Category Archives: Barnet

Föräldramöte på mitt barns nya skola (eller: en tre timmar lång lektion i hur pojkar är) (Svar: motsatsen till flickor)

Tidigare i veckan var Nijas och jag på föräldramöte på den skola där vårt äldsta barn precis har börjat i nollan. Vi var på föräldramöte där vi och alla andra “nollors” föräldrar skulle informeras om hur skolan var, vilket fokus de har, hur de bedriver sin pedagogik, och när jag vaknade samma natt för att ge yngsta barnet välling och ny blöja kunde jag inte somna om igen utan låg bara och grubblade.

Över hur det hade varit, hur jag hade reagerat, hur jag kan göra i framtiden. Om ifall det ens finns någon likabehandlingsplan för flickor och pojkar i skolan här i Danmark, om det ens finns något jämställdhetsdokument att förhålla sig till gällande skolans pedagogiska ramverk. Om hur jag kan förändra, hur man kan gå till väga. Och hur jag fullständigt misslyckades med att låta bli att vara den där jobbiga genus-svensken. Igen.

Låt mig börja från början. Låt mig anlägga en annan ton. Låt mig gå över till upprörd och raljant. WARNING: There will be gifs and caps lock.

Vi kommer in i vad de kallar en aula men som är en hall med en stor stentrappa där alla föräldrar sitter uppradade. Vi slår oss ner. Första timmen ska handla om GFO, det vill säga Fritids. De första tio minuterna går ganska bra, det verkar rätt trevligt, det här. Tills hon som är representant och som tagit ordet ska börja tala om IT-rummet, där ungarna får spela dataspel efter skoltid. Hon vänder sig till oss föräldrar och säger:

“Det är säkert en hel del pojkar här inne, eller ja män kanske, som själva spelat en del dataspel och som vet en del om det. Eller hur, pappor?”

Jag reagerade exakt såhär:

Föga anade jag att min reaktion 3 timmar senare skulle vara såhär:

Men tillbaka till aulan. Efter detta fullkomligt ignorerande av eventuella mamma-gamers som kunde suttit i lokalen (I’M RIGHT HERE WHAT DO YOU WANT?!) fortsatte representanten att i tio minuter tala om pojkar som spelade dataspel, hur det är en del av den grabbiga nedärvda kulturen, hur pojkar i alla tider lärt sig av att titta på andra pojkar när de exempelvis spelat fotboll, så vi behövde inte bli oroliga om våra pojkar till synes bara satt och kollade på när de andra pojkarna spelade dataspel för det var också en inlärningsprocess osv.

Inte EN ENDA GÅNG använde hon ordet “flickor” eller ens det könsneutrala “barnet” i den här harrangen. I tio minuter fick vi som är föräldrar till pojkar veta att det är helt ok att våra pojkar spelar dataspel för det där med data och IT osv är ju här för att stanna så det är ju viktigt att lära sig. Hur viktigt det är för flickorna att lära sig datorer berättade hon däremot inte. Jag tänker spontant “inte så viktigt” med tanke på hur sjukt exkluderade de blev i snacket om IT-rummet, och med tanke på fritidsets svar på en annan förälders fråga om hur de arbetade för att försäkra att alla barn får möjlighet att ta del av alla aktiviteter: det gör de inte. De visar var allt finns, sedan får ungarna göra som de vill. Under de två veckor som gått har jag sett en (1) flicka inne i datarummet, en (1) gång. Men det är ju viktigt att barnen, jag menar pojkarna, lär sig IT.

Efter den här långa svadan, där jag mest satt och tryckte ena handens fingrar hårt mot näsryggen och försökte låta bli att ställa till en scen (på svenska dessutom, ingen hade förstått nånting), räckte min man upp handen och sa “Ursäkta, men kan du säga ‘han eller hon?”. Representanten verkade inte helt fatta vad han menade (trots att han talar danska) så jag försökte hjälpa och lade till “Ja, eller bara säga “barnen” istället för “drengene” kanske”. Hon såg en smula underligt på oss och sa sedan dröjande tack för inputen och att hon skulle tänka på det.

Nästa långa harrang om idrott innehöll således lite fler “barn” och lite färre “pojkar” men det var ändå pojkarna, inte flickorna, som fick stå som exempel när det talades om att på grund av en vattenolycka i stora omklädningsrummen måste barnen byta om i ett mindre rum, och…

“…när man har 35 pojkar på den ytan, och ni vet ju hur pojkar är, *viftar med armarna och låtsaskastar med saker* de lägger bara sina saker precis var som helst, ja då blir det ganska kaotiskt ibland.”

Nijas och jag:

Fortfarande inte ett ljud om flickor. Nu hade det gått 45 minuter och efter vad vi hade hört kunde detta lika gärna varit en könsseparatistisk skola för pojkar endast.

Det är helt rimligt att anta att när någon aktivt väljer en viss del av en grupp människor och tillskriver dem ett beteende, i detta fallet “pojkar” ur gruppen “barn”, istället för att hänvisa till hela gruppen vilket lika enkelt kunnat göras, så kan man dra slutsatsen att personen i fråga menar att den andra delen av gruppen, här: flickor, INTE uppvisar detta beteende.

Så vad vi nu hittills fått veta om pojkar och dessa mystiska osynliga flickor är: Pojkar spelar dataspel och fotboll, flickor gör det tydligen inte, åtminstone inte i sådan grad att de är värda att inkluderas språkligt ens inför deras egna föräldrar, och pojkar är stökiga och håller inte ordning på sina saker, vilket flickor då får antas göra. Duktiga flickor, stökiga pojkar. Tröttheten i denna kliché alltså. (Jag kanske för övrigt ska påpeka att det är en skola med uttalad idrottsinriktning så det är oerhört rimligt att anta att det även finns många flickor som spelar fotboll på skolan).

Vad som följde härefter var att en mamma, som inte presenterade sig med sitt namn utan som “mor till en pojke”, berättade att hon tyckte att det var svårt att få någon info ifrån sonen kring vad han hade gjort under dagen, där hon ju alltid tidigare hade vetat precis via dagisets personal. Han sa bara att han inte kom ihåg något.

Representanten plirade lurigt mot den självutnämnda pojk-mamman och sa insinuant “Jag är visst inte helt fel ute om jag gissar på att du har en pojke?!”.

[insert gif på en jävla slowclap, Watson].

Och sedan följde en drös meningar om att pojkar inte öppnar upp och att det skulle pojkmamman bara vänja sig vid för från och med nu kommer pojkar tydligen aldrig prata med sina föräldrar mer innan de kommit ur tonåren, fast sedan bytte hon spår och sa att det helt enkelt är för att barnen inte minns vad de gjort, om två flickor (HALLELUJAH ett exempel med flickor!) kivas på förmiddagen och “rycker varandra i håret” (I immediately withdraw my hallelujah) så är de goda vänner igen efter lunch och minns inte alls att de varit ovänner. Och här nånstans verkade hon komma på att hon ju nu motsade sig själv eftersom det här beteendet ju skulle vara “typiskt pojkar” så då lade hon MED EFTERTRYCK till att “Och pojkar minns det alltså ÖVERHUVUDTAGET inte!”.

Sedan är mötet i aulan slut, vi ska gå vidare in i de respektive klassrummen, träffa våra barns lärare och sitta vid ungarnas bänkar osv. Och nu blev det ju trevligt på riktigt en lång stund, vi skulle rita av en bild från minnet som barnen skulle få dagen efter medan en av medhjälparna läste upp alla roliga svar ungarna hade kommit med när de hade frågat om vad deras föräldrar arbetade med (dock att Vilde hade svarat att han inte visste, herregud, här har man försökt lära honom att säga “Föreningsutvecklare för sexualpolitisk påverkan och opinionsbildning” i flera månader och detta är vad man får) – men den nyvunna lyckan varade inte länge.

För plötsligt berättades det om ett födelsedagspaket-system som de hade i klassen, där alla föräldrar köper “en present riktad till ett av könen”, beroende på om man hade en pojke eller flicka själv då, som man skulle ta med och lämna i klassen. Det kom så plötsligt faktiskt att jag inte ens kunde hejda mig.

“Ska vi skriva vilket kön det gäller på paketet då eller?” sa jag. Det var en ärlig fråga. Jag tyckte det lät så absurt, i mina genusifierade öron. En present riktad till ett kön. Vad knäppt. De är ju 6 år gamla. De är ju barn.

“Jaaa, det kan man väl göra om det inte är tydligt i inpackningen om det är till en tjej eller kille” blev svaret.

I don’t even. Så många implicita saker här. Så många förutfattade meningar, så många underförstådda självklarheter om vad som är “för flickor” och “för pojkar” och hur det ska se ut och presenteras. Inga exempel behövs, ingen vidare förklaring, vi förväntas veta vad som är flickigt och pojkigt och hur vi ska packa in dessa presenter så att det är uppenbart för alla vilket kön den är riktad till. Vilket utmärkt exempel på könsrollsbaserade strukturer. Det finns ingen frivillighet här, det finns inget utrymme för normöverskridande, hela systemet faller (inte bara paketsystemet, hela genussystemet) om flickor och pojkar inte håller sig inom sina respektive könsgränser.

Ungefär här ska jag faktiskt ha lite beröm för att jag inte sa något om att rita penisar på paketen. Tanken slog mig, kan man säga.

Istället sa jag “Kan man inte ge en könsneutral present?”.

Det kunde man inte. Den skulle läggas i antingen flickornas presentlåda eller pojkarnas. En pappa vid samma bord som oss försökte skämta om att de inte hade några “hen” i Danmark. Jag tror inte ens jag log. Dålig stämning™.

Och sedan fortsatte det. Med berättelser om exempelvis återkommande djurquiz där de tävlade i lag, “flickorna mot pojkarna” givetvis. Och att om man ska bjuda hem folk i klassen på kalas ska man antingen bjuda hela klassen eller alla av samma kön som ens eget barn. Och på tavlan hängde två påsar med legoklossar i, lika många i varje, med olika färger. En påse för flickorna, en för pojkarna.

Vid det här laget hade jag i princip slutat lyssna. Tills jag nu hör, med en smått uppgiven ton från läraren, att den här lego-leken tydligen var ETT JÄVLA FÖRSÖK ATT INTEGRERA KÖNSGRUPPERNA OCH FÅ DEM ATT LEKA IHOP genom då att en pojke tar en legobit ur den ena påsen och en flicka ur den andra och så ska de försöka få samma färg.

Okey. Okey. Okey. Spola tillbaka.

Så först görs det enormt stor skillnad på barnen utifrån kön, de talas om som om de vore motsatser och inte har något gemensamt, sedan delas de upp i lag och ska tävla mot varandra, tjejerna mot killarna vilka är bäst ingen protest, för att sedan få veta att presenter är antingen till flickor eller pojkar vilket såklart helt tydligt säger att flickor gillar vissa saker och pojkar gillar andra saker och dessa må aldrig förenas och kan inte blandas ihop, därefter får man höra att man förväntas umgås med och vilja bjuda hem de i ens klass som har samma kön som en själv… OCH SEN ÄR FOLK FUCKING FÖRVÅNADE ÖVER ATT FLICKOR OCH POJKAR INTE LEKER ÖVER KÖNSGRÄNSERNA???

Och jag orkar nästan inte ens gå in på samtalet mellan papporna vid mitt bord senare där någon på allvar säger “ja det är så typiskt pojkar att göra sådär” apropå sin sons beteende och jag inte kunde hålla truten och absolut skulle lägga mig i och säga “Mmm det kan ju också vara individuellt och inte ha så hemskt mycket med könen att göra” och han protesterade och sa att jomen det tyckte han nog att det fanns ändå skillnader där, det säger ju alla och jag ba “Ja, de säger det, och vet du vilka som hör det? Barnen. Och barn är inte dumma, de fattar DIREKT att de förväntas vara på ett visst sätt om någon säger att det är så pojkar eller flickor är, och så blir det en självuppfyllande profetia” och han nickade nog faktiskt en smula och höll eventuellt med lite och jag tror nog vi ska ha roliga diskussioner när vi har föräldraklassfest senare under året men nu, just nu, blev jag ÄNDÅ den där jävla irriterande svenska hen-ivraren som inte vill låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor som jag ju hade lovat att jag INTE skulle bli redan första gången jag träffade min sons klasskamraters föräldrar, som vi ska umgås med på olika sätt i 9 år nu.

Men jag antar att det är såhär det kommer vara nu. Uppenbarligen är det så folk håller på utanför min lilla bubbla av genusintresserade sexualpolitiska jämställdhetsaktivister och andra könsmedvetna som, typ, vet vad QTBH står för och vad en cisperson är.

Det är väl precis här och nu det börjar. Med en chock, det ska erkännas. Jag var inte beredd. Inte alls beredd på att folk talar på det här viset, gör på det här viset, så slentrianmässigt, skapar bås och lådor att placera människor och presenter i efter könskategorisering. Att folk förvånas över att flickor och pojkar inte vill leka ihop när samma barn hela tiden får veta att de i princip inte har några likheter med varandra. Hah.

Jaja. Det kanske är det som blir min nya lott i livet då. Att vara den där genus-morsan från Sverige med allt sitt “hen” och “norm” och “könsroller”.

Vet ni vad?

Så himla typiskt barn

Nå. Semester kom i vägen för mitt återfunna bloggande, men nu är även den slut så here we go again.

Jag har haft anledning att tänka rätt mycket på mina barn de senaste veckorna. Av den enkla anledningen att de blivit så förbannat stora, var och en på sitt sätt. Den stora börjar i nollan på tisdag, och har varit på fritids sedan i måndags. Herregud. Och den lilla började inskolningen hos sin “dagbarnvårdare” som jag förstått är den mer moderna benämningen på “dagmamma”, i måndags. Iof heter det “dagpleje” alltså “dagvård” på danska så det är ju inte särskilt långt ifrån.

Men nu när den yngsta har börjat utvecklas från att vara ett tämligen menlöst spädbarn, som spädbarn ju är, till att uppfylla alla de där stegen på utvecklingstrappan som barn ju ska, så kan jag se sådana otroliga skillnader mellan dem. På alla sätt. Om jag trodde att det andra skulle följa i samma fotspår som det första så trodde jag definitivt fel.

Jag ska inte nämna några specifika personlighetsdrag här, av integritetsmässiga skäl, men som personer är de väldigt olika, om man jämför hur den stora var i den lillas ålder. Och utvecklingsmässigt är de närmast motsatser; det den stora kunde i den här åldern kan den lilla inte alls förstå, men det den lilla kan nu lärde sig den stora först flera månader senare.

Och detta är ju väldigt roligt för oss som känner båda barnen. Att kunna jämföra på det här viset och förundras lite smått över att två helsyskon kan vara så olika.

Men de som inte känner båda barnen. Eller som inte har följt med i den storas yngsta år. De kommer med väldigt underliga uttalanden. Om att det är “typiskt pojkar” att göra ditt eller datt.

Det kanske är nu jag ska poängtera för er som inte följer mig så noga att båda mina barn (tills vidare) kategoriseras som pojkar.

Och jag tänker på hur det hade låtit om den ena av dem tolkats som flicka. Hur mycket “ja där ser man vad olika flickor och pojkar är” jag hade fått höra på grund av att mina två barn, dessa syskon, som personer, är väldigt olika varandra?

Jag tänker på hur man ALLTID kan välja ut vissa specifika egenskaper och drag och utvecklingsfaser och välja att fokusera på dem och förstärka dem utifrån en jämförelse med någon annan av ett annat kön. Att om man tar två grupper och jämför dem, oavsett vilka grupper det är, så kommer man nästan ALLTID få ett överslag av det ena eller det andra som man kan se som någon slags generellt resultat, hur liten skillnaden än är.

Nu har båda mina söner fått höra att deras totalt motsatta sätt att vara på är “typiskt pojkar”, av människor som inte känner dem båda men som väljer att se dem i förhållande till en (fiktiv) kategori av “flickor”. Det tycker jag är fruktansvärt intressant. Också i förhållande till alla de kommentarer jag fått genom åren av föräldrar som motsätter sig detta med genus och annat könsneutralt trams och låt nu pojkar och flickor vara pojkar och flickor, som påpekat att “JAG har alltså en flicka och en pojke och DE är minsann varandras motsatser och DET ÄR NATURENS GÅNG och försök du säga till mig att det inte är skillnad på kvinnor och män redan i barnaåren!”.

Och jag tänker: klart det är skillnad på era barn, oavsett vilket kön de har. Klart de är egna personer. Klart att alla flickor inte är likadana, klart att alla pojkar är olika. Och klart de är olika varandra.

Och jag tänker: kan vi inte låta bli att jämföra utifrån de kategorierna? Kan vi inte låta bli att dra slutsatsen att bara för att vi tar en flicka och en pojke och ställer dem bredvid varandra och de är olika varandra så är det på grund av deras kön? Kan vi låta bli att ta en av mina söner och säga att delar av hans personlighet är “typiskt pojkar” när hans bror är raka motsatsen? Och kan vi låta bli att göra exakt samma sak men gällande andra egenskaper med den andra sonen? Kan vi låta bli att säga att de är typiska vadsomhelst?

Kanske är de bara helt unika individer som inte lämpar sig att jämföras men som förtjänar att ses för vad de är?

Bara en tanke, alltså.

ungarOlika som bär.

 

Alfons Åberg och de ständigt återkommande dumma pojkarna

Joakim Lamotte har skrivit ett inlägg om när han och hans inte ens 4 år gamla dotter var på bio och såg Alfons Åberg, inklusive historien “Alfons och Milla”, vars hela storyplot lite snabbt sammanfattat går ut på att pojkar inte leker med flickor för flickor är flickiga och gör flickiga töntiga saker som sina läxor och vara svaga och fåfänga. “Alfons leker inte med flickor – såklart!”.

Men Milla är inte “som flickor”. Hon gråter inte för småsaker och annat “tjejigt”, Milla är skoj hon. Och när de andra pojkarna retar Alfons för att han leker med tjejer (med en släng av heteronormativa insinuationer om kärleksrelation) blir han först ledsen, men försvarar sig sedan genom att säga:

“Det där? Det är väl ingen tjej, precis. Det är ju Milla!”

Kontenta: att vara tjej är inget man ÄR, det är något man GÖR genom att bete sig på ett visst (feminint kodat och således dåligt) sätt. Men om man låter bli att göra en tjej av sig själv genom att exempelvis gråta så kan man få lov att bli accepterad av killarna.

Hepp.

Som varande cis-kvinna och född i början av 80-talet har jag förstås vuxit upp och identifierat mig med Milla i Alfons Åberg och Pippi Långstrump och Mia i Madicken och alla andra (orimligt ofta rödhåriga) tjejer som inte beter sig enligt mallen för hur flickor “är”. Inklusive min egen mor, för den sakens skull. Det är visst ingen slump att jag färgar mina blonda lockar röda. Inte heller är det någon slump att jag inte kan räkna antalet gånger olika män och pojkar med beundran i rösten sagt något i stil med “Du är ju inte en sån där tjejig tjej”.

Jo men tack, hörni. Känns ju skönt att få bekräftelse på att det jag har lärt mig genom hela uppväxten, dvs “se ut som en tjej men var som en kille” och strategin “internalisera föraktet mot allt som räknas som tjejigt” fungerade för att få er acceptans.

Men NEVERMIND för nu är jag vuxen och har egna barn, och dessa råkar kategoriseras som pojkar. Men jag kommer med allt jag förmår försöka förhindra dem att se på Alfons och Milla och en massa andra barnprogram som å ena sidan förstärker föraktet mot så kallade “tjejiga” saker och begränsar barn av alla kön som måste förhålla sig till den här tvåkönsuppdelningen, och å andra sidan förstärker en negativ stereotyp av pojkar som “de elaka”.

För så här är det: jag kan ta snacket med mina söner. Jag kan prata med dem om att pojkarna i Alfons som retas för att han leker med tjejer är elaka och inskränkta och förmodligen aldrig ens testat att leka med tjejer. Jag kan prata med dem om att när Oscar i Vildes favoritbok “Oscar og Olivia og sørøverjagten” (2014) kallar det “tösepjat” (tjejtrams) att lillasyster vill ha med sina röda prinsesseskor när de ska leka undervattensskattjakt så är det ju rätt fånigt gjort av honom, dels för att han förstås kan göra sin syster ledsen men också för att det ju är skorna som gör att de får skatten i slutet. Inte för att Oskar ger henne någon cred för detta. Istället himlar han med ögonen åt både henne och den piratbläckfisk som alltid önskat sig ett par prinsesseskor och styr ubåten vidare. Jag kan prata med mina barn om dessa och tusen andra filmer, böcker och framställningar som de kommer falla över. Och jag gör det också.

tösepjat

Men jag är så innerligt trött på att behöva upprepa “ja, det var visst lite dumt sagt/gjort av pojken/pojkarna”. Herregud, måste barnlitteraturen vara full av så mycket dumma pojkar? Ska det vara så innerligt svårt att skapa pojkkaraktärer som INTE är oempatiska, korttänkta och ibland öppet elaka, ska det vara så svårt att skriva historier som INTE har en slentrianmässig släng av “pojkar ska ta avstånd från flickor och flickighet” alternativt en slags sensmoralisk “se vad dumma pojkar är som (exempelvis) säger såna där saker om flickor”?

Jag fattar att Gunilla Bergström skrev Alfons och Milla med ett i grunden positivt budskap, att man ska strunta i fördomar och andra människors idéer om vilka man bör leka med. Men det slår fel, på så många sätt, när “tjejighet” ändå framställs som något negativt och Milla som det icke-tjejiga undantaget, och pojkarnas utsagor om hur flickor “är” således får stå oemotsagt, och när pojkar igen framställs som de brötiga och tykna och taskiga.

Barn härmar, efterliknar, lär sig att man kan bete sig på olika sätt genom att notera hur beteenden framställs. Det är inte pedagogiskt att visa hur man INTE ska bete sig. Det bästa sättet att förklara för barn att kön inte spelar någon roll på är att skapa historier där kön de facto inte spelar någon roll.

De andra diskussionerna kan vi vuxna föra med varandra.

För jag vill faktiskt aldrig mer behöva “ta snacket” med mina söner om varför pojkar i barnlitteraturen är så jädra dumma.

Note: enligt de nya kommentarsreglerna kommer jag enbart publicera kommentarer som är positiva, konstruktiva alternativt sådana som jag orkar svara på. Övriga kommentarer hänvisas till Facebook där jag har en högre toleransnivå.

“Mamma, varför ska män beskydda kvinnor?”

Häromdagen satt min 5-åring och kollade på barnprogram på den danska barnkanalen Ramasjang. Det brukar vara helt okey, genusmässigt, med en om inte stor så iallafall acceptabel variation av både kön och etnicitet representerade, och också inte så särskilt normativt. Så jag låter honom kolla utan min övervakning.

Men just denna dag gick det ett program som heter “Drengen de kaldte kylling”, alltså pojken de kallade kyckling. Jag har inte kollat in just detta program så noga, utifrån vad jag sett handlar det om en liten kille som har en far som är vadå, notorisk mytoman? Och som i varje avsnitt ljuger ihop en lek om när han var ett eller annat, tex cowboy eller bilmekaniker. Tror jag.

kyllingJust den här dagen var det visst cowboys de skulle vara. Och så går jag igenom vardagsrummet, jag håller på att städa eller något annat som föräldrar gör när bebisen sover och den stora ungen ser på TV.

Och då säger Vilde, med ett uttryck av frustrerad förvirring som bara en väldigt lyckat genusindoktrinerad unge kan ha:

“Mamma. Varför ska män beskydda kvinnor?”.

AAAAAAAAAAARGH var min första reaktion. Som jag såklart inte skrek ut. Däremot sa jag väl mest något i stil med “Men gud säger de så dumma saker på TV nu igen, du ska inte tro ett ord av vad de säger”. För tydligen hade detta program, med denna pappa, sagt något på det där självklara sättet som liksom implicerar en sanning men inte förklarar den djupare: “Män ska ju beskydda kvinnor”.

För en femåring som vuxit upp i det här genushemmet förstår jag att det var en konstig sak att få höra sådär, utslängt som en sanning som bara skulle köpas.

Men efter lite snack med mina kollegor (för jag har kollegor nu för tiden, hohoho) kom jag fram till att vi förstås måste maila Ramasjang och fråga precis det. “Varför ska män beskydda kvinnor?”. Men jag tänker inte göra det över huvudet på Vilde. Vi ska göra det tillsammans. HAN ska maila, om han vill, och fråga dem. Och det vill han, det sa han när jag förklarade att den möjligheten fanns. Så vi gör det imorgon.

Men, som han snusförnuftigt tillade:

“Det programmet går ju inte igen innan nästa onsdag, så det kommer ju dröja innan vi får svar.”

<3

 

Visa mig det land där skolan inte försöker “indoktrinera” barnen till att vara snälla

Det är en sak jag inte riktigt kunnat släppa sedan jag lyssnade på p1’s dokumentärserie “Rädda Sverige”, eller mer specifikt del 2, vid namn “Flykten från pisslandet”.

Det är när den intervjuade Anton förklarar varför han och hans flickvän, som bor i Danmark, inte ska flytta ihop i varken DK eller Sverige, utan flytta någon annanstans.

Anton: “Vi vill att våra barn ska växa upp och få komma på själva hur de vill tänka och vad de vill tycka. Vi vill inte att de ska bli indoktrinerade i skolan om att “du måste tänka rätt”. De ska inte behöva lära sig att nej så får man inte säga för då kanske nån blir kränkt.”

Detta sägs precis i introt, inte ens en minut in, ni kan själva lyssna.

Det sista stycket där är det som fäst sig i mitt sinne. Och jag tänker att det blir svårt för Anton att hitta en förskola eller skola till sina barn där de vuxna inte försöker lära barnen att “Nej, så säger man inte, det är inte snällt”. Faktiskt: Att vara snäll är väl cirka det enda vi egentligen försöker lära våra ungar, och blir som stoltast över dem när de är, när de visar empati och omtanke för andra?

Nijas och jag brukar lite skämtsamt kalla vår ideologiska hållning för “dagispolitik”. Och det låter kanske nedvärderande, men tänkt efter!

Låt oss tänka oss att förskolan är en metafor för samhället. På förskolor finns vissa regler, för både barn, pedagoger och föräldrar. Att man inte kallar varandra fula saker, att man inte slåss, att man samsas om de gemensamma leksakerna, att man inte utesluter någon ur lek eller säger att någon inte får vara med, att man bjuder in ALLA barn till kalas så ingen blir konsekvent exkluderad, att man tar hand om varandra, håller varandra i hand när man går över gatan, säger till någon vuxen om någon blir skadad, säger till om man själv blir ledsen, och så vidare.

Alltihop helt rimliga saker att lära barn, om ni frågar mig. Helt rimliga saker att lära vuxna också, för den delen. Helt rimliga deviser att basera ett samhälle på, faktiskt.

Om vi tar den förskola min egen son går på just nu så arbetar de väldigt aktivt med vad som kallas “Fri för mobberi” och betyder “Utan mobbing”. Eller som Anton kanske skulle kallat det; indoktrinering.

Ett par gånger i veckan, varje vecka, i tre år, sitter de ner hela gruppen och talar om känslor, om att bli ledsen, om empati, om att förstå när någon blir ledsen och varför, de har bilder och historier med “cases” där någon kanske har varit elak eller någon råkat bli ledsen trots att ingen VILLE vara elak, och så får de tala om det, barnen, 3-6 år gamla, och diskutera hur det hade kunnat göras annorlunda, hur man kan göra för att göra allting bra igen och om de själva upplevt något liknande.

De tränar helt enkelt jävligt noga på att lära sig att inte kränka någon.

Inte för att de inte “får”. Men för att de ska förstå när någon annan blir ledsen, och att göra någon ledsen – det vill nästan ingen. De vill faktiskt inte kränka någon, barnen.

Visa mig den skola där de vuxna inte försöker “indoktrinera” barnen till att vara empatiska och snälla mot varandra.

Jag tror helt ärligt inte att Anton skulle vilja sätta sina barn i den skolan.

 

Förlossningsberättelser – naturliga eller ej

Jag märker att många kommentarer under förra inlägget om förlossningsskador kommit att handla om “naturliga förlossningar” och för- och nackdelar med smärtor, smärtstillande, kejsarsnitt och vaginala förlossningar. Vilket visserligen inte var min intention men som ändå är en diskurs som alltid är intressant att utforska.

Och eftersom det inte verkar finnas speciellt mycket tillgänglig forskning på det här ämnet (källa: kommentarer under ovan nämnda inlägg) kan vi väl ta tillfället i akt och bara dela erfarenheter, egna eller närståendes eller andras, gällande ovanstående varianter på förlossningar.

Jag har fött två barn. Bägge två vaginalt, men herrejösses vilken skillnad på förlossningar.

Den första, 2008, tog 15 timmar allt som allt från att vattnet gick. Det var något av en skolboksförlossning, enligt sjuksköterskorna. “Vi ses nästa år!” skojade en när vi gick därifrån. Och även min upplevelse av den förlossningen är generellt väldigt positiv.

Vattnet gick runt 7-tiden på morgonen, när jag hade sovit en lång natts sömn. Bara en sån sak. Var således helt utvilad och full av energi inför att ta mig an detta. Inga värkar i det skedet, de kom gradvis under de närmaste timmarna. Runt 12-tiden åkte vi in till sjukhuset, för då hade värkarna blivit så starka att jag helt enkelt ville ha lustgas. Då var jag öppen 4-5 centimeter. Ungefär vid 15-tiden började värkarna bli så starka att det blev outhärdligt, jag fick svårt att skilja den ena värken från den andra, missade värktopparna och andades in lustgas vid fel tillfällen tills jag blev yr och illamående och svag, tappade fokus och kunde inte koncentrera mig alls, just eftersom det gjorde allt för ont.

Fick en epiduralbedövning. Tack och lov. Med hjälp av den kunde jag faktiskt återvända till nuläget, vara medveten och närvarande i förlossningen, till och med kunna glädja mig i processen, detta att vi bara var en liten stund ifrån att få vårt barn, på ett sätt som varit omöjligt timmarna innan. Och typ, dricka saft och småsnacka med Nijas och morsan mellan värkarna.

Framåt halv nio tyckte vårdpersonalen att det var dags att föda så de kom med ett värkstimulerande dropp. De frågade mig faktiskt i vilken position jag ville föda, och jag testade först att stå på knä och hålla om den uppresta sängänden, men i den ställningen tryckte barnet på hårdare än vad krystvärkarna ville tillåta i det skedet, så både jag och personalen tyckte att det verkade vara en bättre idé att ligga ner, just för att hindra att förlossningen gick för fort.

Och allt hade förmodligen gått jävligt bra, jag kände att jag hade kontroll över muskulaturen, jag kunde krysta igenom värkarna, det var ett effektivt arbete… om jag inte hade haft en idé om att när när ungen väl kom igenom med huvudet så skulle resten liksom slinka igenom på köpet. Så när jag pressade på “för sista gången” som jag trodde, när jag kände att huvudet var ute och förväntade mig att det skulle ta slut – då avtar värken och jag måste invänta nästa för att få ut honom.

Och där gick jag i panik. Med ett barn halvvägs ute genom fittan. Och jag tror verkligen att de skador jag fick uppstod precis där och då, när jag krängde och skrek att de skulle ta ut honom.

Sedan, när det var över och de skulle sy, fick jag den knapphändiga informationen att jag bara hade spruckit utvändigt och bara uppåt, dvs inget ner i mellangården. Detta framställdes som särdeles positivt. Att min inre blygdläpp faktiskt hade slitits loss från sitt fäste var det ingen som informerade mig om. Och de sydde, men som gynekologen som undersökte mig 8 månader senare på grund av extremt obehag sa: “Att sy här nere är som att sy i smör, och stygnen kan lätt gå upp om man inte är försiktig.”

Hade jag fått veta vad som faktiskt hänt hade jag kanske tagit det lite mer försiktigt de nästkommande veckorna, när allt skulle läka. Men jag trodde att det var “normalt”. Som man ju tror. Speciellt när det lät som att några stygn här var ju ingenting. Men att man inte blir kallad på obligatorisk gynundersökning efter ca 8 veckor – det är för mig oförståeligt. Nu tog det som sagt 8 månader innan jag började fatta att något var riktigt galet och inte alls “normalt” och således sökte hjälp.

Den andra förlossningen, i höstas, var även den vaginal. Men med helt andra förutsättningar. Vattnet gick vid midnatt, precis när jag skulle somna efter en lång och tröttsam dag. Den första värken kom några minuter senare – och den var kraftig. Extremt kraftig. Så kraftig att jag blev ordentligt rädd. Och sedan kom de tätt, med bara några minuters mellanrum.

Vi ringde sjukhuset och åkte in omedelbart (och hade inte fostervattnet varit lätt grönfärgat hade vi kanske inte ens fått lov att komma in). Till ett natt-tomt sjukhus med dålig skyltning. Bara att hitta till rätt avdelning tog säkert en halvtimme, och nu skrek jag rakt ut vid varje värk på ett vis jag aldrig gjorde vid första förlossningen (svinbra när vi blev visade att gå genom akutmottagningen av en ambulansförare vi frågade om vägen). Även den här gången var Nijas och min mamma med och tack och lov att vi var tre så hon kunde gå iväg och hämta långsamma sköterskor som inte alls trodde att det var så farligt, jag hade ju just kommit in.

När jag till slut blev undersökt kunde de konstatera att det var för sent för epidural, och detta barn skulle således födas med enbart lustgas till hjälp. Paniken tilltog. Värkarna var så kraftiga att jag till en början på allvar grät hysteriskt mellan dem, men till slut orkade jag inte ens det utan låg bara som en avsvimmad helt platt på rygg i sängen och försökte hämta andan. Att försöka stå eller sitta i någon annan position hade varit helt omöjligt, utmattningen var total.

Vad jag allra helst ville i den situationen var att bara slappna av och låta kroppen sköta det hela själv, utan min inblandning. Men sjuksköterskorna (eller vad de nu var) sa plötsligt att “nu skulle det här barnet ut, det hade varit fött för länge sedan om du bara krystade lite”. Men jag hade ingen lust att krysta, jag kunde inte, orkade inte, hade inte alls den kontrollen över musklerna som jag upplevde vid första födseln.

Men jag gjorde det ändå, för vad gör man när det står auktoriteter omkring en som säger att man ska? Två timmar och 45 minuter (!!) efter att vattnet gått föddes mitt andra barn. Och även den här gången hade jag bara fått yttre sprickor uppåt som behövde sys. Och den här gången krävde jag att få veta exakt vad som hade hänt.

Det finns inga foton från den senaste förlossningen, för allt var så panikartat och smärtsamt och hemskt att det inte fanns något värt att bevara i fotografier. Till gengäld har jag inte märkt av några bestående men av skadorna i efterhand. Gick också runt som en kobent cowboy i 10 dagar efteråt för att verkligen inte råka förstöra några stygn. Men inte heller nu har jag blivit inkallad för gynekologisk efterkontroll. (Här kan det vara värt att nämna att det första barnet föddes i Malmö och det andra i Köpenhamn).

Sedan förra inlägget har jag varit tvungen att förhålla mig till mina egna känslor kring det här med planerat kejsarsnitt visavi vaginal förlossning. Och även om det är lätt att säga att “jag hade hellre valt kejsarsnitt än det där” så valde jag ändå att föda vaginalt även andra gången, och var inte ens speciellt orolig innan de extremt starka värkarna drog igång. Och jag misstänker att om jag eventuellt blir gravid en tredje gång och bestämmer mig för att behålla barnet så kommer jag förmodligen välja att föda vaginalt igen.

För det är inte själva födandet och dess konsekvenser som är ett problem i min bok. Det är det att dessa konsekvenser inte tas på allvar, att det inte är en självklarhet att man redan innan man lämnar sjukhuset får bokat in en tid för gynekologisk efterkontroll, att det inte är standard procedur med all den medicinska teknologi vi har idag att sjukvården gör allt för att återskapa de födande könsorganen till ett stadie där de är både funktionella och behagliga.

Uppföljning, är nyckelordet. Och inte bara på det fysiska planet. Visserligen har den barnmorska som kommit hem till oss återkommande gånger under vintern (för så fungerar det i DK där det inte finns BVC eller MVC) frågat mig en gång om jag är i behov av psykologiskt stöd för att hantera mitt förlossningstrauma (för ett trauma är det tamejfan), men efter att jag en gång svarat nej på den frågan har hon inte frågat det igen.

Och jag vet inte om jag behöver det den här gången, eller om jag behövde det förra gången, men för de som behöver det vill jag tipsa om en sak som jag fick mailat till mig angående just detta apropå förra inlägget:

Psykologisk behandling (KBT) via internet för mammor med jobbiga förlossningsupplevelser.

I presstexten jag fick medskickad står följande:

En förlossning är för de flesta kvinnor en omvälvande upplevelse som inte liknar något de tidigare varit med om. I efterhand kan en del kvinnor minnas förlossningen med glädje men för många kvinnor är förlossningen ett minne av något jobbigt. Nu startar ett forskningsprojekt (LAURA) vid Linköpings universitet som riktar sig till kvinnor som idag mår dåligt till följd av sin förlossning och som önskar att få KBT-behandling för det.

Det kanske är något som någon som läser här inne har intresse av. Jag funderar på att kontakta dem själv, för bara att skriva detta inlägg och återminnas mina förlossningar har gett mig helt ont i magen.

Vi får se.

Men berätta gärna om era förlossningar, naturliga eller ej, antingen i kommentarer eller som bloggposter som ni länkar in (min pingback är avstängd av diverse anledningar), för jag tror vi behöver dela med oss av dessa upplevelser mer. Om det positiva och det negativa, om det svåra och hårda och om det härliga och sköna. Vissa kvinnor upplever till och med att de får orgasm under förlossningen, har jag hört. Om någon sitter med DEN erfarenheten så skriv för guds skull något om det!

Och all kärlek till er som pallar dela med er, för det är fan inte helt lätt att skriva om detta.

Peace out.

 

P.S. Läs Blixas inlägg om förlossningsrädsla som inte botas genom tysthet. Och gör det nu. D.S.