Category Archives: Blogg

Gästblogg: En transkvinnas tankar om cishat

Detta är ett gästbloggsinlägg skrivet av en god vän till mig. Vi diskuterar ofta frågor om normer; cisnormer, könsnormer, och för den delen; transnormer. I en av dessa diskussioner kom vi in på detta med cishat. Eftersom min vän fortfarande är i garderoben ger jag hen utrymme att här reflektera lite mer utförligt över detta fenomen, helt anonymt, från sin position. Varsågoda.

___________________________________________________________

Nu ska jag ta en paus från alla tweets, dricka thé från min kopp som det står “Cistårar” på och skriva ner mina tankar som sedan ska få synas på Hannahs blogg. Oj vad synligt allting blir helt plötsligt, tur att jag förblir anonym.

Hejsan, jag är gästbloggare och transkvinna som är kvar i garderoben och jag har lite tankar om cishat att ventilera. Jag pratade med Hannah om det och hon ville gärna publicera dessa tankar på sin blogg. Tack Hannah! <3

Cishat. Det dyker upp bland transtweetare och transbloggare då och då och blir snabbt populärt som en form av transpepp. Positivt för en del men upprörande för andra. 

Jag förstår denna formen av hat, det måste vara okej att uttrycka sin frustration emot förtrycket vi uthärdar, men precis som manshatet så är cishatet inte någonting som en specifik människa ska ta personligt (om det nu inte är en specifik person som faktiskt utsatt någon för transfobiskt förtryck, ta åt er som fan då), men det handlar främst om en förtryckande struktur, som människor mer eller mindre medvetet upprätthåller genom att utgå ifrån att vi bara har två kön och därmed basta.

Detta kanske låter konstigt när du jämför det med vissa tweets som ofta kan se väldigt personliga eller generella ut, och, ja, ibland kan de vara det. Av en anledning. Transmänniskor får ofta ta emot förtryck, både omedvetet och medvetet, och när en gått igenom en hel dag med haglande förtryck av båda sorter och ligger i en hög vid sitt skrivbord i tårar och känner sig hatad av hela världen kan behovet av att ventilera vara så akut att du inte har tid eller energi till att finfördela sina känslor. Så om du som cisperson gör ditt bästa för att vara transinkluderande men ändå får se ett cishatande uttryck i en diskussion du deltar i; tänk på att det kanske inte är främst dig som uttrycket är riktat mot, utan snarare hela det överhängande sociala åskmolnet som ständigt svävar över transmänniskors huvuden.

Och det kanske inte är så kul för en cisfeminist att få det påpekat att hen beter sig mot transmänniskor precis som hen hatar att många män beter sig mot feminister, men det är en insikt som är ganska nyttig, eftersom beteendet är detsamma. Vill du bli bemött med förståelse (det är inte helt lätt att ha att göra med ett ämne så förvirrande som trans) bör du visa förståelse tillbaka; det är nämligen inte heller helt lätt att, under ett konstant spöregn av transhat, veta vad som är avsiktligt eller ej.

Kanske jag ser det såhär för att jag fortfarande sitter kvar i garderoben som faktiskt skyddar mot mycket av detta spöregn, i alla fall på det personliga planet. Det folk inte vet existerar kan de inte hata.

Det här har många sagt många gånger tidigare så vad är annorlunda? Varför behövde jag skriva ner detta?

Jo, jag är nämligen kluven. Jag förstår denna formen av hat och står bakom folk som har behov att yttra det.. men jag håller personligen inte med och är uppriktigt sagt förvirrad över att så många transpersoner cishatar. Ja transpersoner lever med hemskt förtryck under transhat, både omedvetet och avsiktligt, och det kan säkerligen ge behov av att ventilera ilska men… hur kan jag hata cismänniskor när jag… själv önskar att jag var en cismänniska?

Det finns ett problem, iallafall för mig, med transsexualism jämfört med de andra i HBTQ-kollektivet. Alla andra kan ställa sig upp och utropa stolthet och gå i en prideparad, men för mig… var är stoltheten? Jag vill ju inte vara trans! Jag vill ju vara cis! Jag föddes med en kropp som min hjärna inte känner sig hemma i. Min hjärna är ju jag, min identitet, och jag kan känna “pride” i den jag är, men det som gör att jag är trans är ju det faktum att min önskan är att jag hade blivit född med en kropp som stämmer överens med min könsidentitet, det vill säga, att jag inte vore trans alls utan var född cis! Så hur funkar egentligen transsexuellas pride? Och hur kan jag hata något jag själv vill vara? Nej.. jag vill inte hålla på med allmänt cishat.

Transmisogyni är väldigt likt den misogyni som kvinnor får uthärda men skillnaden är att trans har varit helt osynligt så länge att hela världen fortfarande försöker blinka morgonruset ur ögonen, även jag som är transperson förstår det inte helt och hållet.

Apropå att själv inte förstå, Hannah påpekade för mig, efter att jag påpekat att själva grejen med trans är att vilja vara cis, att det faktiskt finns transpersoner som inte vill det, till exempel genderfluids. Detta ställer till det för mig. Jag vill inte exkludera dem och ta ordet trans för mig själv men om trans inte betyder ‘någon som fysiskt vill vara det andra binära könet än det som tilldelats vid födseln’ så vet jag inte vad det betyder. Behöver jag en ny etikett för mig själv eller behöver jag bara ännu en underkategori? Binär transkvinna passar ju i och för sig men ordet trans är för mig laddat med saker som jag inte tror genderfluids skulle hålla med om.

Ett annat komplicerat problem är att binära transpersoner också får ta emot cishat. Jag som sitter i garderoben och är cis i allmänhetens ögon är en måltavla här och det är en konstig och otrevlig känsla att anklagas för transförtryck samtidigt som dysforin känns av. Är binära transmänniskor fiender till transrörelsen? Om jag nu, som garderobsboende transperson, är “förklädd till fienden” och antingen måste acceptera cishat eller komma ut… om jag nu plötsligt skulle få min högsta önskan, obunden av verkligheten, och hitta en magisk ande som kunde förvandla mig till en ciskvinna utan minsta lilla spår av mitt fysiska förflutna, skulle jag automatiskt bli fienden då? Skulle jag gå från en garderob till en annan?

Jag har varit noga med att säga att jag står bakom transpersoners behov att ventilera hat mot sitt förtryck men det skulle vara skönt om vi alla kunde vara lite försiktiga med det. Vissa personer som vi cishatar kanske inte alls är cis men tvingas svälja det för att de inte är redo att komma ut. Att de skyddas från det personliga transhatet där inne i garderoben är nog inte så stor tröst när de… eller vem försöker jag lura, VI, fortfarande lider av dysfori, skräms av transfobiskt klimat och samtidigt får ta emot cishat – det känns lite som förtryck från båda hållen om jag ska vara ärlig. Det är min upplevelse… gör med den vad ni vill.

Ni hör! Om transvärlden är förvirrande för transfolk, hur kan vi vänta oss att alla cismänniskor ska förstå den? För att understryka det kan jag ju jämföra cishat med manshat igen; Jag har en god vän som är transman, som har levt det mesta av livet som kvinna men som nu har funnit sig själv. Är han nu del av den grupp jag siktar på om jag uttrycker manshat? Om inte, varför? Att exkludera honom från manshat skulle nästan kunna kallas för respektlös felkönande. När han passerar som cisman, vilket är hans önskan, måste han då ständigt tvingas komma ut med sin erfarenhet av transsexualism för att accepteras av transrörelsen och inte anses vara en del av den strukturella transfobin? Kan binära transpersoner någonsin får lov att leva det liv de drömmer om att leva utan att förtryckas, kan binära transpersoner någonsin leva sitt liv utan att förtryckas från något håll?

…vad vill jag ha sagt egentligen? Jag förstår cishat och behovet att ventilera med ilska, men jag tycker att vi transpersoner kan visa lite förståelse för att det kan faktiskt vara svårt att förstå trans som begrepp, i både teori och praktik. Trots att jag har förståelse för cishat tycker jag själv inte om det, det får mig att bli illa till mods och jag blir rädd för att för många snälla människor känner sig träffade och mår dåligt i onödan. Inklusive binära transpersoner. Samtidigt hoppas jag att cismänniskor gör sitt bästa för att öppna ögonen och ha lite förståelse tillbaka. Även transmänniskor fostras att hata trans och det är väldigt väldigt tungt.

Jag hoppas också att ni inte är ännu mer förvirrade nu än när ni började läsa. Har ni några frågor kanske ni kan ställa dem genom Hannah, jag ska göra mitt bästa för att svara!

Kärlek och kramar! <3

P.S: Jag har ingen kopp som det står “cistårar” på i verkligheten. D.S.

Okey. Såhär kommer det bli nu.

Så. Jag har tänkt och tänkt på hur jag vill göra det här nu. Och jag tror jag har kommit på ett system.

Såhär:
Alla kommentarer kommer kräva moderering innan de släpps igenom. Kommentarer som efterfrågar ett svar, implicit eller explicit, tex en kritik av inlägget i fråga eller ett ifrågasättande av ett resonemang, kommer enbart släppas igenom i den mån jag pallar ta mig an det. Om kommentaren råkar inkomma vid ett tillfälle då jag inte har överskottsenergi, tid eller för den delen lust att ge mig in i några diskussioner – well too bad. Try again another day.

På Facebook däremot kommer enbart trollolololols få stryka på foten, så varsågoda att kommentera där så mycket det lustar er.

Allt detta kommer starta lite sådär efterhand, eftersom jag bloggar på ipaden från minisemester i Dalsland just nu och inte orkar joxa med allt sånt från den.

Men trevlig midsommar på er i ösregnet!

20140619-161509-58509499.jpg

Jag funderar på comeback

Fan vilka sköna månader det varit. Ingen inneboende stress över att behöva producera något läsvärt, ingen klump i magen varje gång jag fått ett mail som upplyser om en ny kommentar på bloggen, inga diskussioner, ingen som medvetet missförstår, ingen som vill bråka, ingen som tycker att jag borde göra, skriva, vara, bättre.

Fokus på mitt nya jobb (som för övrigt går väldigt bra och jag älskar det, tackar som frågar), fokus på familj och hem, fokus på att stressa av, fokus på mig.

Men också: en förlust av något. Förlusten av att leta efter samband, förlusten av att formulera analyser som senare ska ut i skriftlig form, förlusten av det eviga problematiserandet.

Jag saknar det ju. För fan.

Bloggen, som den var, som jag skapade den, var ett sätt att få ut tankar som behövde formuleras, läsas, skrivas om, läsas igen, publiceras, få respons på, läsas igen, reflekteras över, eventuellt förändras eller förstärkas.

Jag funderar på att börja blogga igen. För jag saknar mitt tankesätt när jag bloggade. Hur jag letade ämnen, hur jag vände tankar som i en torktumlare i huvudet, hur jag plockade ut dem och strök dem och lade in dem i kategorier.

Vad jag däremot inte alls saknar är debatten. Jag har alltid hatat debatten. Och när man bloggar får man ta jävligt mycket debatt.

Å andra sidan; det är ju jag som bestämmer. Jag kan ju för all del välja att ta bort möjligheten att kommentera alls. Bara räkna FB-likes och vara nöjd med det liksom. Herregud, bloggen heter ju One-way Communication. Det vore ju helt i linje med allt att strypa all slags respons. Jag har ju en FB-sida, där kan man ju kommentera och diskutera om man vill. Med sitt FB-konto. Så man måste stå för den man är, iallafall lite (även om det förstås finns mängder med trollkonton där också).

Jag tänker helt inkonsekvent nog nu lämna detta till er att bestämma, ni läsare som eventuellt finns kvar:

1. Ska jag börja blogga igen? Och varför? (Detta är enbart en fråga till för att stärka mitt ego, go along with it).

2. Vad fan ska jag göra med kommentarerna? Ska jag lämna dem öppna här, eller ska jag stänga ner hela skiten och låta eventuella diskussioner pågå på facebook istället? Det skulle ju definitivt vara bättre för mitt psyke, men samtidigt är det ju jävligt surt för de som inte har FB.

Andra saker:

3. Läs mitt blogginlägg på Add Gender’s expertblogg, för jag tycker faktiskt det blev bra.

4. Jag tog bort min Twitter och startade den igen, innebärandes att jag nu har förlorat ca 1800 följare. Så följ mig igen!

Slut på trevande eventuellt börja-blogga-igen-inlägg.

Utvärdering av bloggpaus (samt farväl)

Så. Nu har det gått mer än en månad sedan jag utlyste min bloggpaus. Dags för någon slags utvärdering.

Det främsta känslan jag haft under denna tiden är “För satan vad skönt”. Speciellt skönt att jag stängt av alla kommentarer på inlägg äldre än 14 dagar. Inte en enda kommentar i inboxen som jag varit tvungen att förhålla mig till på ett eller annat vis på många veckor. Den mentala friheten i detta!

När jag började blogga var jag arbetslös, hade precis avslutat en anställning som av olika anledningar slutade jävligt dåligt, gick på någon menlös aktivitetsåtgärd som inte gav någon som helst intellektuell stimulans, och hade inga som helst ambitioner med mitt bloggande. Läste inte ens bloggar själv. Ville bara ha en plats att skriva av mig på.

Sedan började jag plugga igen, och bloggen blev dels en plats att reflektera över nyförvärvad kunskap och dels ett forum för alla tankar som inte fick plats i hemtentor och uppsatser.

Sedan började jag involveras mer och mer i bloggosfären, ta del av fler och fler åsikter, försökte hitta min väg i det hela. Samtidigt växte bloggen och blev, sitt namn till trots, en plats för diskussioner mellan dels mig och kommentatorer och dels mellan människor av olika åsiktsläger.

Det var rätt fantastiskt.

Men så hände en massa saker på en och samma gång. En del etablerade bloggare slutade, många andra kom till, tonen i debatten förändrades – och inte bara online. Hela samhällsklimatet, hela debattläget och vad som anses värt att debattera har förändrats, helt privat blev jag dessutom gravid och all den överskottsenergi jag haft för balans och nyans försvann.

Nu har jag fått jobb, utöver det frilansande jag sysslat med senaste året, ett riktigt jobb med ett syfte som passar mig som hand i handske – att vara med och driva sexualpolitiskt påverkansarbete. Till råga på allt med fantastiska kollegor och intressanta diskussioner och samtal på arbetstid.

Så när jag väl kommer hem har jag ingen lust att blogga. Jag har inget behov av att göra mig hörd på nätet längre, har inget intresse av att diskutera diverse frågeställningar med anonyma avatarer, har ingen tid att lägga på att svara på kommentarer, inte ens de konstruktiva.

Mitt behov av bloggen är slut. Den stressar mig bara. Jag läste den där artikeln om ekonomiprofessorn och kapitalismen som jag hade lust att översätta (om inte annat för att det är ett bra sätt att djupläsa en text på ett annat språk)… och varje gång jag fick ett mail om en ny kommentar tänkte jag bara “usch”. Inte på grund av innehållet i kommentarerna, men för att det pockade på min tid. Tid jag inte vill spendera på bloggandet längre.

Så just nu har jag det så här: kanhända kommer jag finna lust att blogga igen. Kanhända kommer den lusten så fort jag nu offentligt deklarerat att jag inte har lust längre. Men i så fall blir det under andra förutsättningar. Jag har snackat med några andra bloggare om att eventuellt slå oss ihop och blogga tillsammans, under annat namn. Kanhända sitter jag och småbygger på just en sådan sida, helt opretentiöst.

Men just nu, just här, just One-way Communication i den här formen, tar nog slut nu.

Mitt varmaste tack till er läsare som hängt med dessa 4 år, tack för alla era kommentarer och allt ert stöd, tack för er input och för att ni lagt er tid på att läsa alla dessa ibland meterlånga texter. Tack. Ni har varit en enorm källa till inspiration och bekräftelse.

Nu behöver jag göra något annat ett tag.

All kärlek

/Hannah

P.S. Med det sagt: vill ni lämna en trevlig farväl-hälsning under dessa 14 dagar innan kommentarerna stänger får ni gärna det. Såklart. D.S.

Sociala medier-paus

Ja. Nu ska jag göra den där grejjen. Den när man pausar från sociala medier inklusive sin blogg. Jag tänker mig att en månad är en rimlig tidsrymd att sikta på, så får jag väl utvärdera efter det.

Anledningen? Det finns många.

Bland annat att jag inte har läst en bok sen jag fick min iPad. Jag har 10 svinbra böcker liggandes i en hög bredvid skrivbordet, men jag kollar tydligen hellre Facebook än plockar upp en bok när jag tar en paus nu för tiden. Och att jag inte har scrapbookat sedan jag startade den här bloggen, i princip (förutom en gång när jag bloggade om att jag scrapbookade). Jag saknar det.

Också för att jag har börjat röka igen och genast måste sluta med den skiten. Och eftersom rökandet är jävligt förknippat med att sitta på balkongen halva natten (eftersom jag försöker låta bli att röka inför mina barn och således tar igen det efter läggdags) och där i nattmörkret ranta omkring på diverse forum måste jag försöka skaffa bättre vanor över hela linjen, så att säga.

Men även för att jag bara blir mer och mer sur och obalanserad av den sorts diskussioner som ofta blir den vanligaste varianten online, som jag själv initierar mer och mer dessutom. Jag saknar de nyanser som kommer av AFK-interaktion, som JAG kan bidra med AFK men som jag skalar bort på 140 tecken. Jag gillar det inte. Att jag gör så.

Min internetpersona och den jag är “på riktigt” står för långt ifrån varandra just nu, och jag behöver ta en paus för att hitta balansen igen. Hitta tillbaka till mig själv. Sluta provoceras av lättillgängliga länkdelningar och hitta andra sammanhang, med riktiga människor och inte bara andras avatarer.

Dessutom har det blivit vår. Jag vill ut och springa. Jag vill sitta i solen och läsa en god bok. Jag vill gå till en lekpark och gunga med mina barn. Jag vill rita. Jag vill träna. Jag vill ringa mina vänner och snacka i timtal.

Så jag tar en paus från Internet.

Det går bra att lägga till mig på skype (pixelbitch) eller kontakta mig via mail och eventuellt google-chatten, om man vill mig något. Jag kommer förmodligen hålla igång Instagram också. Det här att ta foton var också en sak jag gillade förr i tiden och vill börja mer med igen.

Men annars ses vi om en månad när jag eventuellt är tillbaka igen.

Ta hand om er så tar jag hand om mig under tiden.

peaceoutPeace out.

Det var det här med de nya bloggreglerna då

Är inte helt klar med bloggo än men har så många olika inlägg i huvudet nu så jag känner att jag måste komma vidare ändå.

Innan den här renoveringen noterade jag efter en helg med internetfrånvaro att typ 98% av de närmare 100 kommentarer som inkommit var skrivna av män, och efterfrågade lite synpunkter på detta hos er läsare som inte identifierar er som män (och här borde jag förstås skrivit cis-män för att vara transinkluderande, jag ber om ursäkt i efterhand för denna miss).

Först: tusen tack alla ni som svarade! Det betyder mycket att höra er åsikt.
Svaren jag fick in gällande motvilja att kommentera här handlade generellt om detta:

1. Oro över att bli påhoppad av antifeminister

2. Vill/orkar inte kommentera då tid/lust att följa upp på långdragen debatt inte finns

3. De som kontinuerligt ifrågasätter är inte ute efter diskussion utan bara efter att vinna debatten

4. Diskussionerna är allt för långa, inte roligt att hoppa in efter 40 kommentarer i en tråd

5. Kommentarerna är ofta långa och tenderar att gå in på onödiga detaljer snarare än sakfrågan

6. Antifeminister och jämställdister här skrämmer bort kvinnorna

7. Föredrar samtal baserat på subjektiva erfarenheter snarare än debatt belagd med “fakta” funnen på nätet

8. Många av de män som kommenterar här inne uppfattas som respektlösa och otrevliga

Ja, lite kortfattat handlar det alltså mest om att vissa mäns/ickefeministers närvaro på den här bloggen skrämmer bort kvinnor. Är detta ett problem? Kan man ju fråga sig. Och jag tycker verkligen det.

Bland annat utifrån det perspektiv som Blixa skriver om här: Att hon vill att hennes kommentarsfält ska vara en trygg plats för kvinnor. Det vill jag att mitt ska vara också. Jag vill inte att det faktum att jag tillåtit diverse män att göra sina röster hörda här ska innebära att kvinnor känner sig rädda för att säga vad de anser i olika frågor.

Men även utifrån vad Kickan Wicksell skriver här:

Många av er som läser min blogg är inte rutinerade debattörer eller särskilt insatta i feminism, och ni kommer precis som alla andra feminister också stöta på den här kritiken. Därför kan jag tycka att det finns ett värde i att jag låter en del av den få plats och dessutom försöker svara på den på mitt sätt. Jag känner nämligen att det är en av mina styrkor, och ser detta som ett tillfälle att utnyttja den styrkan.

Det var väl en gång i tiden det som var min tanke också – kanske inte just att svara på kritik, men att försöka visa att det går att ha ett givande samtal även med meningsmotståndare.

Problemet är bara att jag inte har tid med det längre. Jag har två barn och upp till flera olika jobb och uppdrag som ska skötas parallellt. Jag har inte tid att svara på de evighetslånga inlägg och diskussioner som ibland uppstår. Vilket innebär att de istället får stå obesvarade tills det kommer en annan man och svarar på dem. Och det är där vi är nu.

Som grädde på moset börjar jag själv bli trött på att jag märker att jag tenderar att inte ens svara kvinnor som skriver, eftersom jag på något vis försöker spara min kommentarstid tills när det kommer en ifrågasättande man som kommer kräva all min energi. Och på så vis är jag själv med och reproducerar själva detta att ge män mer taltid än kvinnor, ett problem som återfinns precis överallt där både män och kvinnor “i praktiken” har samma möjlighet att göra sina röster hörda.

Så vill jag inte att det ska fungera här. Jag skriver i första hand för människor som är på ungefär samma linje som jag, och det är dem jag borde ge min uppmärksamhet, både gällande utrymme och svar.

Således kommer jag i fortsättningen med sträng hand lägga alla, (oavsett kön, mind you, men vi vet ju alla att detta främst gäller män) som kommenterar långt och mycket och ofta, i modereringskö, och släppa fram dem i den mån jag tycker att diskussionsklimatet (inte debattklimatet för jag har aldrig varit en anhängare av debatter) mår bra av det.

Detta gör jag även för min egen skull. Jag mår inte bra av att de som främst kommunicerar med mig gör detta av en vilja att debattera med mig snarare än av en vilja att förstå hur jag menar och med god jävla ton eventuellt ifrågasätta utifrån relevanta perspektiv.

Jag lyssnade på P1’s dokumentärserie “Rädda Sverige” idag, där en kvinna som frekvent skriver på Avpixlat liksom skrattade bort sin hårda ton i vissa kommentarer hon gjort med att “Jamen så blir det ju, grupptryck och så, man skriver ju som de andra skriver”. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg. Vi påverkas av hur andra skriver. Och jag råkar sitta på all makt gällande hur tonen ska vara i detta mitt kommentarsfält.

Och jag vill ha något annat än det jag har nu. Jag vill exempelvis kunna erbjuda en plats där kvinnor känner sig trygga att tala och inte riskerar att bi påhoppade om de öppnar munnen. Så det är så det kommer bli nu. Jag modererar och raderar helt efter magkänsla.

Låt oss kalla det “kvinnlig intuition” bara för att jävlas.

Välkomna tillbaka.