Att våga inkludera cismän (eller allmän reflektion efter Watsons tal)

Jag har upplevt en väldig massa i kölvattnet av Emma Watsons tal som lanserade kampanjen He for She. Jag har upplevt en hel massa (vita straighta cis) män som plötsligt erkänner sig som feminister, som säger “det här, det är jag med på”. Män av alla möjliga variationer; män som är uttalade antifeminister, män som tycker sig vara jämställda, män som motsätter sig socialt genus, män som är feminister, män som ser genus som den största variablen gällande ojämlikhet, män som har ett välgenomtänkt intersektionellt perspektiv, män som aldrig ens ifrågasatt könsnormer. Oerhört många män av olika skolor. Som har blivit mycket berörda av detta.

Och jag har också upplevt oerhört mycket kritik gentemot Watson, i inomfeministiska kretsar, att hon är en vit ung smal snygg rik framgångsrik kändiskvinna (och förmodligen cis också vad vi vet men låt oss inte spekulera för mycket i människors könsidentitet) som står som frontfigur för en kampanj som i sitt grundläggande utförande är transexkluderande och där intersektionella perspektiv inte får plats.

Jag får verkligen hålla med om att Watson inte har sagt något speciellt “groundbreaking”. Men. Hon har sagt något som har rört många människor, som har fått dem intresserade av jämställdhetsdiskursen.

Och det i sig självt är något att fira. Utan att börja kritisera allt för hårt. Alltså.

Jag blev i kväll påmind om att det just nu, fortfarande idag 2014, finns människor, unga nya människor inte såna där gamla stofiler, vi snackar födda efter 1995, som på riktigt tror att man kan göra en pojke till bög genom att låta honom ha klänning på. Hallå. Alltså. Detta tror folk. Nya unga folk. I don’t even.

Jag tycker det är alldeles utmärkt att transrörelsen fått flyt, att den har fått en plats inom feminismen och inom jämställdhetsbegreppet. Tro inget annat. Det är fanimej på tiden. Och jag lyfter alltid cisnormer och transperspektiv när jag föreläser för även om de som lyssnar aldrig hört det förr kommer de kanske reflektera en extra gång nästa gång de hör om det.

Men de allra flesta människor har fortfarande inget som helst begrepp om kön och genus och könsidentitet utöver det de blev lärda när de var 3 år, det vill säga “det finns pojkar och så finns det flickor, punkt slut”. Herregud, till och med många som ÄR upplysta om att de binära könen är en förenkling av begreppet “kön” som är utan dess like, vet inte ens själva om “cis” är en förkortning eller om det kanske är latin (det ÄR latin och betyder “på samma sida”, vilket syftar till att din könsidentitet stämmer överens med de fysiska könsdelarna samt ditt juridiska kön och ibland även vilket könsuttryck du har, FYI).

FOLK VET GENERELLT INGENTING om de här sakerna. Och speciellt inte folk som lever upp till normerna, exempelvis cispersoner och heterosexuella. För de har ALDRIG varit tvungna att tänka över den saken, försöka relatera till den. YOU KNOW NOTHING JOHN SNOW. De tror på riktigt att man kan göra sina barn till homosexuella om man inte uppfostrar dem enligt rådande könsnormer. Fatta den saken.

Så nånstans här måste vi börja fundera över vilka det är vi vill försöka nå egentligen. De som redan har en förförståelse för problematiken och förmodligen redan är involverade, eller de som inte engagerat sig alls eftersom de aldrig fattat varför den här diskursen är för dem?

Och det är frustrerande att behöva tänka så, att tänka på att inkludera de vi traditionellt sett ser som överpriviligierade. Ja absolut. Men exempelvis cismän uppgår ändå till en rätt stor del av befolkningen (låt oss chansa på 45% utifrån vad jag förstått är rimliga uppskattningar) och vad i hela fridens namn är det för en jämställdhetsrörelse som inte ens lyckas inkludera den stora procenten? Om vi inte ens lyckas få med oss cismännen, hur inkluderande för transpersoner och andra som faller utanför rådande normer kan den rörelsen egentligen vara? Vill vi ha med ALLA eller vill vi bara ha med några på den här båten? Vill vi vara underdogs, eller vill vi på riktigt reformera samhället? VILL VI HA JÄMSTÄLLDHET eller vill vi bara slåss?

För om vi bara vill slåss är jag game. Men jag tror inte det förändrar ett jävla skit.

Jag ser ett inlägg delas på FB. Det heter Why I’m Not Really Here For Emma Watson’s Feminism Speech At the U.N.” och är absolut läsvärt. Men. Det inlägget pratar om att “män” tjänar på ojämställdhet, och brister något väldigt i sin klassanalys. För det är “inte alla män” som tjänar på det. De som Watson talar om i sitt tal är inte de som sitter på toppositioner på diverse stora företag. Att det mest är män som sitter på all den där makten betyder inte att “män” som grupp sitter på en massa makt. Jo, de är överrepresenterade i toppen, visst. Men den toppen är så jävla liten att det nästan inte ens är värt att nämna (speciellt inte utan klassanalys). 

Vi kan inte ha en rörelse som hävdar sig vara för jämställdhet om samma rörelse inte inser att det binära uppdelandet av män och kvinnor, så som det görs när det talas om att “män” sitter på makten, är en jävligt stor del av problemet, och att den brister så sjukt i sin syn på klass. Om vi säger att “män” har den största makten bortser vi från alla män som inte har den makten över huvud taget och ignorerar arbetarklassmän, prekariatets män, män som lever i omständigheter där de med alla medel måste försörja en familj utan någon som helst möjlighet att göra det, och så vidare. 

Var lämnar vi de männen då?

Könsrollerna, uppdelningen av män och kvinnor i binära och dikotoma förhållanden till varandra, kan vi aldrig aldrig någonsin komma ifrån, om vi inte själva slutar dela upp dem på det viset. Och, vet ni, vi kan aldrig ha en jämställdhetsrörelse som aktivt exkluderar cismän och andra som inte ens har den blekaste aning om att kön och könsidentiteter är mycket mer flytande än vad de fått lära sig. Det går bara inte. Vi måste inkludera även de som inte har en aning, göra dem intresserade, få dem att förstå att detta rör OSS ALLA, oavsett kön eller könsidentitet. Och de kommer bara fler och fler, för varje år. Unga, nya människor, som inte ens fått grundläggande sexualundervisning i skolan, och som nu ska förhålla sig till abstrakta begrepp som “cis” och “trans” och som tycker att det är väl ändå rätt gött att kunna kamma in fördelarna det ger av att leva upp till normerna.

Vi måste fånga upp dem.

Vi måste tänka såhär: VAD VILL VI UPPNÅ. Och. VAD ÄR BÄSTA STRATEGIN.

För oss som varit i den här diskursen i 10-20 år eller mer är det förstås extremt banalt, att ens tala om kön och implicerad etnicitet och/eller kultur och klass, på det vis som Watson gör. Men för alla som INTE varit det, för alla unga, för alla som följer normerna, för alla som aldrig behövt bemöda sig med att tänka i de här termerna någonsin förut, är Watsons tal och inställning precis rätt. Det handlar om målgrupp. Målgruppen som Watson riktar sig till är cismän. Och hon lyckas bra också.

Och det ska vi ta emot med glädje. Ja, ur ett normkritiskt perspektiv är det för jävligt att folk lyssnar mer på en vit ung ciskvinna som är känd genom filmer som inte ens klarar Bechdeltestet en del av dem, än vad de gör på människor med mycket mer erfarenhet och kunskap och utbildning och så vidare. Ja. Men sådan är nu medialogiken. Så är det. Vi kan snacka om hur vi förändrar den senare. Men just nu handlar det om att få människor, män, cismän, med på båten. Och det är essentiellt för jämställdheten, och för det framtida gemensamma byggandet av en jämlik värld.

Folk vet ingenting. De vet ingenting. Generellt. Och det är okey. Vi kan inte förvänta oss att alla ska ha 90 poäng i genusvetenskap och ytterligare 90 i intersektionell analys. Det går bara inte. Så därför är det på vårt ansvar, vi som vet lite mer, att lyckas förklara varför det är viktigt att bry sig om jämställdhet ur folks egna perspektiv. Och det handlar inte om att ge vika angående transpersoners rättigheter, absolut inte. Det handlar om att bjuda in människor i det första steget (som vi tog för många år sedan) och välkomna dem där.

Cismän kommer aldrig någonsin vilja gå med på att de är priviligierade när de inte känner sig som det, när den kapitalistiska “arbetslinjen” gjort det klart för dem att de inte är värda mer än vad som står på deras lönespecifikation. MEN och alltså för helvete MEN män drabbas ju också av den här jävla skiten, av uppdelningen i binära kön. Där det ena är “manligt” och det andra är “kvinnligt”. Och ju mer vi talar om “män” ju djupare gräver vi gropen som heter “kvinnor”.

Vi kan aldrig ALDRIG skapa en transinkluderande värld om vi inte inser att även cismän lider under normerna och således lyckas förmedla att de skulle må så mycket bättre om de också var med och lite snabbare än nu jobbade för en jämställd värld där kön inte spelar någon roll. Vi kan inte snacka om att män ska “ge upp privilegier” för de tycker att de har fått dem fair and square i ett samhälle som värderar kvinnor lägre, alternativt tycker inte att de fått några av dessa privilegier alls någonsin. Vad ska de göra exakt när de blir erbjudna en hög position? Ifrågasätta anställningsbeslutet? Det fungerar inte så och det vet vi. Vi vet att det här är strukturellt. Den enskilda mannen kan inte dömas för något som helst som han inte gjort med avsikt. Han kan inte dömas för att leva i samma system som vi gör.

Jag jublar således också över Watsons tal. För hon poängterar exakt samma sak som jag gör när jag är ute och föreläser:

Jämställdhet är inte en kvinnofråga.

Hur många gånger ska jag behöva säga detta innan det blir sanning?

13 Responses to Att våga inkludera cismän (eller allmän reflektion efter Watsons tal)

  1. Jag funderar på det här.
    Jag tror visserligen inte att det är nödvändigt att alltid inkludera alla. Jag tror att en kamp lätt vattnas ur ifall en ska skriva så att alla (eller iaf en majoritet) kan ta till sig det en skriver. Men när det kommer till intersektionalitet så håller jag med dig helt. Om vi ska prata intersektionalitet så måste vi ta det hela varvet runt och inse att vita män också utsätts för maktstrukturer. Avseende klass, funktionalitet, psykisk hälsa och i vissa fall även kön. Det känns som en principsak för mig mer än rent strategiskt. Men även där, strategiskt alltså, är det såklart viktigt att påtala att andra än kvinnor och rasifierade utsätts för maktstrukturer och underprivilegier.

  2. Så bra skrivet! Jag har valkampanjat i lilla byhålan för F! och fick ofta den här frågan, vad män kunde få ut av feminism. Och det är ju precis så här det är! Vi tjänar ALLA på att lämna de förlegade binära könsrollerna! ÄVEN de män som idag sitter med makt, även om de inte förstår det…

  3. Väldigt bra inlägg. Innan jag såg det här inlägget utgick jag från att talet var ännu ett i stil med “om män bara gick iväg och slutade med allt så skulle världen bli bättre” (raljerande sammanfattning av hur jag uppfattar en hel del feminism). Nu är jag glad att ha sett det, och kan konstatera att budskapet är mer likt det som först lockade mig till den här bloggen. Så tack för att du driver bloggen, och tack för att du fick mig att titta på talet.

    PS. Såg att bloggen tipsade om http://www.onewaycommunication.co/men-kan-alla-sura-man-och-overentusiastiska-feminister-bara-sluta-nu/ också. Vill lyfta det som ett bra exempel på specifikt inlägg här som jag uppskattar.

  4. Det är lite störande att du skriver så bra att man inte egentligen har nåt att säga annat än att instämma. Även instämma i <3 och HEAR! HEAR!

  5. Vi människor är kategoriserande varelser, delar in oss själva och vår omvärld i kategorier. Ett tydligt exempel på det är språket. Om det inte hade funnits gemensamma kategorier i språket, så hade vi ju inte kunnat kommunicera. Vi har ett arv, språkligt historiska konventioner, som dock inte är statiskt, utan vi reproducerar det ständigt, och nya konventioner skapas. Vad jag frågar mig är varför somliga så totalt har snöat in på detta med “könsroller”. Konventioner finns ju överallt där det finns människor. Och inte bara bland människor, även djur inrättar konventioner, bl.a. könsrelaterade sådana. Precis som att kanariefågelshannen och -honan är olika rent biologiskt, är hannar och honor bland människor det. Utifrån detta faktum utvecklar vi per automatik sociala konventioner. Kanariefågelshannen sjunger(melodiskt) medan honan blott piper, även om honan rent biologiskt skulle kunna sjunga hon också. Sen är det ju så att en typisk konvention är att det är kvinnor som s.a.s. talar om att avskaffa könsrollerna. Det är en paradox på så sätt att ju mer dessa kvinnor talar om att avskaffa könsrollerna, desto mer könskodat (kvinnligt) blir det beteendet, och å andra sidan förstärks då könskodningen åt andra hållet, genom att det blir omanligt att vilja avskaffa könsroller. Precis så fungerar sociala konventioner. Det är DENNA konvention våra barn möter, och anpassar sig efter.

  6. Thomas:

    Enligt den definition du använder är det faktiskt både omanligt och okvinnligt att vilja avskaffa könsroller. Däremot ganska mänskligt. Jag är övertygad om att en rätt stor majoritet av dagens pappor är glada att de (i genomsnitt) har mer nära relation med sina barn än vad pappor hade för bara ett par generationer sedan.

    Visst kommer människor alltid att förenkla, olika individer olika mycket, och minst förenklar man inom de områden där man är bäst insatt. Men att både könsrollers innehåll, och om de är hårt styrande regler eller mer av förenklad beskrivande statistik, kan förändras väldigt mycket är uppenbart. Både utifrån modern historia i Sverige och studier av olika kulturer genom årtusendena.

    • Nej, varför skulle vara både “omanligt och okvinnligt att vilja avskaffa könsroller”? Absolut ingenting i det jag skrev, antyder det. Vad jag skrev var ju att det främst är kvinnor som är feminister och påstår sig vilja avskaffa könsbetingat beteende, och att denna hållning just är feminint kodad, och att det är denna vferklighet våra barn möter. Åsikten att “könsrollerna ska avskaffas” är alltså ungefär lika feminint kodad som, säg läppstift, handväska och örhängen.

      När det gäller det där med att pappor skulle vara glada över att de “har mer nära relation med sina barn än vad pappor hade för bara ett par generationer sedan”, så är ju det bara en konvention som alla andra. Det är ju nu en konvention att pappor vill umgås med sina barn. Det är alltså inte så att det att pappor vill umgås med sina barn, skulle vara frukten av en avskaffad könsroll! Det är på modet, skulle man kunna säga, ett mode som speglar det faktum att bristen i regel upphöjs till dygd. För det är ju en “brist” att män, i det här fallet, inte själva s.a.s. väljer hur de vill göra, utan att de tvingas av externa omständigheter. Människor är experter på att se sina beslut som frukten av individuella val när dessa ju, i själva verket, speglar just en konvention. Man kan kalla det “självbedrägeri”, om man vill.

      • Inget i det du skrev, men en hel del i den verklighet jag upplever.

        När man har frågat män av äldre generationer, när de börjar bli så gamla att de vet att döden inte är så långt borta, vad de ångrar mest i sina liv, så är “Att jag inte tillbringade mer tid med mina barn.” ett av de allra vanligaste svaren. Jag tror inte alls att merparten av dagens pappor är ledsna att de delvis förändrade normerna gör att de tillbringar mer tid med sina barn än deras farfar och morfar gjorde. Jag tror att det för det mesta är val de gör av alldeles egen fri vilja, och att de uppskattar rätt rejält att det i dagens Sverige är ett mycket lättillgängligare val än det var förr i tiden.

        Naturligtvis finns det pappor som inte alls är intresserade av det här, och som mest lite motvilligt anpassar sig till den nya kulturella normen. Precis som det funnits massor med mödrar genom historien som inte egentligen haft något större intresse av att tillbringa nämnvärt med tid med sina barn, men gjort det ändå, för att de känt sig pressade av normen.

        Att det sen är rätt vanligt att pappor inte känner sig riktigt lika hemma i rollen som rejält närvarande förälder som mammorna gör är en annan sak. Det tar åtminstone några generationer innan förändrade roller hunnit rota sig ordentligt. Dagens pappor har ofta ingen farfar/morfar, och ibland inte ens någon pappa, att ha som förebild i det här. Men att något inte känns självklart hemtamt är inte samma sak som att man inte tycker om det och vill ha mer av det.

      • Men jag kan hålla med om att (om jag nu förstår dig rätt) att det finns en kvinnlig överrepresentation bland de som arbetar mest aktivt för förändrade könsroller. Tycker även att det hos många finns tendenser att driva förändringsarbetet på ett ojämställt sätt. Till exempel känner jag rätt många kvinnor som kallar sig feminister, men som helt reflektionslöst tar sig tolkningsföreträde före sina män i föräldraskapsfrågor, trots att de säger sig vilja ha ett jämställt föräldraskap.

        Och värt att komma ihåg är att det viktigaste arbetet inte handlar om förändring av könsroller utan om försvagning av könsroller. Om att både män och kvinnor ska vara friare att leva på de sätt och göra de val som passar just dem som individer bäst, oavsett vilket kön de råkar tillhöra.

  7. Bra inlägg; tyvärr är dagens svenska feminism (i alla fall den som syns och hörs) “in denial” på den här fronten. Att mysa och köra stor kampretorik med sina coola tjejkompisar har blivit så viktigt att de snabbt tappar ur sikte att man också har köpt in sig i en strategi som är rejält sexistisk både i sin retorik och i mycket av den praktik man går in för.

    Tugget att i princip alla kvinnor “är underordnade alla män de möter i sina liv”, vare sig dessa män är låglönearbetande, arbetslösa,pensionärer eller något annat (och oavsett vilken slags kvinna, inkomster, social status etc) låter bra som retorik men i sak är det helt enkelt struntprat. Placerar man “strukturerna” på den nivån så kan de användas för att säga vad som helst, och det görs också.

  8. Peter:

    En bra övning för seriöst jämställdhetsintresserade: Att slumpmässigt i vardagen fråga sig själv “På vilka sätt är just jag över- och underordnad just den här människan?” Både inom och över könsgränsen. Får man inte ihop minst tre punkter på vardera listan har man slarvat. Frågan “På vilka områden är jag inte särskilt varken över- eller underordnad just den här människan?” kan också vara mycket hälsosam. Minst tre även där.

Svara