Category Archives: Basinkomst

Kapitalismen har svikit världen

Detta är en översättning av en artikel vid namn “Jeg har bevist, at under de nuværende omstændigheder kan kapitalismen simpelthen ikke fungere”, återfunnen i danska “Information”, som i sin tur är en översättning av originalartikeln “Occupy was right: capitalism has failed the world”, som publicerades på engelska i “The Guardian” den 13 april 2014. Jag har valt att översätta främst från den danska då den är något förkortad, men hämtar även vissa delar från originalet när jag tycker de saknas. Vill ni läsa helheten på engelska (eller för den delen danska) finner ni dessa texter i länkarna ovan. Diverse omformuleringar är på mitt ansvar. Mina egna reflektioner över texten återfinns längst ner. 

 

_________________________________________________________

Ecole d’économie de Paris liknar vilket franskt universitet som helst; grått, tråkigt och slitet. Det är här jag möter Thomas Piketty, en blygsam ung fransman i början av de 40, som spenderat det mesta av sin karriär i arkiv och med att samla in data, men som är på väg att bli den viktigaste tänkaren i sin generation.

Som Yale-professorn Jacob Hacker beskrev honom: en fritänkare och demokrat som är intet mindre än “2000-talets Alexis de Tocqueville“, medan Brank Milanovic, tidigare ledande ekonom hos Världsbanken, har kallat hans senaste verk “ett definierande ögonblick i ekonomiskt tänkande”, och den amerikanska nobelpristagaren Paul Krugman har beskrivit boken som “episk”. Och Pikettys inflytande sträcker sig långt utanför det avskärmade microsamhället av akademiska ekonomer. Boken sägs vara en favorit i Milibands (ev. Ed Miliband, reds. anm) innerkrets – en plats där man traditionellt inte kunde bry sig mindre om franska ekonomiprofessorer. 

Det är verket med titeln Capital in the Twenty-First Century som gett honom detta omtal. 700 sidor lång, fylld med fotnoter, grafer och matematiska formulär, framstår den först som både skrämmande och ohanterlig. Men boken har under de senaste månaderna ändå skapat en intensiv debatt om kapitalismens dynamik, och inte minst om den till synes obegränsade succén för den pyttelilla elit som kontrollerar mer och mer av världens rikedomar.

På bloggar och hemsidor över hela USA har boken väckt frågor om makt och pengar och inspirerat till ifrågasättanden av själva kärnan i den amerikanska drömmen: att kapitalismen förbättrar livskvaliteten för alla. Så ligger det helt enkelt inte till, säger Piketty, och motbevisar på ett tydligt och noggrant sätt allt vad kapitalister tror på gällande etiken i att tjäna pengar.

En skribent på Economist skrev i senaste numret att Piketty var på väg att “omskriva 200 år av ekonomiskt tänkande i ojämlikhet”. Kortfattat har argumenten hittills intagit en av två huvudpositioner: Den första är en tradition som startade med Karl Marx, som menade att kapitalismen skulle förgöra sig själv i sin ändlösa jakt på profit. På motsatta änden av spektrat finner vi Simon Kuznets, som vann ett nobelpris 1971 och vars tes var att ekonomisk ojämlikhet blir mindre allt eftersom ekonomier utvecklas och blir sofistikerade.

Enligt Piketty har bägge förklaringsmodellerna fel, när man jämför dem mot den data han har insamlat. Med utgångspunkt i data från två århundraden påvisar Piketty att det inte finns någon som helst anledning att tro att kapitalism någonsin kan lösa problemet med ojämlikhet, vilken han menar bara blir större. Från den ekonomiska kollapsen 2008 till Occupy-rörelsen 2011 har detta varit en intuitiv känsla hos vanligt folk. Det i särklass viktigaste med Pikettys bok är att den vetenskapligt bevisar att denna intuition är korrekt. Det är därför denna akademiska bok har blivit uppmärksammad av allmänheten: den säger det som folk redan känner och tänker.

“Jag har medvetet riktat boken mot den vanliga läsaren,” säger Piketty. “Även om det givetvis är en bok som även kan läsas av specialister ville jag att informationen skulle vara tillgänglig för alla som ville läsa den.”

Och Capital in the Twenty-First Century är förvånansvärt lättläst. Den är full av anekdoter och litterära referenser som driver berättelsen framåt. Men enkla människor liksom mig själv kan ändå behöva lite hjälp, så jag ställde den mest uppenbara frågan: vad är den grundläggande idéen bakom boken?

“Det började med en enkel forskningsproblematik. För några år sedan började jag undra var den hårda datan som backar upp alla teorier om ekonomisk ojämlikhet fanns någonstans, från Marx och David Ricardo till mer nutida tänkare. Jag började med Storbritannien och USA och upptäckte att det nästan inte fanns någon alls. Sedan upptäckte jag att den data som faktiskt fanns motsade nästan alla ekonomiska teorier, inklusive Marx och Ricardo. Därefter började jag se till andra länders data och upptäckte ett mönster: att kapitalet, och pengarna som produceras, ackumulerar snabbare än tillväxten i kapitalistiska samhällen. Och detta mönster, som vi senast såg på 1800-talet, har blivit ännu tydligare sedan 80-talets våg av avregleringar i rika länder.”

Så Pikettys tes, understödd av hans omfattande forskning, är att ekonomisk ojämlikhet på 2000-talet har stigit och accelererar i en farlig takt. Detta betyder en ändring i sättet vi tidigare sett på historien. För enligt Piketty var det enbart de olika kriserna – först och främst två världskrig – som hindrade en ständig ökning av välstånd, och därigenom temporärt och artificiellt jämnade ut ökande ojämlikheter. I motsats till hur vi brukar se på det förra århundradet, som en tid då ojämlikheter utplånades, var den i verkligheten konstant växande.

På 2000-talet är detta inte begränsat till så kallat rika länder – US, UK och västra Europa – men även i Ryssland, Kina och andra länder som nu utvecklar sina ekonomier. Faran är att om denna process inte stoppas, kommer fattigdomen öka i samma grad och så, menar Piketty, kan 2000-talet mycket väl bli ett århundrade av ännu större ojämlikhet, och därför också ännu mer socialt kaos, än 1800-talet.

Piketty förklarar att inkomst är ett flöde – det är rörligt och kan växa och förändras i förhållande till output. Kapital är ett lager – välståndet kommer från vad som har blivit samlat “i alla föregående år tillsammans”. Det är lite som skillnaden mellan en övertrassering och en inteckning, och om du aldrig äger ditt eget hus kommer du aldrig ha något lager och du kommer alltid vara fattig. Med andra ord säger Piketty att de som har kapital och tillgångar som genererar rikedom, alltid kommer vara rikare än den entreprenör som arbetar hårt för att skapa ett kapital. Den kapitalistiska modellen tenderar att koncentrera mer och mer välstånd i händerna på färre och färre människor.

Men visste vi inte redan detta? Och sjöng inte The Clash och andra om detta redan på 70-talet?

“Nej, vi visste faktiskt inte, även om vi kanske gissade det,” säger Piketty. “För det första är detta första gången vi har samlat ihop den data som visar att det faktiskt är så. För det andra, även om jag inte är politiker, är det uppenbart att den här rörelsen, som blir större och större, kommer få politiska konsekvenser. Vi kommer alla bli fattigare på alla sätt i framtiden, och det skapar kris. Jag har bevisat att under de nuvarande omständigheterna kan kapitalism helt enkelt inte fungera.”

Pikettys data kommer primärt från den anglosaxiska världen. Men han är helt igenom fransk, vilket verkets mängd av franska referenser aldrig låter läsaren glömma. Han växte upp i ett arbetarklassområde i Clichy som barn av två militanta medlemmar av Lutte Ouvriere (Arbetarnas Kamp) – ett trotskistiskt parti som fortfarande har ett betydligt antal medlemmar i Frankrike. Liksom för många andra i deras generation blev euforin i maj 1968 efterföljt av besvikelse. Hans föräldrar tog konsekvenserna, hoppade av och började föda upp getter i Aude. Den unga Piketty arbetade hårt i skolan och fick en Ph.D. från London School of Economics vid den unga åldern av 22 år, och därefter åkte han vidare till Massachusetts Institute of Technology, där han blev känd som ett underbarn.

Hans eget politiska intresse väcktes vid Berlinmurens fall 1989. Han reste igenom hela det tidigare Östeuropa och fascinerades av kommunismens ruiner. Det var dem som förde honom till ekonomin. Och Gulfkriget.

“Jag kunde se hur politiker tog många dåliga beslut, helt enkelt för att de inte förstod ekonomi. Men jag har ingen politisk agenda. Det är inte mitt uppdrag. Men jag skulle bli glad om politiker läste min bok och drog sina egna slutsatser.” säger Piketty, som dock inte är mindre politiskt engagerad än att han 2007 arbetade som rådgivare för den franska socialistiska kandidaten Ségolène Royal.

Men spela roll. Vad har vi lärt oss? Kapitalismen är dålig. Hurra! Vad är svaret? Socialism?

“Det är inte så enkelt,” säger han. “Jag skulle argumentera för en progressiv skatt, en global skatt, baserad på beskattning av privat egendom. Det är den enda civiliserade lösningen. Den enda lösningen som inte är barbarisk.”

Det låter förnuftigt, närmast snusförnuftigt. Men inte ett enda parti i Europa eller USA, varken till höger eller vänster, vågar gå till val på ett så ideologiskt grundlag.

“Det är sant,” säger Piketty. “Självklart är det sant. Men vad jag och mina kollegor visar i den här boken är också sant, nämligen att det nuvarande systemet inte kan överleva speciellt mycket längre. Och det är inte absolut en apokalyptisk förutsägelse. Jag har ställt diagnoser kring tidigare och framtida situationer, och jag övertygad om att det finns lösningar. Men innan vi når dit måste vi förstå situationen. När jag började samla in data blev jag uppriktigt överraskad över vad jag fann. Att ojämlikheten växer så snabbt, att kapitalismen inte löser problemen över tid. Många andra ekonomer börjar i den andra änden, att undersöka roten till fattigdom. Men jag vill veta hur rikedom, ja, super-rikedom, skapar ojämlikhet,” säger han.

“Man måste fråga sig vad det här kommer betyda för vanliga människor, för dem som inte är rika och aldrig kommer bli det. Jag tror att vi kommer se en erosion av kollektivets ekonomiska välstånd, alltså en nedbrytning av välfärdsstaterna. Du kan ju bara se på när Obama-regeringen försökte utplåna ojämlikhet genom sjukförsäkringarna, och hur närmast omöjligt det var att genomföra, för att förstå hur viktigt det är.” säger Piketty.

“Det finns en djup tro hos kapitalisterna kring att kapital kommer rädda världen, men det har visat sig att det helt enkelt inte är så. Inte på grund av det Marx sa om de interna motsättningarna inom kapitalismen, men helt enkelt på grund av att kapital är ett mål i sig självt och inget mer.”

En av de mest genomträngande teser som Piketty levererar i boken är den om ökningen av chefer, eller “super-chefer”, som inte själva producerar rikedomar men som får sin lön från dem. Detta, menar han, är en effektiv form av stöld – men det är inte det värsta brott super-cheferna begår. Det skadligaste är sättet som de positionerar sig själva som i en tävlan gentemot de miljardärer vars rikedomar, som accelererar bortom ekonomin, alltid kommer vara utanför räckvidd. Detta skapar en permanent ta-fatt-lek, vars offer är “förlorarna”, det vill säga vanligt folk som inte drivs av en lust till sådan status eller sådana rikedomar men som ändå föraktas av av chefer, VD’s och andra “Wolves of Wall Street”. I den här delen av boken river Piketty effektivt ner en av 2000-talets största lögner – att super-chefer förtjänar sina pengar, eftersom de har speciella egenskaper som tillhör en närmast övermänsklig elit.

“En av de stora splittrande krafterna i spel idag,” säger han, “är vad jag kallar meritokratisk extremism. Det är konflikten mellan miljardärer, vars inkomst kommer av egendom och tillgångar, och super-chefer, vars inkomst kommer av andras produktion. Ingen av dessa kategorier skapar eller producerar något annat än sin egen rikedom, vilket egentligen är en rikedom som brutit sig loss från den verkliga marknaden som avgör hur vanligt folk lever. Och ännu värre är att de tävlar mot varandra för att öka sin rikedom, och det värsta scenariot är när super-chefer, vars inkomst primärt är baserad på girighet, fortsätter att öka sina löner oavsett hur marknaden ser ut. Det var det som hände med bankerna 2008, exempelvis.”

När fattigdom ökar globalt kommer alla bli tvungna att lyssna på Piketty med stor uppmärksamhet. Men även om hans diagnos är korrekt och tilltalande är det svårt, närmast omöjligt, att tänka sig att den lösning han föreslår – skatter och fler skatter på privat egendom – någonsin kommer implementeras i en värld, från Beijing till Moskva till Washington, där pengar, och de som har fler pengar än alla andra, fortfarande är de som bestämmer.

_________________________________________________________

Lite egna reflektioner här. Jag har inte läst boken, såklart, har inte ens hört om den innan idag, men min generella känsla är att personen som utförde intervjun och skrev originalartikeln inte riktigt hade de relevanta förkunskaperna om ekonomisk ojämlikhet och tidigare tänkares verk kring kapitalismens konsekvenser, för hade hen haft det torde hen inte skrivit en text som lämnar så mycket oförklarat. Det känns som att huvudpoängerna lämnas därhän, eventuellt för att artikelskrivaren inte kunnat lokalisera dem i intervjun.

Men om jag försöker abstrahera från detta får jag ut följande av Pikettys resonemang: Kapitalismen kommer inte upphöra av sig själv på grund av att marknaden kollapsar (även om den väl på sätt och vis redan gjort det i och med finanskrisen, men se, vi har bara ännu mer nyliberalistiska kapitalistiska tankegångar on the uprise, politiskt sett). Dock är jag inte säker på om Piketty förespråkar en folkets revolution eller en inomparlamentarisk politisk svängning gentemot en omfördelning av kapitalet. Det är kanske inte heller så viktigt.

Klart är ändock att Piketty menar att det kapitalistiska systemet, där de som redan har kapital blir rikare och rikare på andras produktionsarbete, är oetiskt, för att uttrycka det milt. Jag personligen har väldigt svårt att förstå att kapitalister inte bara är giriga utan faktiskt någonstans inbillar sig att kapitalism är av godo, men jag har å andra sidan hört Nestlés högsta chef sitta och säga att han menar att det bästa för världen är om vatten som naturresurs privatiseras, och jag antar att man inte kan säga en sådan sak helt öppet om man inte faktiskt tror att det är sant.

Att Piketty lyfter och kritiserar den idé om att vissa människor “förtjänar” att bli snuskigt rika (på bekostnad av andra, tro inget annat) är enligt mig en väldigt bra (och iallafall för mig på intet vis ny) tankegång – det borde vi kanske prata mer om. “Egendom är stöld” är ett annat gammal uttryck som faller mig i åtanke och som verkar korrelera väl med Pikettys tal om att beskatta privat egendom högre.

Men jag är lite besviken över att han inte lyfter basinkomst som ett alternativ. För han talar ändå om “de vanliga människorna”, de som producerar så att ägare och chefer kan plocka ut mer vinst, och deras ointresse av att ingå i ett ekonomiskt spel där redan rika människor vill bli ännu rikare. Skatt är fint och bra, men att bara fokusera på att vilja stoppa sjukligt rika människor från att bli ännu sjukare, förlåt rikare, löser inte “roten till fattigdom” som ändå på något vis avfärdas i texten ovan. Och roten till fattigdom, och anledningen till att “super-chefer” kan sko sig så gruvligt på arbetarnas bekostnad, är brist på pengar, brist på trygghet, en brist på fuck-off-kapital som i händerna på arbetarna och prekariatet kan vara med att stoppa den överambitiösa kapitalismens tendens att utnyttja maximalt för maximal vinst.

Stoppa kapitalismen som ett sätt att utrota ojämlikhet, visst. Men kanske hellre stoppa ojämlikhet som ett sätt att krossa kapitalismen.

En politik som faktiskt slår mot medelklassens unga

Fanny skriver idag ett väldigt bra inlägg om vem som ska “förtjäna” att studera på akademisk nivå, apropå regeringens förslag om att sänka studiebidragen med 300 kronor men till gengäld höja studielånsdelen med 1300 kronor. Läs det. Jag tänkte ta en annan vinkel här.

För det första kan vi ju bara sådär i förbifarten konstatera att när det inte var så viktigt att “spara i ladorna”, som Borg utrycker det, så var det löneinkomsttagarna som fick mest ut av kakan, och ju högre inkomst ju mer i plånboken såklart, men nu när de vill dra in fler pengar till statskassan är det inte upplösning av några av dessa skattebidrag som ska stå för det sparandet, utan istället är det bland annat studenterna (av alla jävla grupper) som alltså inte bara “uppmuntras” till att låna fler pengar pga bidraget sänks, men också får möjlighet att låna ÄNNU högre summor och således bygga på det berg av studieskulder en genomsnittlig student vanligtvis har lyckats bygga upp efter en examen (om man nu ens lyckas få sin examen när man samtidigt förväntas arbeta vid sidan av 100%-iga studier).

Förstå mig rätt: jag tycker också att studiemedlen borde höjas. Bara hyran för en studentlägenhet ligger ofta på mer än hälften av den samlade summan man kan få idag, inklusive lån. Men att sänka bidraget och höja lånedelen är inte rätt väg att gå. Och SAMTIDIGT som detta sker är dessutom ungdomsarbetslösheten fortfarande enormt stor, vilket i sig har som konsekvens att många unga väljer att plugga vidare enbart för att säkra någon (CSN-baserad) inkomst.

Jag har gjort det själv, eftersom jag är gift med en egenföretagare som enligt systemets alla regler tydligen tjänade för mycket två år innan jag ansökte om kontanthjälp, som det heter i DK, för att kunna få någon ekonomisk hjälp, pga han har försörjningsplikt (herregud, bara den saken). Så inget ekonomiskt stöd för mig trots att vi i den faktiska situationen inte hade några pengar alls, back to school, bara.

Men det här är faktiskt inte bara en fråga för sådana som mig, eller för andra i uppenbart prekära situationer. Det är faktiskt också en fråga som är jävligt relevant för medelklassens till synes priviligierade unga vuxna. Så låt oss fokusera på dem ett ögonblick (eftersom medelklassens perspektiv är är så osynliggjort) (skoja bara).

Vi kan ta min vän S som exempel. Hen blev färdig med sin kandidatexamen i höstas och står nu “till arbetsmarknadens förfogande”, som det så vackert heter. Problemet för S är bara att hen inte har lyckats få något jobb, trots många inskickade ansökningar till diverse i förhållande till hens utbildning både relaterade och orelaterade jobb, och nu är sparpengarna slut.

S är även över 25 år, och kan därför inte få någon slags aktivitetsstöd från arbetsförmedlingen. Däremot kan hen få socialbidrag och ingå i fas 1-2-3. Eller, kunde teoretiskt sett, om det inte vore för att S investerat sitt arv efter en avdöd förälder i att köpa en liten etta och således minska sin månadsutgift för boende (och överlag alls ha någonstans att bo i detta klimat av bostadsbrist där hyreslägenheter i princip inte existerar). Ett klyftigt val, sett till bostadssituationen.

S måste alltså sälja sin lägenhet, flytta till en hyreslägenhet (förmodligen i 2:a eller 3:e eller 4:e hand för det är så det ser ut) (och som också var det “råd” bostadsminister Stefan Atterfall (KD) gav bostadslösa unga i gårdagens SVT Debatt (2:30)), leva upp den summa hen får sålt lägenheten för (vilket lär gå fort med tanke på hyresprisläget) och SEDAN söka socialbidrag med allt vad det innebär av “krav på aktivitet” osv.

Detta är, som ni förstår, inte ett speciellt attraktivt scenario för min vän. Eller för någon som helst. Jag är förstås helt medveten om att S är privilegierad nog i och med att hen alls har fått, trots tragiska omständigheter, ett kapital att kunna investera i en lägenhet och att många andra inte ens har det, men låt oss hålla oss kvar vid hens historia ändå, för det här inlägget handlar faktiskt om hur delar av medelklassen nu knuffas neråt, som grädde på det aktuella mos som heter “ökade klassklyftor”.

För vilket alternativ kvarstår då för S, om hen, helt rimligt, känner sig tveksam inför att behöva sätta sig i en mycket besvärlig bostadssituation och i slutänden skapa en mycket dyrare och besvärligare levnadssituation pga hänvisad till hyresrätter och andrahandkontrakt och således även sätta sig i en mycket mer prekär ekonomisk situation pga dyrare levnadskostnader där hens möjligheter att stå upp mot arbetsgivare som inte efterlever kollektivavtal osv minskas drastiskt?

Jo; att gå tillbaka till skolan. Att fortsätta plugga tills en jobbmöjlighet äntligen dyker upp. Och därmed, med de nya CSN-reglerna, bygga på ett nu ännu större studielån som i sin tur ÄNDÅ medför en hårdare ekonomisk situation på andra sidan.

Inte så jävla fett. Men vad fan ska S göra precis här och nu, då? Det finns bara de två möjligheterna. Inte ens så kallade “skitjobb” är lätta att få för människor med akademisk utbildning pga arbetsgivare vill ha folk som inte säger upp sig när de får möjlighet till ett jobb som faktiskt matchar deras kunskaper. Stabil arbetskraft, är det som efterfrågas, inte arbetslösa under 30 som spenderat åravis på en examen i något helt annat.

För att sammanfatta:

Alla som studerar för att få en utbildning som ska hjälpa dem på arbetsmarknaden kommer framöver få en ännu större studieskuld att behöva betala av – detta samtidigt som löner för många arbeten som kräver adekvat utbildning såsom sjuksköterskor, lärare och socialarbetare är skamligt låga.

De som inte får ett jobb direkt efter avslutad utbildning är många gånger direkt hänvisade till socialbidrag, som i sin tur kräver att man inte äger något som helst, exempelvis en lägenhet som garanterar låga månadsavgifter. Vilket i sin tur leder till att de som råkar vara lyckliga nog att äga något måste sälja av allt detta innan de kan få ekonomisk hjälp. Vilket kan anses rimligt om man inte tänker över det faktum att det leder till att dessa får ännu svårare att få sin ekonomi att gå ihop i slutändan, och att deras möjligheter att komma på fötterna minskar rejält.

De puttas alltså ner från medelklassen och rakt ner i en prekär underklass.

Låt mig komma med lite rimliga förslag på åtgärder här, för alla studerande, inte bara medelklassen:

Sak nummer 1 som måste åtgärdas är att studier måste vara a-kasseberättigande. Det måste finnas en rimlig period efter avklarade studier att faktiskt hitta ett jobb som matchar ens utbildning (och ens studielån) innan man måste göra sig av med allt man äger och har och flytta hem till sina föräldrar för att kunna överleva alternativt ingå i fas whatever och vara utelämnad till diverse åtgärders idéer om vad som “är bäst för en”.

Sak nummer 2 är att genast bygga fler hyreslägenheter till rimliga kostnader, så att 10 år långa bostadsköer inte är realiteten och rådet “bo i andrahand” inte är det första som vår bostadsminister kommer med i frågan om bostadsbristen för unga.

Sak nummer 3 är förstås att införa medborgarlön. Apropå det har jag visst helt glömt att länka till ETC’s granskning “Sverige har råd med medborgarlön” som visserligen inte räknar utifrån en ovillkorlig basinkomst för alla men som är intressant nog ändå (såatte teckna en prenumeration så du kan läsa hela). Men det är kanske inte ett helt rimligt förslag för att lösa problemen här och nu, så låt oss gå tillbaka till punkt 1.

Nu ska jag säga något som ni kanske aldrig hört på denna blogg förr: Danmark är så jävla mycket bättre än Sverige.

I DK har du nämligen rätt att gå med i a-kassan när du studerar, till subventionerat pris, och när du sedan är klar med studierna slipper du karensdagarna som gäller vid arbete och kan således få “dagpenge” som det heter från första arbetslösa dagen, visserligen på en nivå som är mindre än den du får om du arbetat, men ändå.

ALLTSÅ DANMARK vad du är underbar.

Sverige, jag vet att du gillar att ta efter Danmark på alla möjliga DÅLIGA sätt, men ta nu för fan efter detta istället!

(Och om jag inte missminner mig har vi haft något liknande i Sverige tidigare, iallafall hade jag rätt till alfa-kassa efter gymnasiet, men det har mig veterligen borgarna tagit bort. Någon får gärna rätta mig eller bekräfta mig i detta om ni vet mer/bättre).

Om vi tidigare trodde att Sverige förde en politik som gynnar den utbildade medelklassen får vi nog tänka om. Jag vetefan ens vilka den här politiken gynnar.

Förmodligen höginkomsttagarna, som vanligt.

EDIT: Det visade sig att jag inte var helt uppdaterad på reglerna för socialbidrag. Uppenbarligen finns det en möjlighet att slippa sälja sitt boende om ens handläggare anser att det är rimligt. Det var ju bra! Jag ska upplysa min vän om detta. Och jag hoppas att det upplyses om och används också inom systemet – jag har själv varit med om handläggare som helt medvetet undlåtit att upplysa om vilka rättigheter jag har. Med det sagt; mina åtgärdsförslag kvarstår.

Varför vi borde ge villkorslösa pengar till alla

Den här texten är oerhört bra och viktig. Jag tänker således översätta den till svenska här då jag misstänker att den annars förbises av många som inte kan/orkar läsa så långt på engelska. För er som inte har några problem med engelska men kanske däremot med eventuellt taffliga översättningar från enskilda bloggare hittar ni den engelska versionen HÄR (och original på Dutch HÄR). Det är långt, men det är oerhört intressant, så avsätt 10, 15, 20 minuter (vad du nu behöver) och läs det. (<– min helt opartiska rekommendation, naturligtvis). 

Varför vi borde ge villkorslösa pengar till alla

London, maj 2009. Ett småskaligt experiment involverande tretton hemlösa män tar sin början. De är gatuveteraner. Några av dem har sovit på de kalla stenplattorna på The Square Mile, världens finansiella centrum, i över fyrtio år. Deras närvaro är långt ifrån billig. Polis, juridiska tjänster, hälso- och sjukvård: dessa tretton har kostat skattebetalarna hundratusentals pund. Varje år.

Den våren tar en lokal välgörenshetsorganisation ett radikalt beslut. Gatuveteranerna ska bli omfattade av ett innovativt socialt experiment. Inga fler matkuponger, soppköksmiddagar och sporadiska övernattningsmöjligheter. Männen kommer få en drastisk utbetalning, finansierad av skattebetalarna. De kommer få 3,000 pund var, kontant, utan krav på motprestation. Männen är helt fria att själva bestämma vad de ska spendera pengarna på; rådgivning är frivilligt. Inga krav, inga svåra frågor. Den enda fråga de måste svara på är:

Vad tror du är bra för dig?

Trädgårdsarbete

‘Jag hade inte särskilt stora förväntningar,’ minns en biståndsarbetare.

Men önskemålen från de hemlösa männen visade sig vara ödmjuka. En telefon, ett pass, en ordbok – varje deltagare hade sina egna idéer om vad som vore bäst för honom. Ingen av männen slösade sina pengar på alkohol, droger eller spel. Tvärtom, de flesta av dem var väldigt sparsamma med pengarna de hade fått. I genomsnitt spenderades bara 800 pund det första året.

Simons liv vändes upp- och ner av pengarna. Efter att ha varit beroende av heroin i tjugo år lyckades han bli ren och gick kurser i trädgårdsarbete. ‘För första gången i mitt liv klickade allting, det känns som att jag kan göra något,’ säger han. ‘Jag funderar på att återvända hem. Jag har två barn.’

Ett år efter experimentets början hade elva av tretton tak över huvudet. De fick boenden, gick utbildningar, lärde sig laga mat, fick behandling mot drogmissbruk, besökte sina familjer och gjorde upp framtidsplaner. ‘Jag älskade det kalla vädret,’ minns en av dem. ‘Nu hatar jag det’. Efter decennium av myndigheters fruktlösa knuffande, dragande, böter och förföljelse, flyttade slutligen elva ökända lösdrivare från gatorna.

Kostnad? 50,000 pund per år, inklusive löner åt biståndsarbetarna. Förutom att ge elva individer en ny möjlighet i livet, hade projektet sparat pengar med en faktor på minst 7. Till och med The Economist konkluderade:

‘Det mest effektiva sättet att spendera pengar på de hemlösa kan vara att helt enkelt ge dem till dem.’

Jultomten finns

Vi tenderar att anta att fattiga inte är kapabla att hantera pengar. Om de hade några, resonerar folk, skulle de förmodligen spendera dem på skräpmat och billig öl, inte på frukt och utbildning. Den här sortens resonemang föder den uppsjö av sociala program, administrativa djungler, arméer av programkoordinatorer och och legioner av övervakande personal som utgör den moderna välfärdsstaten. Sedan krisens början har antalet initiativ som bekämpar bedrägeri gällande förmåner och bidrag ökat kraftigt.

Folk måste ‘arbeta för sina pengar’, tänker vi. De senaste årtiondena har social välfärd svängt mer och mer mot en arbetsmarknad som inte skapar tillräckligt många jobb. Att ersätta “välfärd” med “arbetsfärd” är en internationell trend, med obligatoriska jobbansökningar, återintegrerande åtgärder och obligatoriskt deltagande i frivilligt arbete. Det underliggande budskapet: Villkorslösa pengar gör folk lata.

Fast det gör det inte.

Bernard Omandi arbetade i många år i ett stenbrott, någonstans i västra Kenya. Bernard tjänade $2 om dagen, tills han en morgon fick ett märkligt textmeddelande. ‘När jag såg meddelandet hoppade jag rakt upp’, minns han senare. Och av en god anledning: $500 hade just blivit insatt på hans konto. För Bernard motsvarade summan nästan en årsinkomst.

Några månader senare vandrade en reporter från New York Times runt i hans by. Det var som att alla hade vunnit på lotteri – men ingen slösade bort pengarna. Folk reparerade sina hus och startade små verksamheter. Bernard tjänade mellan $6 och $9 om dagen genom att köra runt på sin nya Bajai Boxer, en motorcykel som han använde för att erbjuda transport för lokalbefolkningen. ‘Det här sätter valet i händerna på de fattiga och inte hos mig,’ säger Michael Faye, medgrundare till den koordinerande organisationen GiveDirectly. ‘Sanningen är att jag inte tror att jag vet speciellt mycket om vad de fattiga behöver.’ När Google fick titta på hans insamlade data beslutade företaget omedelbart att donera $2.5 miljoner.

Bernard och de andra i hans by var inte de enda som hade sådan tur. 2008 gav den Ugandiska regeringen ungefär $400 till nästan 12,000 ungdomar i åldrarna 16 till 35. Bara pengar – inga frågor. Och gissa vad? Resultaten var häpnadsväckande. Bara fyra år senare hade ungdomarnas investeringar i utbildning och entreprenad ökat deras inkomster med nästan 50%. Deras chanser att bli anställda hade ökat med 60%.

Ett annat program i Uganda gav $150 till 1,800 fattiga kvinnor i den norra delen av landet. Också här gick inkomsterna märkbart upp. Kvinnorna som dessutom fick stöd av en biståndsarbetare klarade sig lite bättre, men senare beräkningar visade att programmet hade varit ännu mer effektivt om biståndsarbetarnas lön helt enkelt hade blivit fördelat till de fattiga kvinnorna direkt.

Studier från hela världen kommer fram till exakt samma poäng: villkorslösa pengar hjälper. Det finns bevisade korrelationer mellan villkorslösa utbetalningar och minskad kriminalitet, minskad ojämlikhet, mindre undernäring, mindre spädbarnsdöd och tonårsgraviditeter, mindre skolk, bättre skolresultat, högre ekonomisk tillväxt och högre grad av frigörelse. ‘Den största anledningen till att människor är fattiga är att de inte har tillräckligt med pengar,’ som ekonomen Charles Kenny, på Center for Global Development, torrt anmärkte förra juni. ‘Det borde inte komma som en överraskning att detta att ge fattiga pengar är ett utmärkt sätt att minska det problemet.’

2010 kom boken Just Give Money to the Poor där forskare från Organization for Economic Cooperation and Development (OECD) ger ett antal exempel på projekt där pengar delats ut framgångsrikt. I Namibia minskade undernäring med 25%, kriminalitet med 42% och skolk med nästan 40%. I Malawi steg andelen flickor och kvinnor inskrivna i skolan med 40%. Från Brasilien till Indien och från Mexiko till Sydafrika har program för villkorslösa utbetalningar blomstrat under de senaste årtiondena. Och även om Millenium Development Goals inte ens nämnde programmen är det nu över 110 miljoner familjer i minst 45 länder som gynnas av dem.

OECD-forskarna summerar programmens fördelar: (1) hushåll använder pengarna på gynnsamma sätt, (2) fattigdom minskar, (3) långtidseffekter på inkomst, hälsa, och skatteintäkter är anmärkningsvärda, (4) det finns inga negativa effekter på arbetsmarknaden – mottagarna av pengarna arbetar inte mindre, och (5) programmen sparar pengar. Varför ska vi skicka välbetalda utlänningar i stadsjeepar när vi bara kan ge ut pengar? Detta skulle även minska risken att korrupta tjänstemän tar sin del av kakan. Villkorslösa pengar stimulerar hela ekonomin; konsumtionen går upp, vilket resulterar i mer jobb och högre inkomster.

‘Fattigdom handlar i grund och botten om brist på pengar. Det handlar inte om dumhet,’ påpekar författaren Joseph Hanlon. ‘Du kan inte ta dig i kragen om du inte ens äger någon krage.’

En gammal idé

Idéen har propagerats för av några av historiens största tänkare. Thomas More drömde om det i sin berömda Utopia (1516). Oräkneliga ekonomer och filosofer, många av dem Nobelpristagare, har fortsatt på det spåret. Förespråkare kan inte hänvisas till den ena eller andra sidan av det politiska spektrat; det tilltalar både höger- och vänstertänkare. Till och med grundarna av nyliberalismen, Friedrich Hayek och Milton Friedman, stöttade idéen. Artikel 25 i den allmänna deklarationen av mänskliga rättigheter (1948) refererar till den direkt.

Basinkomsten.

Och inte bara under några få år, i utvecklingsländer, eller enbart för de fattiga – men villkorslösa pengar som en basal mänsklig rättighet för alla. Filosofen Philippe van Parijs kallade det ‘den kapitalistiska vägen till kommunism’. En månatlig utbetalning, tillräcklig för att leva på, utan någon yttre kontroll av hur du spenderar dem eller ens om du förtjänar dem. Ingen djungel av extra avgifter, förmåner, rabatter – vilka allihop kostar mängder att implementera. Som mest med extra tillägg för de gamla, arbetslösa och de med funktionshinder.

Basinkomsten – en idé vars tid är kommen.

Mincome, Kanada

På en vind i Winnipeg, Kanada, står 1,800 lådor och samlar damm. Lådorna är fyllda med data – tabeller, rapporter, diagram, transkriptioner – från ett av de mest fascinerande sociala experimenten i efterkrigstidens historia: Mincome.

Evelyn Forget, professor vid Universitetet i Manitoba, hörde om experimentet 2004. I fyra år ansökte hon hos Canadian National Archive för att få tillgång till materialet. När hon slutligen fick tillåtelse att komma in på vinden, 2009, kunde hon knappt tro sina ögon: arkivet innehåll en enorm mängd information om det Thomas More-gamla idealet.

En av de nästan 1000 intervjuerna nedpackade i lådor var med Hugh och Doreen Henderson. Trettiofem år tidigare, när experimentet utfördes, arbetade han som vaktmästare på en skola medan hon tog hand om deras två barn. Livet hade inte varit enkelt för dem. Doreen odlade grönsaker och de hade egna höns för att kunna säkra den dagliga ransonen mat.

En dag ringde det på dörren. Två män i kostym gav dem ett erbjudande de inte kunde motstå. ‘Vi fyllde i formulär och de ville se våra kvitton’, minns Doreen. Från den stunden var pengar inte längre ett problem i Hendersonfamiljen. Hugh och Doreen var en del av Mincome – det största experimentet med basinkomst som någonsin utförts. 

I mars 1973 beslutade en guvernör i provinsen att reservera $1,7 miljoner till projektet. Experimentet skulle ta plats i Dauphin, en liten stad med 13,000 invånare norr om Winnipeg. Den följande våren började undersökningar kartlägga projektets utveckling. Ekonomer kollade folks arbetsvanor, sociologer såg till effekter i familjelivet och antropologer gjorde nära observationer av den individuella responsen.

Reglerna för basinkomsten skulle garantera att ingen föll under gränsen för fattigdom. I praktiken innebar detta att ungefär 1000 familjer i Dauphin, 30% av den totala befolkningen, fick en månatlig inbetalning. För en familj på fem innebar detta en summa på $18,000 om året idag (siffran korrigerad för inflation). Villkorslöst.

Fyra år gick på detta vis, tills ett nytt valår satte käppar i hjulet. Den nyvalda konservativa regeringen gillade inte det kostsamma experimentet som var finansierat till 75% av Kanadas skattebetalare. När det därefter visade sig att det inte ens fanns pengar nog till att analysera resultatet beslutade initiativtagarna att lägga ner projektet. I 1,800 lådor.

Befolkningen i Dauphin var bittert besvikna. I början av experimentet, 1974, var Mincome betraktat som ett pilotprojekt som eventuellt skulle bli nationellt. Men nu verkade ödet istället döma det till att glömmas bort. ‘Regeringens tjänstemän som motsatte sig projektet ville inte ens spendera pengar på att analysera den data som skulle bevisa det de redan visste: att det inte fungerade.’ minns en av forskarna. ‘Och folket som gynnades av Mincome oroade sig över att om analysen gjordes och kom fram till att svaren inte var till förmån för projektet, så skulle de bara spenderat ytterligare en miljon dollar på en analys och således behöva skämmas ännu mer.’

När professor Forget först hörde om Mincome visste ingen hur experimentet faktiskt hade fallit ut. Men 1970 hade även varit året då Medicare, det nationella hälsovårdssystemet, hade implementerats. Medicare-arkiven möjliggjorde för Forget att jämföra Dauphin med en stor mängd kringliggande städer och byar och andra kontrollgrupper. Under tre år utförde hon analys efter analys, och fick konsekvent samma resultat:

Mincome hade varit en stor framgång.

Från experiment till lag

‘Politiker fruktar att folk skulle sluta arbeta, och att de skulle skaffa en massa barn för att öka sin inkomst,’ säger professor Forget. Men resultatet var det motsatta: den genomsnittliga åldern för äktenskap gick upp medan födelseltalen gick ner. Mincome-mottagarna hade bättre resultat gällande avslutade studier. Den totala andelen arbetstimmar minskade med enbart 13%. Familjeförsörjarna gick nästan inte ner alls i arbetstid, kvinnor använde basinkomsten till att vara hemma med barnen ett par extra månader och ungdomar använde den till mer utbildning.

Forget’s mest anmärkningsvärda upptäckt var att sjukhusbesöken gick ner med 8,5%. Detta innebar enorma besparingar (i USA skulle detta översättas till $200 miljarder per år nu). Efter ett par år kunde det även ses minskningar gällande våld i relationer och mentala hälsoproblem. Mincome gjorde hela staden sundare. Basinkomsten fortsatte att påverka följande generationer, både vad gäller hälsa och inkomst.

Dauphin, staden utan fattigdom, var en av fem nordamerikanska basinkomstexperiment. Fyra projekt i USA hade utförts tidigare. Idag vet få hur nära det var att USA på sextiotalet införde ett solitt socialt välfärdssystem som kunde jämföras med vad de flesta andra västländer har idag. 1964 deklarerade president Lyndon B. Johnson ett “krig mot fattigdom”. Demokrater och Republikaner stod enade i sin ambition att fundamentalt reformera den sociala säkerheten. Men först behövdes fler tester.

Många miljoner sattes av för att testa effekterna av basinkomst hos 10 000 familjer i Pennsylvania, Indiana, North Carolina, Seattle och Denver. Pilotprojekten var de första storskaliga experimenten med kontrollgrupper och olika sorters test. Forskarna försökte finna svar på tre frågor. 1: Gör en basinkomst att människor arbetar betydligt mindre? 2. Om det gör det, gör det projektet olönsamt? 3. Och skulle det således bli politiskt ouppnåeligt?

Svaren: Nej, nej, och ja.

Minskningen i arbetade timmar visade sig vara mycket begränsad. ‘Påståendet om “lathet” stöds helt enkelt inte av våra resultat’, säger chefen för analys av data gällande Denver-experimentet. ‘Det är inte ens i närheten av det massavhopp som undergångsprofeterna förutsåg’. Generellt minskade arbetstimmarna med 9% per hushåll. Precis som i Dauphin bestod majoriteten av denna minskning av unga mödrar och studenter runt 20 år.

“Denna minskning i arbetstimmar var otvivelaktigt kompenserade genom delaktighet i andra nyttiga aktiviteter, som letande efter bättre jobb eller hemarbete,’ konkluderar Seattle-rapporten. En mamma som aldrig hade avslutat High School fick en examen i psykologi och fortsatte med en karriär inom forskning. En annan kvinna tog skådespelarkurser medan hennes man började komponera musik. ‘Vi är nu självständiga, inkomsttagande artister’, berättade de för forskarna. Skolresultaten ökade i alla experiment: betygen gick upp och avhopp minskade. Närings- och hälsoeffekter var också rapporterade – exempelvis ökade den genomsnittliga vikten bland nyfödda.

För ett litet tag verkade det som att basinkomst skulle “fare well” i Washington.

VÄLFÄRDSREFORM INRÖSTAD I VITA HUSET löd en huvudrubrik i NYT den 17:e april 1970. En överväldigande majoritet hade godtagit President Nixon’s förslag om basinkomst. Men när förslaget nådde senaten återkom tvivlen. “Den här motionen representerar den mest omfattande, dyra och expansiva välfärdslagstiftning som någonsin hanterats av finansutskottet,’ sa en av senatorerna.

Sedan kom den ödesdigra upptäckten: antalet skilsmässor i Seattle hade ökat med mer än 50%. Denna procentandel gjorde andra, mer positiva resultat, fullständigt ointressanta. Det skapade en rädsla för att kvinnor skulle bli allt för oberoende. I flera månader skickades förslaget fram och tillbaka mellan Senaten och Vita Huset, och hamnade till slut i historiens soptunna.

Senare analys skulle visa att forskarna hade gjort ett misstag – egentligen hade skillsmässotalen inte förändrats.

Lönlöst, farligt och perverst

‘Det kan göras! Besegra fattigdom i USA till 1976’, skrev James Tobin, som senare vann ett Nobelpris, 1967. Vid den tidpunkten var nästan 80% av den amerikanska befolkningen positiva till en liten basinkomst. Ändå fnyste Ronald Reagan hånfullt flera år senare att ‘På sextiotalet förde vi krig mot fattigdomen, och fattigdomen vann’.

Civilisationens milstolpar är oftast först ansedda som omöjliga utopier. Albert Hirschman, en av de stora sociologerna av det senaste århundradet, skrev att utopiska drömmar brukar motsägas på tre grunder: Lönlöshet (det är omöjligt), farlighet (riskerna är för stora) och perversitet (förverkligandet kommer utmynna i det motsatta, en dystopi). Men Hirschmann beskriver även hur dessa utopiska idéer, när de väl är implementerade, snabbt accepteras som det normala.

För inte så väldigt länge sedan ansågs demokrati vara ett utopiskt ideal. Från den radikala filosofen Plato till den konservativa aristokraten Joseph de Maistre, ansåg de flesta intellektuella att massorna helt enkelt var för dumma för demokrati. De ansåg att den generella viljan hos folket snabbt skulle degenrereras till en Generals vilja istället [jämför gärna argumentet att kvinnor inte behöver rösträtt för de skulle ändå bara rösta som sina män, ett vanligt argument i början av 1900-talet, reds. anm]. Applicera den här tanken på basinkomst: det vore lönlöst för vi kan inte bekosta det, farligt för folk skulle sluta arbeta, och perverst eftersom vi bara skulle behöva arbeta hårdare efteråt för att städa upp i röran vi skapat.

Men vänta nu ett ögonblick.

Lönlöst? För första gången i världshistorien är vi rika nog att finansiera en robust basinkomst. Det skulle tillåta oss att skippa de flesta bidrags- och övervakningsprogram som det nuvarande sociala välfärdssystemet kräver. Många skatteavdrag skulle vara överflödiga. Övrig finansiering skulle komma från högre skatt på kapital, miljöförstöring och konsumtion.

Ett snabbt överslag. Landet jag bor i , Holland, har 16,8 miljoner invånare. Fattigdomsgränsen är satt till $1,300 [ca 8500 SEK, red. anm.]. Det skulle bli en rimlig basinkomst. Lite enkel matematik skulle sätta kostnaden på 193.5 miljarder euro om året, ungefär en tredjedel av vår BNP. Det är en astronomiskt hög summa. Men kom ihåg: staten kontrollerar redan mer än hälften av vår BNP. Det hindrar inte Nederländerna från att vara ett av de rikaste, mest konkurrenskraftiga och lyckligaste länderna i världen.

Den sorts basinkomst som Kanada experimenterade med – villkorslös inkomst som rättighet för de fattiga – skulle bli mycket billigare. Att utrota fattigdom i USA skulle kosta 175 miljarder dollar, har ekonomen Matt Bruenig nyligen räknat ut – en fjärdedel av landets 700 miljarder stora armébudget. Men ett system som enbart hjälper de fattiga bara underbygger skillnaden mellan dem och de välbemedlade. ‘En politik för de fattiga är en fattig politik’ som Richard Titmuss, hjärnan bakom den brittiska välfärdsstaten, en gång skrev. En universell basinkomst, å andra sidan, kan räkna med ett brett stöd då alla gynnas av den.

Farligt? Ja, vi skulle jobba lite mindre. Men det är en bra sak, då det ger rum för att skapa underverk i våra personliga liv och familjeliv. En liten grupp artister och författare (‘alla de som samhället avskyr medan de lever men högaktar när de är döda’ – Bertrand Russel) kanske faktiskt slutar lönearbeta. Men oavsett finns det mängder med bevis för att den stora majoriteten av folket, oavsett vilka fördelar de skulle få, vill arbeta. Arbetslöshet gör oss mycket olyckliga.

En av fördelarna med basinkomst är att det stimulerar “de fattiga arbetarna” – som under nuvarande system är mer trygga när de mottar bidrag på fulltid – att söka jobb. Basinkomsten kan enbart förbättra deras situation; “bidraget” skulle vara villkorslöst. Minimilöner kunde avskaffas, vilket skulle förbättra anställningsmöjligheterna på de lågbetalda jobben. Ålder skulle inte längre vara ett problem för att hitta och behålla ett arbete (eftersom äldre anställda inte absolut tjänar mer) vilket skulle öka det totala deltagandet på arbetsmarknaden.

Perverst? Tvärtom, de senaste årtiondena har våra sociala säkerhetssystem degenererat till perversa system av social kontroll. Regeringstjänstemän spionerar på människor som får bidrag för att säkerställa att de inte slösar bort sina pengar. Inspektorer spenderar sina dagar på att “coacha” medborgare till att förstå allt nödvändigt pappersarbete. Tusentals tjänstemän är upptagna med att hålla ett öga på denna bedrägerikänsliga byråkrati. Välfärdsstaten byggdes för att ge trygghet, men urartade i ett system av misstro och skam.

Tänk annorlunda

Det har sagts förut. Vårt välfärdssystem är inaktuellt, baserat på en tid då män var ensamma familjeförsörjare och anställda stannade på samma företag genom hela karriären. Vårt pensionssystem och arbetslöshetssystem är fortfarande baserade kring de som är lyckliga nog att ha fast anställning. Social trygghet är baserad på den felaktiga premissen att ekonomin skapar tillräckligt många jobb. Välfärdsprogram har blivit fallgropar istället för studsmattor.

Aldrig tidigare har tiden varit så mogen att införa en universell och ovillkorlig basinkomst. Våra åldrande samhällen uppmanar oss att hålla våra gamla ekonomiskt aktiva så länge som möjligt. En allt mer flexibel arbetsmarknad skapar behov av mer trygghet. Globaliseringen urholkar medelklasslönerna över hela världen. Kvinnors frigörelse kan enbart fullföljas när större ekonomisk frigörelse är möjlig för alla. Den allt djupare klyftan mellan låg-och högutbildade gör att de förra är i behov av extra stöd. Ökningen av robotar och den ökande automatiseringen av vår ekonomi kan kosta även de högst upp på stegen sina jobb.

Historien förtäljer att när Henry Ford II på sextiotalet fick en rundvisning i en ny, automatiserad fabrik, vände sig till fackliga ledaren Walter Reuther och skämtade:

“Walter, hur ska du få de här robotarna att betala de fackliga avgifterna?”

Reuther sägs ha svarat:

“Henry, hur ska du få dem att köpa dina bilar?”

En värld där lönerna inte längre ökar kräver fortfarande konsumenter. De senaste årtiondena har medelklassens köpkraft underhållits medelst lån, lån och lån. Den Calvinistiska reflexen, att du måste arbeta för dina pengar, har förvandlats till en licens för ojämlikhet.

Ingen föreslår att hela världen ska genomföra ett dyrt basinkomstsystem på en gång. Varje utopi måste starta i det lilla, med experiment som långsamt vänder vår värld upp-och ner. Som den för fyra år sedan i London. En av biståndsarbetarna sa senare att ‘Det är rätt svårt att över en natt förändra sättet man alltid hanterat de här problemen på. De här pilotprojekten ger oss möjlighet att tala annorlunda, tänka annorlunda, beskriva problemet annorlunda.’

Det är så alla framsteg startar.

Läs mer:  Swiss to vote on 2,500 franc basic income for every adult
Skriv under för basinkomst: Our chance to end Poverty

Prekariatet igen och igen

Ni får verkligen ursäkta den dåliga bloggtakten här, men jag har för mycket arbete för att hinna blogga. Vilket förstås är en bra sak för mig, på det ekonomiska planet, och en något sämre sak för mig på det plan som innebär intellektuell rekreation, som jag så högtravande brukar tänka på mitt bloggande som.

Men men. Nu har jag lite tid över. Till annat.

Och jag hade hunnit med mer om det jag ska propagera för hade varit verklighet.

*harkel*

Igår var jag och Nijas i Malmö och lyssnade på ett föredrag av Guy Standing, ekonomiprofessorn som skrivit boken “Prekariatet – den nya farliga klassen“, och jag har en hel massa att skriva om det och bara en bråkdel kommer komma upp nu. Ni som vill hänga med i den kommande diskussionen, nu och senare, kan se föreläsningen här:

Här ska alltså pratas basinkomst igen. Och revolution. Systemskifte. Det faktum att ingen större förändring i samhället är den andra lik och att vi således inte ens kan använda historien till så mycket mer än att konstatera just det; revolutionen, den stora omvälvningen av hur samhället är uppbyggt, kommer inte se ut som något annat någonsin gjort. Det ligger i revolutionens natur att ständigt förändras i sin form eftersom kontexten ständigt förändras, så vi kan lika gärna sluta se tillbaka och istället se framåt.

En av de saker som Guy Standing underströk, upp till flera gånger till och med, var dock att alla revolutioner startar underifrån. Och för att det ska ske måste en viss gemenskapskänsla infinna sig. En identitet, en samhörighet. En klass. Och där står prekariatet nu och famlar. Arbetarklassen är i upplösning, så som vi tidigare definierat den. Nu handlar det inte lika mycket om inkomstnivå och utbildning och ägande som det gjorde förr.

Det handlar om trygghet. Trygghetskapital. Och tid. Vilka båda två är lättare att erövra med ekonomiskt kapital, men det ena garanterar inte det andra.

Prekariatet behöver definiera sig självt. Identifiera sig. Vi som tillhör prekariatet, med otrygga anställningsvillkor, på timvikariat, med visstidsanställningar (som tar slut strax innan LAS kickar in), arbetslösa, utförsäkrade, som föses runt som kor i ett system som vill att vi ska förtjäna vår hjälp medelst värdelösa aktiviteter i en byråkratisk labyrint och får mindre och mindre autonomitet.

Vi behöver erkänna det, erkänna att vi är i en prekär situation. Och att samhället inte är byggt för oss. Vårt skyddsnät är inte uppbyggt kring entreprenörer, egenföretagare, arbetskraftsreserver. Det är uppbyggt kring anställda. Arbetarrörelsen hade trots allt stor succé, på det viset.

Men det fungerar inte längre. Samhället har förändrats och, här är den nya vinkeln, prekariatet är inte en underklass, en offerklass. Prekariatet består av människor som försöker så gott det går att anpassa sig till en mer och mer neoliberal värld där det inte går att förvänta sig att få ett fast jobb längre.

Och det i sig behöver inte vara negativt. Vi behöver inte på något vis romantisera de gamla dagarna där det iallafall alltid gick att få ett jobb på bruket nere i byn. Men systemet, det faktiska icke-abstrakta samhällssystem vi lever i idag, utgår fortfarande ifrån att det är så.

Och vi ska inte förringa de som bara vill ha ett fast jobb att gå till så de sedan kan komma hem till sitt hus och sina barn och gå en tur i skogen med sin hund. De måste också tas med i beräkningen. Vi måste kunna erbjuda människor fasta jobb.

Men det finns andra vägar att försörja sig på än fasta jobb, vilket hundratusentals människor vet vid det här laget. Problemet för dessa är att en hel del rättigheter som ges till fastanställda inte tillkommer dem. Som betald semester. Eller pension. Eller ens tillgång till a-kassa med de nya hårda regler som gäller. Samhället fråntar aktivt människor deras rättigheter eftersom de inte arbetar “rätt”.

Och förutom det; vad dessa inte har, frilansare, timvikarier, arbetslösa, är rätten till sin egen tid. Att alltid behöva arbeta (för arbetslösa arbetar också, bara inte med betalt arbete), att alltid behöva vara allert inför möjligheten till ett lågbetalt projektarbete under begränsad tid, att aldrig kunna ta semester och slappna av… det är intet mindre än tortyr i det långa loppet. Speciellt om man samtidigt ska föraktas av hela samhället, först och främst visat av regeringen genom skärpning efter skärpning av krav på de arbetslösa, de icke-anställda.

Prekariatet är inte en ny underklass. Vad Guy Standing menar när han kallar den farlig är att den är farlig för det rådande systemet, för den kommer välta allt. Vi blir fler och fler här nere och ingen av de på nuvarande tidpunkt existerande organisationerna och fackföreningarna och andra som vurmar för arbetares rättigheter presenterar några lösningar på hur även vi ska få plats i samhället, hur även vi ska kunna bidra till vår egen och andras välfärd, på riktigt.

Och där kommer basinkomsten in.

För med en basinkomst är ALLA tryggade (och nu snackar jag en basinkomst på ca 10 000 här). Och det betyder alla. Det betyder att alla hemlösa, alla missbrukare, alla frilansare, alla timvikarier, alla välutbildade som nu tar obetald praktik för att får socbidrag, alla som med hjärtat i halsen väntar på att bli utförsäkrade, ALLA – får en inkomst varje månad som täcker det som behövs för att uppnå TRYGGHET. Det är det absolut minsta man kan förvänta sig.

Vi behöver mer än något annat en trygghetsutjämning i samhället. 

DET är det stora problemet. Bristen på basal trygghet.

Och den kommer grundas av oss, vi, prekariatet, som kommer enas, stå samman, och kräva en förändring.

Vilken dag som helst nu.

 

Läs gärna den helt jävla fantastiska Isobel Hadley-Kamptz om varför vi behöver medborgarlön, och också gärna Annie Hellquist om varför alla måste ha ett fuck-off-kapital

Schweiz och basinkomsten

I can’t believe att jag inte bloggade om det när nyheten precis var ute, så som jag följt den utvecklingen med spänning, men för er som missat:

Schweiz ska på riktigt ha en omröstning gällande basinkomst! Läs om det HÄR. De fick ihop 120 000 underskrifter på ett år och enligt lag måste förslaget således tas upp till regeringsnivå.

Det är så fruktansvärt spännande. Tänk om de gör det? Tänk om de faktiskt gör det och visar att det går och inte är en orealistisk dröm? Tänk att själva idéen, om än inte ny, nu fått så stort fäste och spridning att det faktiskt är uppe på den nivån! Jag är exalterad.

Det finns även en namninsamling på EU-nivå, som kräver 1 miljon underskrifter för att förslag om basinkomst ska undersökas seriöst av EU-kommissionen. De som står bakom underskriftinsamlingen har just publicerat en video där de hemskt kortfattat förklarar vad det handlar om:

Man kan skriva på den insamlingen HÄR.

Gör det, oavsett om du är övertygad eller ej – Syftet; Att fråga kommissionen om att främja samarbetet mellan medlemstaterna (i förhållande till artikel 156 i TEUF), i det att siktet blir inställt på att utforska VBI (Villkorslös Basinkomst) som ett redskap till att förbättra deras respektive socialförsäkringssystem – kan knappast skada.

Oh vad jag håller tummarna för att det här kan komma att utredas ordentligt.

Oh vad jag håller tummarna för en mer rättvis värld.