Author Archives: Hannah

Fyra

Så Hanna på Feministbiblioteket har hunnit läsa 23 böcker sedan midsommar.

Själv har jag har lyckats läsa hela fyra böcker på den tiden! Och ja, ni ska vara imponerade av detta! Det är ju visserligen så att jag ju faktiskt läser böcker precis hela tiden – på ljudbok. När jag gör en massa andra saker som tex går till affären, diskar, joggar, kör bil för att hämta eller lämna barn och i princip alla andra tillfällen då man kan höra på något utan att någon absolut vill prata med en men när man absolut inte kan sitta ner med en kopp te och läsa en bok gjord av pappersmaterial som man måste ha minst en hand för att hantera. Så just detta att ha haft möjligheten att läsa fyra riktiga böcker är faktiskt en big deal, så det så.

Så nu vankas det genusrecension tamejfan.

Böckerna jag läst är följande:

1. “Kvinden i buret” av Jussi Adler-Olsen. Läste den PÅ DANSKA ge pluspoäng tack! Helt ok deckare antar jag, men eftersom jag listade ut hela plotten på sida 53 fick jag alldeles för mycket tid över för att reflektera över och reta mig på att nästan varenda kvinnlig karaktär beskrevs utifrån olika grader av hur attraherade de manliga karaktärerna blev eller inte blev av dem, samt att det då var ett förbannat tjöt om hur vacker den försvunna kvinnan var. Ojojoj så vacker, hon kan ju haft fiender för att hon var så vacker, hon kanske hade en kärleksrelation för hon var ju så vacker, vem skulle vilja skada henne hon var ju så vacker, synd på en så vacker kvinna osv osv i all oändlighet. Som om hon inte ens vore värd att utreda om det inte var för att hon var så vacker. Irriterande, säger jag, och fullständigt onödigt.

Positivt dock är hur den försvinna kvinnan inte ger upp utan uppvisar en massa jävlar anamma. Och att mens nämns iallafall, det brukar det inte göra. Till exempel undrar jag fortfarande hur Vinga Tark av Isfolket hanterade sin mens när hon levde ensam i skogen utan underbyxor under sina tonår. OH WELL det var ju inte Margit Sandemo vi skulle skriva om här. Mer positivt; inte enbart vita och heterosexuella får vara med, även om jag känner mig osäker på om några av framställningarna inte är allt för stereotypa. Vara glad för det lilla ändå? Kanske. Jag kommer nog iallafall läsa uppföljaren om jag plötsligt springer på den.

 

2. “Skumtimmen” av Johan Theorin. Utspelar sig på Öland, mycket mer intrikat skriven än ovanstående, hade inte ens susning om hur det hela hängde ihop innan typ sista sidorna och hur mycket jag än uppskattar att ha rätt så föredrar jag när jag inte förstår plotten efter en tredjedel av boken när jag väl läser något som ska föreställa något i stil med en deckare. Huvudpersonen är en kvinna och det finns inte spår av att beskriva folk utifrån slentrianmässig attraktionskraft. Skönt för mina genusögon att läsa. Däremot inget spår av andra än vita, i den mån man får utgå ifrån vithetsnormen så pass att alla vars hudfärg inte beskrivs får antas vara vita. Inga andra sexualiteter än heteron heller, i den lilla mån sexualitet alls får betydelse, vilket är försumbart. Det är förstås en smula stereotypt att det är mamman till det försvunna barnet som inte kan släppa det försvunna barnet på 20 år (hysterisk?) och att pappan beskrivs som synnerligen (negativt) rationell och frånvarande. Men alltså, en bok som jag kunde läsa utan att behöva sucka frustrerat över ur genusperspektiv och som dessutom hade ett mycket intressant sätt att klippa mitt i händelseförlopp och hoppa över till någon annans synvinkel som jag nog aldrig läst förr. Rekommenderbar på många vis, även för genusvetare med för stora issues liksom mig själv.

 

3. “Nattfåk”, också av Johan Theorin. Även den här utspelar sig på Öland som jag väl blir tvungen att besöka snart. Tvekade en lång stund innan jag började läsa denna pga den verkade handla om spöken och jag råkade bo ute i morsans gästhus när jag fann den och det hela var liiiite för mörkt och obehagligt för mitt av asiatiska skräckfilmer förstörda nervsystem, men när jag väl kom mig för att läsa den så var den ju inte riktigt så läskig som jag hade fruktat. Vilket inte gjorde den sämre, vill jag dock påpeka. Det sätt han skriver på, Theorin, tilltalar mig mycket, eftersom det bryter mot de redan etablerade narrativen att berätta en historia på. Lite som just asiatisk skräckfilm faktiskt, när jag tänker på saken. Det hoppar mellan olika karaktärer, olika livsöden, som vävs ihop så smart utan att man ens märker det ordentligt, och utan den mer amerikanska surprise-effekten. När de allra sista sidorna kommer och jag äntligen förstår hur det hänger ihop känner jag mig oerhört välvilligt förd igenom historien. Och ur genusperspektiv har jag inget att påpeka – de kvinnliga karaktärerna känns äkta och levande precis som de manliga, och får spela betydande roller. Igen visserligen bara outtalat vita och läsaren veterligen heterosexuella, men det finns ett klassperspektiv här också som jag uppskattar mycket.

 

4. “Dödergök” av Katarina Wennstam. Well, här har vi ju en jävligt medveten författare som inte tvekar att lyfta känsliga frågor om hedersvåld, fördomar gällande religion och kultur samt våld mot kvinnor, och som dessutom låter själva huvudpersonen vara en kvinna som inte är kritvit. Genusglasögonen kunde slappna av så pass att de till slut hamnade i bröstfickan, och kvar fanns en historia med karaktärer som är levande, som får vara helt mänskliga, och en plot som fick mig att drömma subtila mardrömmar i en vecka. Bäst av de fyra, ingen protest.

Sen har jag ju på ljudbok (nästan) läst/hört (ut) Joe Abercrombies trilogi “The blade itself”, “Before they are hanged” och “Last argument of kings” (NO SPOILERS jag är bara halvvägs igenom den sista för satan) och här har vi ju fantasygenrens största problem IGEN dvs att det typ inte existerar kvinnor. Böckerna växlar mellan en rad huvudpersoners POV (point of view), och det är som vanligt en drös män av olika slag (väldigt olika slag) och EN kvinna som får berätta historien ur sitt perspektiv. En kvinna som visserligen är svart men även typ halvdemon. Resterande 1,5 kvinnor är en som är ett kärleksobjekt och syster till två av huvudkaraktärsmännen, och en som är en i förbifarten presenterad ond häxa. Inte svinbra representation ändå, det får jag säga. Meeeeen med det sagt är det ändå en jävla bra story och männen är fan bättre personifierade än de brukar vara, även de som ska föreställa brutes, så i brist på fler böcker av Brandon Sanderson att höra på så duger det faktiskt. (Plus att det är jävligt väl utspelade sexscener i ljudboksversionen ändå. Han är inte helt dum, han där uppläsaren).

Så. Det var min boksommar det.

Hoppas er var bättre.

Tre

Jag blir så jävla uppgiven hela tiden. Trött och uppgiven. Orkar inte ens. Vad fan är det ens med folk.

De rika tjänar mer och mer och de fattiga mindre och mindre, och istället för att de fattiga, eller de som känner de fattiga, riktar sin kritik mot de som tjänar mer och mer och mer så lägger de sina beskyllande ögon på flyktingarna, på de asylsökande, på de som lämnat allt de har för att kanske kanske kunna få ett bättre liv, utan krig och död och se sina barn dö av svält.

De fattiga lägger skulden på de ännu fattigare. Samtidigt som de rika skrattar hela vägen till banken. Och istället för att rösta på en politik som gör det bättre för de fattiga, pensionärerna, de arbetslösa, de sjukskrivna… istället röstar de på en politik som gör det ännu värre för flyktingarna, för DE ska minsann inte ha det bättre!

Folk är så kortsynta. På så många vis.

Att pensionärer och arbetslösa och sjukskrivna i sverige idag har det jävligt dåligt ställt är inte flyktingarnas fel, Det är riskkapitalisternas, storföretagens, bankernas, högerpolitikernas fel. De som vill att det ska finnas stora klassklyftor utifrån en fantasibaserad idé om att ju fattigare en människa blir, ju mer belägen blir hon att ta sig ur sin situation.

Problemet är bara att det inte är så. Fattigdom skapar mer fattigdom, och om man höjer golvet för hur fattiga människor ska få lov att vara så höjs också produktiviteten, kriminaliteten minskar, ekonomin går framåt… det finns INGA dåliga effekter av att se till att de fattigaste har en dräglig levnandsstandard, INGA.

Men det vill högerblocket inte låtsas om. De vill att vi ska tro att om vi bara slutar hjälpa folk i nöd så kommer de hjälpa sig själva, skaffa en massa jobb som inte finns och bli självförsörjande.

Vad skönt det vore att kunna tänka så.

Vad synd att jag är för gammal för att tro på helt ologiska och uppenbart kapitalistiska sagor.

Inget samhälle är starkare än sin svagaste medborgare.

Och att tro att flyktingar tar pengar från de gamla, de arbetslösa och de utsatta svenskarna – HAH. Nej. De som tar pengarna är exempelvis de riskkapitalister som får våra skattepengar för att investera i olika företag i Sverige och sedan plockar ut våra skattepengar i vinst.

DE SVINEN verkar dock ingen ha något emot.

De helt utblottade flyktingarna däremot.

Fy fan. De ska fan inte ha något.

Skärp till ert jävla fokus, människor, jag orkar inte behöva förklara detta gång på gång.

Det är INTE de fattiga som tar pengar från de andra fattiga. Det är de rika som tar pengar från de fattiga. VARJE GÅNG.

Två

Morsan och jag släktforskar. Hon tog något sånt där DNA-test som ingen av oss förstår sig på via Family Finder och har fått en massa matcher med en massa folk som typ ska vara hennes bryllingar men vi hittade ingenting som kunde vara den gemensamma förfadern/förmodern så vi gav oss fan på att fylla i släktträdet ännu mer.

Och det gjorde vi!

Kontentan är väl ungefär att utifrån vad jag kan se i det här släktträdet jag har på Ancestry med 1100 personer i så är alla mina släktingar på mammas sida ner till början av 1600-talet födda i Sverige, så när som på en kvinna från Norge och kanske att en gren är svedjefinnar från Södra Finnskoga men det var en del oäktingar där så faderslinjen är lite svår att fastställa. Så kan det gå. Också svårt att avgöra eftersom svedjefinnarna uppenbarligen tog efter svenska vanor att döpa sina barn efter sig själva á la Karl Karlsson. Typisk bra assimilering. Typiskt dåligt för oss efterföljande släktforskare.

Men på min pappas sida vet jag ju sedan länge att de är svenskfödda ner till början av 1600-talet när de flesta av dem kom från vallonien. Ja se de där vallonerna, de fortsatte att gifta sig med varandra utan att assimileras i det svenska samhället, det kan man ju tydligt se så här i efterhand, vilket jäkla sätt. Men enkelt att följa eftersom de hette samma sak i efternamn, ändå.

Men det innebär alltså trots allt att jag har minst 400 års svenska anor på alla sidor av familjen. Vilket ju gör mig till typ URSVENNE. Trettongenerationsinvandrare på min ära! På pappas sida alltså, på mammas verkar vi aldrig ens kommit utanför västgötaslätten.

Jag tänker nu hävda tolkningsföreträde i alla diskussioner med rasister gällande “svenskhet” om de inte kan uppvisa en svenskare stamtavla än jag kan.

Så det så.

Det skulle han bara vetat, den där nazisten som satte mig på redwatch-listan och kallade mig rödhårig landsförrädarhora.

HAH.

(Mer intressant är kanske att de allihop har varit arbetarklass och bönder och torpare och en stor del av dem har dött som fattighjon. Se det är ett arv värt att minnas och vårda).

Ett

Det är mörkt. Till sist. Solen går ner så mycket långsammare i Dalsland än i Frankrike. Temperaturen är också mycket mer långsam, ungefär hälften. Ljuset från mobilskärmen gör omgivningarna mörkare än vad de egentligen är men om jag lägger ner telefonen i knät tar det inte många sekunder innan ögonen vänjer sig.

Jag sitter på kanten av en terass. Framför mig anar jag det glittrande mörkret av en stor damm. Där nere bor det fiskar som aldrig vill visa sig när barnen kastar i bröd men som plaskar glatt när ingen är i närheten. Det påstås att det finns kräftor i den också. Det återstår att se.

Längre fram en till damm. I den bor det mig veterligen bara grodor. Men de är väldigt tysta nu. Sover grodor om natten? Jag vet för lite om grodor.

Runt omkring bara höga träd. Bakom mig ett gästhus där mina barn sover sött. Snett fram till höger det som väl ska kallas mitt barndomshem fast vi flyttade ju dit när jag var tretton och jag flyttade ju hemifrån när jag var sexton så jag vet inte helt hur man definierar det. Föräldrahem?

I det sover min mamma och han som blivit min far innan min riktiga pappa ens dog. Jag minns den gången farsan ringde och undrade om jag kunde komma ner till påsk och jag svarade att jag skulle fråga mina föräldrar. Aj då.

Jag har det bra. Det är tyst som fan. Jag hör ett eller annat djur gå omkring längre ner i trädgården som aldrig verkar ta slut. Jag hoppas att det är ett rådjur och inte en av de vargar eller lodjur som jag läste i lokaltidningen uppenbarligen springer runt och äter upp folks får.

Folk är väl också för dumma om de inte skaffar rovdjursstängsel kring sina tamdjur om de bor i områden med varg och lo, är de inte? Mamma berättade att man kan få statsbidrag för att skaffa en jävla tyken lama som kan gå runt med tamdjuren. Lamor är tydligen vildsinta som fan och sparkar vargar och andra rovdjur åt skogen om de kommer och försöker sig på något.

Jag kanske vill ha en lama. Fast var skulle jag ha den då. I vår lägenhet som kanske är inflyttningsklar nån gång i augusti?

Nej. Den skulle väl bara göra märken i vårt tjusiga vitmålade trägolv såklart.

Jag gläder mig till framtiden. Det känns bra. Det känns bra nu. Jag tror jag vet vad jag vill.

Det är ju inte det sämsta precis.

Två timmar tog det

Jahaja. Jag inaktiverade mitt Facebook-konto för typ tre timmar sedan.

Två timmar tog det och sedan var jag i full gång med att läsa bloggar, planera storslagna aktioner (den sort där man är aktivist alltså, inte den där man säljer grejer) och känner plötsligt ett väldigt stort behov av att blogga igen. So much för den jävla internetpausen. Jag är för hooked. Lika bra kanske eftersom jag nu peppar mer än vanligt på att jag ska läsa en master i colaborative media i höst. Wooooohoooo!

Ja det var typ det jag hade att säga. Om jag kom ihåg namnet på den hade jag tipsat om en ny feministisk festival i Köpenhamn nu i september men jag kommer inte ihåg (danska, sicket språk) så det får bli en annan gång (för jag kan ju inte gå in på fb och kolla det ens!).

Är också sjukt intresserad av boktips just nu, gärna sådana som är av den art att de är på engelska och går att köpa på Kastrup flygplats på torsdag när vi flyger till Sydfrankrike för såna är vi! Eller, vi fick biljetter av svärmor som redan är där nere med äldsta barnet som precis lärt sig simma. Mängden drunkningsförsök som yngsta barnet kommer ge sig på nu när han vill göra allt som storebror gör samt inte är rädd för något som helst och speciellt inte vatten vågar jag inte ens tänka på.

Det kommer bli en vansinnigt avslappnande semester, det märker jag redan nu.

Finns fortfarande på instagram vill jag poängtera, under namnet diskrepans! Följ mig där vetja!

Detta var kanske det bästa beslut jag tagit.

 

Om att vara en bandwife

Ja vafan okey då. Jag fick ju en så fin kommentar på mitt senaste inlägg om att jag inte måste skriva smarta saker hela tiden och att det eventuellt är roligt för er som läst mig länge att bara få veta något om hur det går helt allmänt i mitt liv, och det fick mig att tänka lite.

Jag började ju skriva den här bloggen för 4 år sedan cirka (wow, är det inte längre än så? Känns som en livstid). Och när jag började var det ju faktiskt bara för min egen skull, för att jag ville hålla skrivandet igång efter att tidigare skrivit dagboksinlägg på Lunarstorm och senare Helgon men tappat det helt eftersom FB inte är optimalt för sånt.

Sedan dess har det ju hänt en massa saker och jag har blivit min egen gatekeeper. Vilka saker är relevanta att blogga om och vilka är inte det? Vad kan intressera mina läsare? Vad vill jag lyfta och ur hur komplicerade och nya perspektiv kan jag lyfta dem? Istället för att bara utgå ifrån min egen lust att SKRIVA något.

Så nu skriver jag bara.

Som i en dagbok.

Igår fick jag ett sms från en väninna som jag inte umgåtts med på länge, låt oss kalla henne H för hennes namn börjar på den bokstaven (vi gör det lätt för oss). Hennes man spelar bas i Zirkus och han var den första som svarade på Nijas FB-uppdatering om att starta ett band för tre år sedan, och de två är dessutom vänner sedan de gick på samma musikfolkhögskola i tonåren. Så hon och jag är kanske vad man kan kalla Zirkus “first ladies”.

Och det är inte alltid så jävla roligt. Och nu fick H och hennes man sitt första barn för 8 månader sedan, och detta att vara gift med en musiker och ha barn samtidigt innebär sina helt egna speciella premisser alltså.

Exempelvis att om bandet har en spelning kan man typ aldrig vara med för man sitter hemma och passar ungarna istället.

Nu har H’s man dock gått på föräldraledighet och trots att bandet har en spelning på Fyn ikväll har H varit häftig nog att propsa på att eftersom hon hade gjort planer för den här helgen först så fick han varsågod ta med barnet till Fyn, punkt slut.

Jag är rätt imponerad. Jag vet inte om jag hade kunnat med att göra så. Nu visade det ju sig att H har en svägerska precis i den staden de ska vara i så hon kunde passa barnet den kvällen, men ändå! Så imponerande inställning! Jag har mycket att lära här.

Jag fick iallafall ett sms där H frågade om jag ville hitta på något, helt spontant. Det ville jag gärna, men i så fall ihop med barnen som jag hade den dagen (också) pga röd dag i DK. Så vi gick till Fælledparken och hoppade på trampolin och fick inte umgås överhuvudtaget som vuxna människor för har man två barn med sig varav den ena är totalt tokig och vill göra alla saker som storebror gör men inte kan så måste man springa efter honom hela tiden.

Men när Nijas var klar med arbete (både vanligt samt lägenhet) och kom ner och mötte oss sa jag att jag gärna ville gå ut med H på kvällen. Vilket inte var några problem såklart. Även om det innebar att jag och Nijas gick miste om en kväll ihop, vilket också är en jävla raritet nu för tiden, och något jag uppenbarligen prioriterar högre än att vara i sociala sammanhang fast det oftast innebär att vi somnar på soffan medan vi ser på Orphan Black.

Men GUD vad det var skönt! Att vara ute utan ungar och utan problem och gå på rockbar på Vesterbro och dricka billig öl och snacka politik och danska språket och att det var 100 år exakt på dagen att kvinnor fick rösträtt i Danmark. Och ta en taxi hem till H och somna och vakna av att Nijas ringde och stod utanför och plötsligt kändes det som att det bara gått två timmar sedan han släppte av mig.

Och jag och H fick snackat en massa om hur det är att vara “bandwives” och hur vi kan förhålla oss till detta och till varandra och till barnen och att vi måste börja träna Stripfitness ihop igen för det var så “megahyggeligt” på den tiden vi gjorde det och sedan satte oss på uteserveringen utanför gymmet och drack vin och bara snackade efteråt. För man behöver ju inte vara mer sund än så, liksom.

Ibland behöver också själen få sitt.

Det är svårt att vara jämställd i ett förhållande när man råkar vara gift med en person vars lycka och glädje hänger på att han får möjlighet att göra alla de där konserterna samtidigt som man ska försöka att både vara mor och barnpassare och ha ett eget liv.

Ni som läser detta och som känner mig: fortsätt för guds skull fråga om jag ska med på olika saker. Jag kommer helt säkert nästan aldrig kunna det men HELT PLÖTSLIGT så kan jag.

Fortsätt fråga.