Category Archives: Barnet

Om tjocka barn (och varför problemet är smala barns föräldrar)

Okey, jag har inte ens tid med det här inlägget men jag hoppas att de som jag ska möta om ett par timmar har förståelse.

Jag fick via en grupp jag uppenbarligen är med i på FB som heter något om “ren mat i skolan” en artikel in i mitt flöde som heter “Feta barn är ett större problem än de magra“. Den presenteras såhär:

Här kommer en politiskt inkorrekt krönika mitt emellan fredagsmys och lördagsgodis.

Jahahahahaaaaa då, det är ju på sitt sätt intressant att skribenten VET att detta är på något plan inkorrekt att prata om, men vet ni, det är knappast någon jävla skräll och hon behöver inte på något vis bygga upp det mot någon “politisk korrekthet” för vad hon säger är faktiskt bara det helt vardagliga normativa sättet att se på överviktiga på: som ett problem.

På stranden i sommar har jag sett alldeles för många barn med övervikt. Alltifrån knubbiga till feta.

Utseendet spelar i sig ingen roll, eller borde inte göra det, även om den grymma sanningen är en annan; dessa barn riskerar att bli retade. Det verkliga problemet är dock hälsan. Det är farligt att vara överviktig. Särskilt att bli det redan i unga år.

Om detta borde vi tala mer. Inte mindre.

Det är faktiskt inte farligt att vara överviktig. Det är faktiskt BÄTTRE att vara överviktig om vi ska se till livslängd osv. Jag vet inte varför det fortfarande är en grej detta. Varför tycker smala personer att det är ok att skriva en jävla krönika om hur synd det är om barn som är överviktiga pga de kan bli retade (när kommer krönikan om att det fanimej inte är ok att reta överviktiga barn? Hmmmm?) och pga hälsa – som inte ens stämmer?

Det vi måste lägga mer fokus på är hur vi matar barn rätt. Föder dem i stället för göder dem. Sam­hället, genom BVC och skolhälsovård, måste utbilda mer kring kost och motion. Skolidrotten måste få ännu större plats. Inte minst med tanke på att mat och vikt blivit en klassfråga.

Men alla föräldrar måste också inse, och ta, sitt ­ansvar.

Ooooooch i samma sekund som klassfrågan faktiskt dök upp (skräll!!) så sköts den samtidigt ner. “Mat och vikt” är givetvis en klassfråga, men om man inte tänker ta den tanken bara ETT steg längre, och komma ihåg att barnen ju faktiskt bara är barn av sin klass, så blir det JÄVLIGT underligt att i nästa andetag prata om föräldrars ansvar.

Vilka föräldrar är det som ska ta ansvar exakt? De som jobbar dubbla skift och nästan inte ens hinner se sina barn och tar till enkla matlösningar som hel- eller halvfabrikat eller (gud bevare oss) hämtmat för att ens hinna säga hej till sina barn en gång om dagen?

Nej du, Jennifer Wegerup, eller vem som helst som känner behovet av att skriva något om hur hemskt synd det är om tjocka barn: Ni vet faktiskt inte riktigt vad ni pratar om. Ni ser tjocka barn på stranden och ni tycker synd om dem – och det är NI som genom att göra det är med till att (åter)skapa en bild av den sunda människan som en som är smal.

NI säger “stackars tjocka barn” utan att överhuvudtaget tänka på att genom att ni säger så, så reproducerar ni idéen om att det är dåligt att inte vara smal. Vilket det ju bevisligen inte är såatteeeee kan vi komma vidare?

Ska vi snacka om att det är synd om tjocka barn för att de blir mobbade så ska vi ta ett snack med alla smala barn om hur deras jävla kroppsform som de aldrig bett om inte gör dem bättre än någon annan.

Och SÅ kommer vi över det problemet.

Och ja, det är fanimej föräldrarnas ansvar.

Föräldrarna till de smala barnen, that is.

Det är faktiskt helt ok att låta barnen sitta med en iPad

Aha! Så kom det äntligen, ett inlägg med en riktig rubrik. Ni som eventuellt trodde att min nedräkning (uppräkning?) hade något större syfte, jag är ledsen att göra er besvikna, det var helt enkelt bara mitt eget sätt att kolla hur många intetsägande inlägg jag behövde skriva innan någon slags inspiration slog till igen och jag faktiskt hade lust att skriva något med lite substans. Det hände nu!

I slutet av mitt förra inlägg skrev jag om hur man som förälder får dras med det dåliga samvetet varje gång man låter sina barn sitta vid en skärm, om den så är en TV, dator, iPad eller telefon. Och hur jag kunde konstatera att efter att ha låtit Vilde se på youtube (det började med ett stort intresse för Nightmare before Christmas-musiken, gick över till Portal/Nightmare before Christmas-mixups, och vidare till youtubers som spelade Portal (vilket vi också spelade hemma tillsammans vid den här tidpunkten) och sedan vidare till youtubers som spelar allt möjligt) så kan han nu förstå och snacka tämligen avancerad engelska fast han just börjat ettan. STOR fördel.

Men har jag märkt av något negativt av hans iPadande? Ja, det har jag väl. Frågan är väl dock om det verkligen ÄR negativt eller bara något jag UPPFATTAR som negativt eftersom jag fått veta att det är dåligt att barn har för mycket “skärmtid”?

Kan han sitta hela dagen med iPaden om vi inte säger till honom att göra något annat? Ja absolut. Om det inte finns något annat att göra. Om det inte finns exempelvis pennor och papper eller utklädningskläder eller kinetic sand eller något annat kreativt i närheten som han kan använda för att få utlopp för alla de idéer och alla de tankar han får av det han ser på. Om det FINNS det däremot så går det ju knappt en timme innan han går bort från vilken skärm det nu än är och hittar på något annat, nyss inspirerat av vad han sett. Eller för den delen kommer och sliter i oss vuxna om att vi ska se ett eller annat han nyss sett som var roligt, för han vill gärna dela det med oss. Om vi då har tid eller ej att ta del av det är ju förstås en annan sak. (Vi försöker ta oss tid alltid).

Det är iallafall varken asocialt eller dåligt för kreativiteten att ha tillgång till en iPad, som jag ser det.

Kan jag själv sitta en hel dag framför datorn utan att skänka det en tanke ens? Ja gud ja. Kunde jag (innan jag fick barn) spendera helgerna liggandes i soffan och tittandes på film, gärna ätandes hämtmat? Plöjer jag fortfarande serier på netflix så fort jag får tillfälle (när barnen sover alltså)? Ja herrejösses. Ser jag det som ett speciellt stort problem? Nej, inte riktigt. Jag är ju vuxen och kan hantera det gudbevars.

Men BARN. Barn är ju så himla oansvariga, och om de sitter vid en skärm är det förstås inte för att det faktiskt GER dem något av värde, det är bara fullständigt värdelöst tidsfördriv (opium för ungar!) som liksom visuellt mögel äter upp all deras fantasi och kreativitet.

Eller inte.

Idag sprang jag över en artikel av Elza Dunkels, lektor vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet, vid namn Därför är paddan inte skadlig för ditt barn. Citat:

– Som föräldrar är vi ofta känslostyrda och vi människor har överlag svårt att relatera till nya saker i samhället. Att använda digitala verktyg till barnen för att underlätta vardagen ses av många som skamligt, fortsätter Elza.

Elza gör en tillbakablick och påminner vilken skepsis, på samma sätt som surfplattan, även boken och tv:n möttes av när de var nya i samhället.

– Vi romantiserar gärna kring vår egen barndom och sätter upp den som ett ideal. Jag menar, varför skulle det till exempel vara mer kreativt att leka med kottar än att använda en Ipad?

JA! Precis så! Varför i fridens namn skulle det vara mer kreativt att leka med jävla okreativa kottar? Blir man MER kreativ ju sämre leksaker man har att leka med? Bara för att VI (vuxna, äldre, föräldrar, whatever) inte hade lika awesome leksaker när vi var små behöver väl inte det betyda att det är sämre med… bättre?

Och ja, såklart, som med allting ska det förstås hanteras med måtta. Jag tror att även kottar kan vara “skadliga för kreativiteten” om ungarna tex bara får leka med kottar och bara leker att de är urtråkiga kossor som går på en äng hela dagarna och man ba “Men vafan lek något roligare unge” och ungen ba “Men vafan morsan det är KOTTAR hur jävla roligt tror du ens det kan bli med fucking kottar?” (ja, denna hypotetiska unge svär, och har förstås INGEN koppling till mina verkliga barn *harkel*).

När jag var liten var det böcker som gällde. Ja jävlar vad jag läste böcker. Min morsa ba “Men Hannah kan du inte lägga ifrån dig boken när vi äter middag åtminstone” och jag ba “Men vafan morsan! Varför ens??”. För jag kunde inte förstå det. Där var jag igång med att leva mig in i en historia som var tusen gånger mer intressant än att äta middag, och så måste jag pausa detta för att prata om vad jag typ gjort i skolan den dagen? Helt ointressant i jämförelse!

Man kan säga att jag har full förståelse för mina egna och andras barn som tycker att det är roligare att spela något eller titta på något på en iPad än vad det är att vara med AFK. Som vuxen och förälder kan jag dock också se det symboliskt viktiga i att sitta och ha ett snack om hur det var i skolan över middagen, och jag hävdar också att barnen ska lägga bort alla manicklar när vi ska äta (och förstår deras sura “menååååå” när de gör det).

Men iallafall. När jag delade artikeln på FB blev jag tillfrågad av en gammal barndomskamrat som nyligen själv fått sitt första barn om vad jag såg för fördelar med att låta barnen använda iPad. Mitt svar var “lugn och ro i en annars ganska stressig vardag”. Och då menar jag inte lugn och ro för oss föräldrar, utan lugn och ro för barnen (även om det ena ofta leder till det andra, dvs tex möjligheten att i lugn och ro städa upp i köket utan att det samtidigt blir lika kaos i vardagsrummet).

Det är, i min uppfattning, ett oerhört fokus på barns utveckling hela tiden. Den ska liksom PRESSAS fram. Barnen ska stimuleras, de ska aktiveras, de ska sjunga sånger, de ska lära sig räkna, dagis heter förskola för det handlar inte om ett ställe där barnen bara ska lattja omkring hela dagarna utan de ska LÄRA sig olika saker hela tiden och de ska vara ute och de ska springa omkring och spela olika spel och ha gruppsamtal om mobbing när de är tre år gamla och gud vet vad (såklart jättebra saker alltihop).

Därefter ska de helst lära sig ett instrument, gå på någon slags sport, umgås med kompisar utanför skoltid och förutom det även uppfostras av stressade föräldrar (gå dit, kom hit, sitt där, ta på dina skor, ät mat, sluta söla, kryp ut därifrån, ta av dina skor, gör ditt, gör datt). Tro fan att ungar också behöver “slänga upp fötterna” mot slutet av dagen. Se på ett roligt klipp på youtube och skita i resten.

Precis som vi vuxna gör när ungarna väl sover.

Jag tycker faktiskt är det är konstigt att vi vuxna inte har mer fokus på ungars avslappning. Att vi inte har tid att slappa med dem är ju en sak – hur fan ska man ha den tiden ens i det här samhället när man ska åka direkt från jobbet och hämta barnen och sedan handla och laga mat och äta mat och sen är ju dagen slut typ – men att vi inte har mer förståelse för deras behov att slappna av på egen hand?

Varför ser vi inte barnens stund vid skärmen, vilken skärm det ens kan tänkas vara, som deras “soffatid” som de kan ha väldigt stort behov av efter en dag i skolan/förskolan? Jag hör många föräldrar klaga på att deras barn inte vill berätta om vad de gjort under dagen i skolan och tro fan det? De är trötta, de vill ha mat och chilla en stund, inte bli förhörda kring vad de gjort den här dagen som de just lämnat bakom sig? Om det är något speciellt (Vilde tog tillexempel rekord i häcklöpning häromdagen) så kommer de alltså berätta det helt självmant. Våra behov av att veta vad ungarna gör om dagarna kanske inte alls passar ihop med barnens behov av att få lämna den dagen till det förflutna?

Senare idag, efter att jag delat den första artikeln, sprang jag på EN TILL text av Elza Dunkels, vid namn Om nyttan med att ha tråkigt 1. Och den satte verkligen fart på mina tankar för detta är något jag hört oerhört mycket sedan jag fick barn: att barn skulle må bra av att ha tråkigt?

Citat:

Jag tycker att det låter ociviliserat att påstå att en annan grupp mår bra av att ha det tråkigt. Ha tråkigt själv om det är så kul! Dessutom har jag aldrig sett några belägg för att det stämmer, det kan lika gärna vara en skröna att hjärnan mår bra av att ha tråkigt. Om det är möjligt att ha kul mest hela tiden, även när man lär sig saker, så tycker jag att det är något vi ska välkomna.

Okey. Jag förstår faktiskt tanken med att säga till barn att det är okey att ha tråkigt ibland. Jag har sagt det till Vilde själv flera gånger när han har velat ha sin iPad igen för att “han har tråkigt”. Men då handlar det ju inte om att jag vill att han ska ha tråkigt, jag vill ju att han ska hitta på NÅGOT ANNAT att göra än att bara direkt tänka “nu vill jag ha iPaden” när han inte är direkt underhållen.

Så på så vis tycker jag att det är okey att säga att barnen ska ha tråkigt. Så länge det faktiskt finns något annat de kan sysselsätta sig med. Som helst är bättre än kottar. Men att ha tråkigt för tråkighetens skull? Att förgås av frustrationen av att inte ha någonting att göra? Seriöst, det vill väl ingen vuxen människa som haft tråkigt en längre stund pådyvla sina barn?

Vad tänker ni? Är det nyttigt för barn att ha tråkigt bara för tråkighetens skull? Är det på alla vis dåligt att låta barnen slappa framför en skärm istället för att ha aktiv familjestund varje dag efter skolan? Ska barn inte också få slappna av? På vilka sätt får era barn slappna av utan er och utan skärm? Och är det inte så att vi av någon anledning tycker, nu, vi i min generation, att det är något helt underbart med böcker, och att vi tycker att barnen borde bläddra i böcker precis hela tiden? Det vill säga det som barn förr i tiden blev tillsagda att inte spendera för mycket tid på för det var dåligt för allt möjligt, exempelvis ögonen?

Bring your thoughts!

Fem

Om fem dagar börjar jag plugga igen. Masterprogrammet i Collaborative Media på Malmö Högskola.

Och det kommer bli helt jävla fantastiskt.

Sist jag försökte plugga, den gången Masterprogrammet i Global Politics, gick det en smula åt skogen eftersom jag födde barn bara ett par dagar innan första kursen började (grattis till Alve som fyllde två år igår, för övrigt), och även om det gick helt fint att föda Vilde i slutet av en termin Genusvetenskap 2008 så var det visst inte HELT samma sak att påbörja ett helt nytt program som att bara fortsätta på det man redan pluggat ett tag.

Men nu är det nya tag som gäller. Och det var ju den här masterutbildningen jag väntade på hela tiden.

När jag tänker tillbaka på de senaste typ 10 åren så inser jag ju med väldigt stor klarhet att jag alltid mått som bäst när jag har pluggat. “Hitta något du älskar att göra och se sedan till att göra dig en karriär av det” säger de ju, de hurtfriska entreprenörerna.

Fint. Då tänker jag bara fortsätta plugga resten av livet. Det vill säga; min nya (eller snarare nygamla) plan är att bli forskare.

Lika bra när arbetsmarknaden ser ut som den gör ändå, kanske.

Vilde, vars nya plan är att bli youtubare när han blir stor (samt bagare och uppfinnare), tycker att jag ska forska på YouTube.

Ja varför inte egentligen.

Apropå det: som förälder har man ju alltid det där dåliga samvetet över att man inte umgås tillräckligt mycket med sina barn, och den där känslan av att man borde skämmas så fort man går med på att låta ungarna se på TV/se en film/se på YouTube.

Well. Nu är Vilde 7 år och talar tämligen avancerad engelska på en nivå av en dansk 15-åring och alla som hör det är extremt imponerade och kommer fram till oss och frågar var han har lärt sig det någonstans, har vi kanske engelsk släkt?

Förnöjsamheten jag känner då över att kunna svara “Det har han lärt sig från YouTube” når inga gränser.

Tack för det, PewDiePie och JackSepticEye. It’s just fab.

En kille får förvänta sig att bli retad om han dansar balett

Jag har haft lite samtal med Vilde, min son på snart 7 år, på senaste, eftersom vi måste köpa ett paket till klassens födelsedagslåda (den födelsedagspresent vi hade köpt i samband med att vi skulle köpa klassjulklappar till jul blev tydligen en julklapp den också), eftersom de här födelsedagspresenterna ska vara indelade i “flickpresenter” och “pojkpresenter”.

Så vi ska alltså köpa en “pojkpresent”. Jag frågade Vilde häromdagen vad det egentligen innebär. “Ehm. Pojkar gillar inte Hello Kitty” svarade han. “Fast det finns det ju visst pojkar som gör”, svarade jag. “Fast de vågar nog inte säga att de gillar Hello Kitty om alla andra säger att pojkar inte gillar det”. “Nej det förstås” svarade Vilde. Sedan släppte vi det för den gången.

Idag började vi prata om det igen. Han påminde om att vi måste köpa en. Någorlunda trött och småsur efter 7 dagars VAB + 2 dagars kräksjuka svarade jag att det får vi nog be pappa om, eftersom det ska vara en pojkpresent, och för mig låter det mest som att pojkpresenter inte ska vara rosa men annars vet jag inte vad det är som gäller. Vilde funderade lite och sa sen att det hade jag nog rätt i, men det är ju konstigt för pojkar kan ju också gilla rosa. Vi beslutade att åka och köpa en tillsammans i helgen så kunde han avgöra om det vi köpte gick an för pojkar.

Lite senare på kvällen kollade vi på barnprogram ihop. Jag minns inte ens vad programmet hette, kanske Mily? Handlade iallafall om en tjej som ville spela fotboll men som inte fick det för killarna för hon och hennes kompis var tjejer. Sen följde en himla massa snack om att killar var starkare och tuffare och coolare. “VILKET TRAMS!” utropade Vilde. “Hm. Låt oss se vart detta leder” sa jag och tänkte att här har vi ju ett bra upplägg för vidare diskussion på ämnet.

Därefter kom en scen där den tuffa fotbollskillen och de två tjejerna kom på en annan kille med att träna balett i en park. Fotbollskillen hånskrattade och sa att balett var en tjejgrej. Balettkillen blev sur och sa att han verkligen inte sysslade med tjejgrejjer. Fotbollskillen dansade en mycket tuffare dans som tydligen var en “killdans”. Balettkillen dansade den tuffa dansen mycket bättre. “Wow han är mycket coolare än du” sa tjejerna. Vilde och jag himlade med ögonen. Vilde berättade om ett par killar i hans klass som går till dans, och jag påminde om att Vildes pappas (manliga) kusin är professionell balettdansare i Tyskland.

Sen kom en scen där huvudpersonens pappa svarade på frågan “Varför skrattar folk när tjejer gör killgrejer och killar gör tjejgrejer” där det berättades om att förr i tiden var det mycket mer uppdelat i så kallade “kvinnliga sysslor” och “manliga sysslor” och nu börjar det försvinna allt mer men alla har inte helt hängt med på detta och därför tycker de att detta nya är lite skrämmande och därför skrattar de för att de känner sig lite rädda.

Helt okey förklarat ändå. Även om de inte problematiserade användandet av uttrycken “tjejgrejer” och “killgrejer” så sa de iallafall “så kallade” innan i den här passagen.

Tjejerna blev därefter någon slags suffragetter som gick gatan ned och skanderade “Vi vill spela fotboll! Vi vill klippa gräs!”. De träffade tuffa killen som satt och lekte med dockor med sin lillasyster. En av tjejerna hånskrattade “Leker du med dockor?!”. Vilde ba “HÅLL MUN MED DET DÄR NÅGON GÅNG”. Jag ba “Ja det var fasiken vad de ska hålla på hela tiden”. Barnen enades om att pojkar kan leka med dockor. Sedan gick de och spelade fotboll. Tjejen som spelade var svinduktig på fotboll och gjorde mål och fick värsta respekt.

Det slutade med att de sa att det inte spelade någon roll om man var tjej eller kille eller hund, man skulle bara göra det man ville.

Hannah: Jaja, det slutade ju bra iallafall.

Vilde: NEJ VILKET DÅLIGT PROGRAM.

Hannah: Fast de sa ju åtminstone på slutet att det inte spelar någon roll vilket kön du har, det som spelar någon roll är vad du gärna vill.

Vilde: Ja, fast de sa också att man kan bli retad om man dansar balett, eller om man leker med dockor.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att de också hade sagt, implicit, att för att bli accepterad med att göra något som är könsöverskridande måste man vara SUPERCOOL och MEGADUKTIG på det man gör för att bli accepterad för annars är det bara töntigt.

Och jag tänkte att när man försöker göra pedagogisk TV om att det är okey att göra vad man vill oavsett kön, speciellt när det är riktat till barn, är det kanske en bra idé att inte samtidigt reproducera det som anses vara det problematiska i beteendet, eftersom vad exempelvis min unge tog med sig av detta var att man kan förvänta sig att folk retas om man är normöverskridande. Oavsett hur fel det är att retas så är det det man kan förvänta sig. Vilket knappast kan ses som uppmuntrande för de som agerar, eller gärna vill agera, utanför könsnormerna.

Jag tänkte att det kanske är bättre att bara skapa förebilder, göra barnprogram där det inte ska göras till en stor könsgrej att killar dansar balett eller leker med dockor, och där inte alla gamla idéer om könsskillnader ska understrykas intill absurdum innan det svänger och det sedan ska berättas att det inte är ok att retas på grund av dessa idéer.

Jag tänkte också att det var fan vilken klok unge jag har.

Jättemånga positiva saker om det danska skolsystemet/könssystemet!

Jättemånga positiva saker om det danska skolsystemet/könssystemet!

Hej bloggen! Jag har hört att för varje negativ tanke man tänker ska man tänka minst tre positiva för att väga upp och hålla sig på rätt sida av… nånting spirituellt säkert, så enligt den modellen tänkte jag berätta om några hemskt positiva och härliga saker som jag upplevt idag! Häng med! It will be fun, they said!

Negativ sak 1: När jag vaknade i morse hade jag fått en artikel länkad till mig på min FB-vägg. Artikeln handlade om hur Venstre (Ca de danska Moderaterna om man ska våga sig på en översättning, låt er inte luras av namnet, de är blå som ett kungligt blodblad) officiellt uttalat sig om att de vill främja mer könsuppdelad undervisning i skolan.

-Lärarna ska kunna tillrättalägga undervisningen på ett sådan sätt at det tas hänsyn till både de superaktiva pojkarna och de tysta flickorna, om man ska tala lite i stereotyper, säger Karen Ellemann, som är folkeskoleordfører i Venstre.

Positiv sak 1: Jag hade fått artikeln länkad till mig av en blivande dansk lärare som jag haft många diskussioner med kring genus och kön och som aldrig tvekat i att ifrågasätta vikten av jämställdhet, ordet hen, och undrat om inte stereotyper egentligen kan vara något bra. Hen länkade den med orden “åh gud…” vilket jag förstås inte kan annat än att tolka som att något jag sagt om detta med det destruktiva med att dela upp människor efter kön i tid och otid när det inte är relevant har gått hem. YEY!

Positiv sak 2: Socialistisk Folkeparti’s jämställdhetsordförande Özlem Cekic svarade och passade dessutom på att ge en liten känga åt den danska självgodheten i förhållande till “andra kulturer” genom att säga:

“-Det är ett otroligt trist uttalande. Det är ju helt orimligt att vi ska hålla på och dela upp folk i kön. Till och med Turkiet har slutat med det! dundrar hon till Ekstra Bladet.”

Cekic är inte emot att dela upp klasserna för mer individuell undervisning. Könet ska bara inte spela någon roll, menar hon.

-Varför skulle det barnen har mellan benen avgöra vilken undervisning de ska få? Det är det jag inte förstår. Varför är det alltid flickorna som anses tysta, och pojkarna som anses vilda? Det är de mest märkliga stereotyper att hålla fast i. Har Venstre verkligen inte kommit längre än så med sin syn på jämställdhet? frågar hon.

Jag ba: Özlem <3

Positiv sak 3: När jag läser kommentarerna till artiklarna är det helt fantastiskt att se att de allra flesta håller med om att Ellemanns och Venstres hållning är helt åt skogen! Vissa andra är förstås könsnazister som tycker att pojkar och flickor är helt diametrala motsatser som typ aldrig borde få vistas i samma rum och som dessutom (och rätt underligt) gör sitt bästa för att svartmåla Islam mitt i det hela (för ni vet, ingen fråga så långt bort från ämnet att man inte kan göra rasism av den). ROLIGT dock: fick se att Sverige i dessa antijämställdhetskretsar kallas för Svergistan! Jag tar det som en komplimang, så svensk jag är.

Men som sagt, mest av allt medhåll! Från danskar! Medhåll från danskar i jämställdhetsfrågor! Herregud detta känns oerhört stort för mig. Och roliga är de också:

“Fantastisk nyhet! Dock ser jag också gärna att barn med glasögon får extra undervisning i matematik och naturvetenskap, samt ett obligatoriskt medlemskap i den lokala schackklubben.”

Positiv sak 4: När Dansk Kvindesamfund rapporterade om saken på Facebook hade de varit listiga nog att gräva lite i arkiven och hittat uttalanden från hur det lät från skolornas sida 1906, när de allra första unga kvinnorna tog examen i Danmark efter att fått tillträde till gymnasiet tre år tidigare:

“Genom att ge flickor tillgång till skolan har allvaret i skolans arbete minskat. Några av våra bästa elever är visserligen flickor, men genomgående saknar flickor den rätta uppfattningen av begreppet Disciplin, oavsett om det kommer sig av att de i det hela taget är livligare än pojkarna, eller om det grundar sig i kvinnokönets allmänna förakt för regler.”.

Det är ju helt hysteriskt roligt! För bara 110 år sedan var det en självklarhet att flickor hade ett könsbaserat förakt för regler samt generellt var vildare än pojkar! SOM DET KAN GÅ men boys will be boys och så vidare ni vet, hohoho.

Nå, vidare med Negativ sak 2 och 3: Vi var på möte med äldsta barnets skolsyster idag, för att kolla ungens allmänna fysiska utveckling osv. Och där sitter vi i godan ro och pratar när hon plötsligt häver ur sig, mitt framför barnet, att “pojkar bara slänger sina saker omkring sig ju”. Och när vi gick ifrån skolan gick vi förbi en affisch som danska “Rädda Barnen” skickat ut, med en bild på en arg man med höjd näve och texten “Får pappa ge dig en smäll?”

Positiv sak 5: Barnet ligger iallafall helt rätt till utvecklingsmässigt.

Positiv sak 6: Maken blev sur och klottrade “Eller mamma” på affischen, vilket var en helt rimlig och bra reaktion. För om man har lite koll på sin statistik vet man att kvinnor, som står för tämligen få av våldsbrotten generellt, är väldigt högt representerade i just fall av barnmisshandel, där de står för ca 40%. Av det som anmäls, alltså.

Positiv sak 7: Vi fick nog. Detta i kombination med föräldramötet som jag rapporterade om tidigare och en massa andra småsaker som var och en inte är så farliga men som tillsammans blir en jävla flod av könsstereotypt crap som pressas ner i halsen på ungarna på den där skolan, marscherade vi iväg till rektorns kontor för att boka ett möte om detta.

Positiv sak 8: Hoppas jag kunna rapportera om imorgon när vi haft sagda möte.

Okey. Jag kom inte upp i 9 positiva saker som det skulle krävts för att motverka de 3 negativa. Men det var ett gott försök iallafall.

Ni får en bonus-negativ sak på köpet: När vi såg den där affischen med den våldsamma pappan så tänkte vi båda att det kanske inte är så farligt, det ser ju ut som att det här är en kampanj av något slag, det finns kanske andra affischer som uppmärksammar att inte heller mammor får använda våld mot sina barn, även om de inte satt upp någon sådan precis här i entrén där alla barn och föräldrar passerar dagligen.

När vi gick in i korridoren till rektorns rum såg vi att vi hade rätt, det var en kampanj, och mammor fanns också representerade.

Dock att den representationen inte gjorde speciellt mycket för att motverka några stereotyper om våldsamma män och allt för nyfikna kvinnor:

bild (1)

 

Tusen och en genusfail senaste tiden

Hej hej bloggen. Jag hinner inte med dig så himla mycket på senaste pga tja arbete barn relationer stress livet och så vidare. Men jag tänker på dig. Så här kommer en snabb uppdatering på genusfail som jag varit med om typ senaste veckan:

1. Den här bilden av Anita Sarkeesian i en artikel om hur hon ska fixa problemet med #gamergate:

ALLA FEL! Om man vill illustrera en artikel om en person som ska framstå som stark, modig, beslutsam, auktoritär, osv, så väljer man INTE en bild där sagda person blir fotograferad i ett fågelperspektiv (dvs ser liten ut i förhållande till betraktaren) och dessutom ser ut att vara hur enkel som helst att sparka nerför trappan (dvs i en utsatt situation) och dessutom i en hemmiljö (den privata, opolitiska) vilket är precis så som kvinnor oftast porträtteras. Nej nej nej nej. Detta går emot precis allt vi vet om hur vi kontextualiserar illustrationer så de för fram samma budskap som texten.

Och eftersom jag själv just kommer från en diskussion huruvida detta är Sarkeesians eget val (vad nu det skulle ha för poäng, för det handlar nämligen alltid om fotografens makt samt redaktionella val – det var knappast enbart denna bilden som togs men det var den som valdes ut) och huruvida det “kan tolkas som att hon är på väg upp” osv: nej. Det kan det inte tolkas som. Det är inte så konnotationer fungerar. Eller som fotografen Caroline Tibell uttryckte det i sagda FB-diskussion om detta:

 Jag har arbetat som fotograf i tio år och tänkt extremt mycket på hur män och kvinnor framställs i bilder. Kvinnor fotograferas uppifrån, leendes och mer avklädda i högre grad än män (!), män fotograferas allvarliga, ofta underifrån med armarna i kors. Det här kan du själv kontrollera genom att räkna bilder på tex aftonbladet.se eller i vilken tidning/reklam som helst. Och NEJ, det är inte personen som blir fotograferad som ansvarar för bilden, det är ju just detta som är fotografens jobb!

För övrigt kan jag säga att jag kommer på mig själv att om och om igen fotografera män och kvinnor utefter dessa tråkiga normer, där kvinnor är till lags och ofarliga och där män har pondus, och detta gör jag trots att jag upplever mig själv som medveten i frågan. Dessa symboler sitter så djupt i oss människor och det är inte så enkelt som att säga att tolkningar och symboler är individuella. Då har du missat själva poängen med vad kultur är.

Och om någon tror att det inte är medvetet utan bara en slump; varsågod och läs den här manualen från 2013 i hur man fotograferar män och kvinnor som Genusfotografen just bloggat om.

 

2. Några helt vanliga reklamer, apropå detta med hur kvinnor och män porträtteras, som jag har sett på min väg till och från jobbet (Köpenhamn-Malmö):

Reklam för lakrits

Helt vanlig reklam för lakrits säljes med lackkorsett, röda läppar, sängkammarblick och långa naglar (ohygieniskt sätt att äta godis på, if you ask me)

Helt vanlig reklam för kläder med aktiva pojkar och passiva flickor (#protip ge den rödklädda ett roligare instrument än en tamburin nästa gång så kanske hon uppvisar lite entusiasm)

Helt vanlig reklam för nya bröst.

3. Detta med pappan till några skolkamrater till Vilde som stirrade som en galning på Alve när vi kom gående för att hämta storebrorsan efter skolan, eftersom lillungen hade på sig mörkgröna kläder (pojk-kodade) men hade en knallrosa napp i munnen (flick-kodad), och efter lång betänketid sedan utbrast (utan att för den sakens skull skapa ögonkontakt med mig vid något tillfälle): “Nåååå någon har visst fått tag i sin systers napp va?” på ett sådär väldigt skojfriskt sätt.

Varpå jag förstås direkt svarade som sanningen var att “Nej, det är hans”. Varpå två sekunders underlig tystnad uppstod innan han krampaktigt hurtfriskt och helt utan rimlig kontext svarade “Dejligt!” pga vad ska någon som aldrig kunnat tänka sig möjligheten att en pojke skulle kunna ha en rosa napp annars svara?

Förvirrande småbarn.

Roligt i det hela; pappans eget barn fattade inte vad han menade alls utan frågade honom vad det hade stått på nappen som fått honom att tro att det var en napp för flickor. Det kunde han inte svara på. 🙂

4. Det danska barnprogrammet “Hulter til bulter med Sebastian og Louise” som sjöng en sång som förmodligen hette “Jag hatar pojkar/flickor” och som jag missade början på pga drack morgonkaffe i godan ro tills Vilde kom och knackade mig på axeln och sa “Mamma, den här sången är ju helt koko” och himlade med ögonen och snurrade med pekfingret mot tinningen.

De delar jag hörde gick enbart ut på att pojkar inte förstår flickor och flickor förstår inte pojkar, samt en vers där de sa fula saker till varandra baserat på kön och könat utseende/beteende tex “Du tror du är så fin med ditt långa hår”, och så såklart refrängen där de sjunger att de rakt ut hatar det andra (binära) könet.

BRA IDÉ DÄR BARNKANALEN RAMASJANG att fullkomligt PROPPA in så många olika saker som möjligt som barn kan reta varandra med utifrån kön på i en och samma sång. Det är ju PRECIS vad danska barn behöver, MER uppdelning i “vi och dem” baserat på könsdelar.

*suck, suck och dubbelsuck*. Om ni missat hur det annars är på den fronten i DK kan ni ju läsa mitt inlägg om introduktionskvällen på Vildes nya skola som jag skrev om HÄR.

5. Den här jäkla “roliga” bilden som jag sett spridas upp till flera gånger AV KVINNOR på FB som ba “Äntligen har någon fattat!”

beautiful

MEN FÖR FA-AN det absolut SISTA man vill höra, oavsett kön, när man är upprörd, är väl hur jävla VACKER man är! “Åh jag ser att du är upprörd älskling men du är så vacker” “OKEY DIN JÄVLA IDIOT DRA ÅT FANDERS OM DU INTE TROR ATT NÅGOT I HELA VÄRLDEN ÄR VIKTIGARE FÖR MIG ÄN OM DU TYCKER ATT JAG ÄR VACKER ELLER EJ HOW ‘BOUT FUCKING FRÅGA VAD I HELVETE DET ÄR SOM ÄR FEL ISTÄLLET OCH TYP TA MINA KÄNSLOR PÅ ALLVAR” “….Oooookey” *drar sig tillbaka och kastar choklad på*

Rimligt beteende. Rimligt att kvinnor länkar detta och fnissar kokett åt detta. Rimligt att kvinnor själva förstärker den här idéen om att det bästa en man kan säga till en kvinna är att hon är vacker.

*pust* Jag är klar nu.

Som avslut vill jag att vi alla tar varandras händer och sjunger med i John Legends låt “All of me”, speciellt biten där han sjunger

“How many times do I have to tell you, even when you’re crying you’re beautiful too”

Good night and fuck off.

PS. Gästblogginlägg om transsexualism och cishat coming up inom kort. DS.