är att BR/Toys R Us, precis som de lovade förra året, även i Danmark kommer ha mer “könsneutrala” julkataloger, det vill säga kataloger där pojkar får vara med och leka med dockor och flickor får leka med bilar.

Låt oss för ett ögonblick minnas vad BR’s försäljningsdirektör Thomas Meng sa om könsstereotypa avbildningar av barn i kataloger förra året, och varför de vill välja att frångå en enhetligt könstradition i den kommande katalogen:

”[…] För självklart kan pojkar också stå i köket och laga mat. Och självklart leker flickor med vattenpistoler eller kör med radiostyrda bilar. Den verkligheten vill vi gärna skildra” säger han.

Precis. Pojkar leker i leksakskök, män lagar gladeligen middag. Det är liksom inte ens något märkligt i det. Det är ju precis det det handlar om. Att faktiskt erkänna att pojkar och flickor “i verkliga livet” faktiskt inte leker fullt så stereotypt som vissa verkar tro.

Och med vissa syftar jag exempelvis på jämställdhetsordföranden i den danska motsvarigheten till Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Pia Adelsteen, som tyckte såhär:

»Det er dybt latterligt, ja lidt perverst,« synes ligestillingsordfører Pia Adelsteen (DF).

»Ethvert barn har et køn fra det bliver født og, det er misforstået politisk korrekt at afbillede drengebørn i pigeroller eller omvendt,« mener hun.

»For sådan leger børn sjældent, men efterhånden, men i Danmark som i Sverige, at man imødekommer minoriteterne på bekostning af flertallet.«

På svenska:

»Det är otroligt löjligt, ja lite perverst,« tycker jämställdhetsordförande Pia Adelsteen (DF).

»Alla barn har ett kön från födseln, och det är missförstådd politiskt korrekthet att avbilda pojkar i flickroller eller omvänt,« menar hon.

»För det är sällan barn leker på det viset, men Danmark, liksom Sverige, går mer och mer minoriteterna till mötes på bekostnad av majoriteten.«

Jag vill igen understryka att det är Danmarks tredje största partis jämställdhetsordförande som alltså uttrycker inte bara de falska påståendena att genus sammanfaller med kön och att alla barn föds med ett otvetydigt fysiskt kön, utan även att majoritetens intressen skulle behöva stryka på foten om man även inkluderar minoriteternas samt att minoriteternas beteenden, eller det faktum att de uppmärksammas, skulle vara perverst. 

Vilket härligt demokratiskt sätt att tänka på. Begreppet “The Tyranny of the Majority” är visst väl applicerbart här.

Thomas Meng protesterar dock mot detta:

»Nogle drenge leger kun med drengelegetøj, andre kun med pigelegetøj. Nogle med begge dele. I børnehaver i dag går nogen drenge i prinsesse-kjoler. På samme måder er piger forskellige.«

På svenska:

»Vissa pojkar leker bara med pojkleksaker, andra bara med flickleksaker. Vissa leker med bägge. I förskolor idag går några pojkar i prinsessklänningar. På samma sätt är flickor också olika.«

Hear, hear, Thomas.

TV2 har haft ett lite längre snack med Adelsteen, där hon utvecklar vad hon menar. Jag tar mig friheten att översätta hela artikeln nedan (min fetstil).

 

OMG detta sker på bekostnad av icke-perversa barn!

 

__________________

Pia Adelsteen, vad menar du med att det här är löjligt och perverst? 

– Det är ju taget lite ur sitt sammanhang. Men det jag menar är att det verkar en smula underligt att det liksom är en minoritet som blir representerad i en leksakskatalog. Och jag tycker faktiskt att det är väldigt märkligt att man gör så. I mina ögon har barn varsitt kön när de föds. De har olika intressen, leker olika, och så vidare. Det är det vanliga, och det är också det jag tycker att man bör visa.  Som jag sa igår så vill jag gärna se försäljningssiffrorna – om de påverkas i förhållande till det man köper genom att ändra på bilderna i katalogen. Jag tycker att det är underligt att framhäva vad några få gör framför det som är det vanliga. Och det är därför jag tycker att det är en smula perverst att man gör så här. För att man har sett vad de gör i Sverige, där de har könlösa förskolor – för det är dit man har kollat, och det är därför man gör det. Det är underligt.

Men det är ju rätt harmlösa bilder – en pojke som är med och borstar håret på en docka, en flicka som leker med en drake och en medeltidsborg. Varför är detta en principiell debatt? 

– Jag tycker att det är en principiell debatt, och det är det som är poängen. Jag har inte sett katalogerna själv än. Men jag tycker att det verkar märkligt att det är flickor som leker med grävmaskiner och pojkar som leker med Barbie-dockor. Jag vet inte vad man inbillar sig. Och ja, det är sant att det finns några pojkar som leker med dockor och flickor som klättrar i träd. Och det är helt okey; det är inte det jag är ute efter. Men jag tycker det är underligt när man gör en leksakskatalog. Ta mina syskonbarn – det är så tydligt vad de är intresserade av. Oavsett hur de blir uppfostrade, så är flickor alltså intresserade av dockor, dockvagnar och kökssaker, och pojkarna tycker att det är fett med en grävmaskin eller en laserpistol.

Toys R’ Us är en privat verksamhet – varför ska du överhuvudtaget blanda dig i hur de utformar sin julkatalog? 

– Det behöver jag inte blanda mig i. Det är ett fritt land och om man vill göra reklam på det viset så är det inga problem för mig. Jag tycker bara att det är konstigt. Och det är konstigt när man ser på Sverige och de könsneutrala förskolorna, där man inte får säga hon och han, och försöker ta bort de här könsstereotyperna som man kallar dem, istället för att se verkligheten som den är. Man skapar en fantasivärld, i mina ögon. 

__________________

[paus för att ta in allt detta]

Okey. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Eller i vilken ordning jag ska börja. Men några tankar:

1. Det handlar ju inte om att de har gjort ett fullständigt och konsekvent gender swap på alla bilder i katalogen. De har bara mixat upp den fullständiga och konsekventa könsstereotypa framställningen som tidigare varit stilen. HUR kan detta anses vara på bekostnad av majoriteten och perverst?

2. Hur kan detta att just även representera de pojkar och flickor som redan idag, trots förbannat ovänlig omgivning, vågar bryta mot normerna och leka med “det andra könets” ting, anses vara att konstruera en falsk verklighet? Är det inte just själva poängen med jämställdhet; att alla får vara med och representeras?

3. Hur kan en jämställdhetsordförande i ett väldigt stort parti vara så dåligt insatt i jämställdhetsdiskursen att hon inte vet att alla barn inte föds med ett tydligt fysiskt kön, att hon inte vet att kön och genus inte alltid sammanfaller, att hon använder (för bövelen) personliga exempel kring sina syskonbarn som anekdotisk bevisföring för sin helt öppet subjektiva poäng, och att hon dessutom hänfaller till att använda den ynkliga promille genusdagis som finns i Sverige som någonslags helt omotiverat slagträ… jag är mållös.

4. Vi kan ju bara spekulera kring hur perverst hon tycker att det är med vuxna män som gör kvinnosaker som att laga mat och ta hand om sina barn, eller vuxna kvinnor som gör manssaker som att vara grävmaskinister eller för den delen politiker. *harkel*

Medan jag går och dunkar huvudet i en vägg tänker jag lämna er med en kommentar kring artikeln som jag läste under en väns Facebookstatus (min översättning från danska):

Jag satt precis häromdagen och blev så positivt överraskad över BR’s plötsliga acceptans och kunde konstatera att min dotter, efter att ha kollat igenom katalogen, nu till skillnad från de senaste av hennes 7 levnadsår, önskar sig en radiostyrd bil och kan se potentialen i annat LEGO än det som är rosa.

Det är just det. Barn är inte dumma.

De fattar så väl när de bjuds in i leken och när de exkluderas.

Och är det något som är perverst här är det vissa könskonservativas självrättfärdiga försök att just exkludera de som faller utanför normerna och ytterligare begränsa barns valmöjligheter.

Men reklamare AVGÅ för fan

Jag har börjat kolla otroligt mycket på TV. Det vill säga, otroligt mycket i förhållande till innan jag fick bebisen när min TV-konsumtion var nere på ca 1 timme i veckan. För ibland är det enda som fungerar för att få bebiskraken att slappna av och somna istället för att bara ropa att han är trött hela tiden (de är lite dåligt designade på det viset, spädbarn, herregud sov då om du är så trött) att stå upp, hålla honom i ett fast grepp med båda armarna och sakta gunga från sida till sida. Och för att inte bli uttråkad till döds av detta ser jag alltså på TV samtidigt.

Vilket innebär att jag också får se förjävla mycket reklam. Och helt ärligt; är det på den här usla nivån som reklam ligger fortfarande så måste det innebära att reklambranschen verkligen behöver en rejäl uppfräschning.

(Obs, brasklapp för att det är danska reklamer jag ser pga, tja, bor i DK ju).

Min värsta hatreklam är en för Ariel tvättmedel, där en kvinna berättar att “hennes man trodde inte på att hon kunde få bort fläckar på hans skjorta i 30 grader”. Jag ba “RIMLIGT SCENARIO DÄR!”. Och det är ju nästan illa nog, att reklamen är uppbyggd kring en kvinna som tvättar sin mans skjortor (originellt, verkligen).

Men sen blir det ännu värre, för då visar det sig att de hade slagit vad om saken och eftersom hon använde Ariel så vann hon. OCH NU SKA DE SE PÅ ROMANTISK FILM HELA HELGEN. För det är förstås vad kvinnor älskar att göra. Speciellt ihop med en man som, när hon gosar sig upp mot honom i soffan sitter med armarna i kors och liksom himlar med ögonen och med hela kroppen visar att han absolut INTE gillar romantisk film. För män gillar ju inte romantik, det vet ju alla.

JEEZ reklambranschen, vad vill ni ens?

Som en parentes finns det en annan reklam för Vanish där en mamma (såklart) säger att det är så skönt att kunna leva livet utan att oroa sig för fläckar. Jag ville SÅ mycket se en man sitta och säga det. Typ mannen i första reklamen. Fast han behöver ju inte Vanish för han har en fru och behöver således inte oroa sig för fläckar ändå.

Sen har vi den där reklamen för en bil, där en kvinnlig stuntkvinna kör bilen uppe på ett höghustak. Ballt, tänkte jag först. Att de valde en kvinnlig stuntperson till det. Men sen visade det sig att bilen i fråga har automatisk fickparkeringsfunktion och det var DÄRFÖR de hade valt en kvinna. För det vet vi ju alla att kvinnor är värdelösa på att fickparkera! Hon den kvinnliga medförfattaren till boken “Varför män inte lyssnar och kvinnor inte kan läsa kartor” har ju till och med vunnit tävlingen “Australiens sämsta fickparkerare” så det är ju helt sant, hohooooo.

Jag tycker ju att reklamare ska basera sina målgruppsprofiler på något annat än trötta stereotyper, men det är jag kanske ensam om att tycka.

Ytterligare störig reklam är den för Loreals True Match Foundation. Inte så mycket för att reklammodellen väser att hon är värd en underlagskräm (bra självvärdeskänsla där) utan mer för att de säger att den finns i 10 innovativa nyanser. INNOVATIVA? Hallå, innovativa nyanser hade varit typ limegrön. Inte 10 nyanser från blekvit till mellanbrun.

Vem fasiken får betalt för det här och varför?

Jag känner mig personligt förolämpad som TV-tittare, gör jag.

Hjältar och Bimbos

Häromdagen blev jag via Facebook uppmärksammad på den här bilden, av vad som till synes skulle vara en bild på ett uppslag riktat till mellanstadieeleverna på en skola i Danmark:

dulle

Översättning:

Kära pojkar och flickor i mallenstadiet

I morgon ska alla pojkar ha “hjälteträning” på Grøndals Multicenter och ska därför ha på sig gymnastikkläder redan från morgonen, kom ihåg att ha stora matpackar och massor med vätska i drickflaskorna.
Alla flickorna ska ha “bimbodag” på skolan och därför ha med sig alla fina kläder, makeup, nagellack och ting till håret de har hemma..

Med vänlig hälsning lärare och pedagoger på mellanstadiet

Okey.

Man kan förstås gå helt bananas på det här. Bara det faktum att de väljer att dela upp pojkar och flickor i två kategorier och sedan bestämma att de ska göra helt skilda aktiviteter är ju rätt kass.

Man kan också reagera över att de väljer att benämna flickornas aktivitet som “bimbodag” – som om det vore något positivt – helt oproblematiserat.

Man kan förstås också, när man fått veta att det gäller en skola med “socialt utsatta barn” (vad nu det ska betyda? Har de en egen skola?) som själva fått bestämma sina temadagar, undra om det nu verkligen var så att ALLA pojkar ville ha fysisk hjälteträning och ALLA flickor har en massa tingeltangel hemma som de vill ta med till skolan (jag vet att jag inte hade det och hade haft noll intresse av en sådan dag när jag var 10-12 år).

Oavsett kan man iallafall konstatera detta:

Det hade inte gått obemärkt förbi i Sverige.

Och det gjorde det inte i Danmark heller.

Vilket väl ändå är en positiv sak.