Att sova ihop med eller utan barn

Duktiga och Intelligenta Tanja Suhinina har startat en bloggutmaning på tema sex och samlevnad, och det passar mig ju som hand i handske, och dessutom skriver jag verkligen för lite om sex så det här måste jag förstås vara med på.

Första utmaningen är med rubriken “sova ihop”.

Mitt perspektiv blir småbarnsförälderns.

Alltså det här att sova i samma säng som sitt barn. Vi testade. Det gick inget bra.

Det borde jag räknat ut. Men det finns en sån där skinande god-moder-gloria över att sova tillsammans med sina barn som ger skyhögt kapital i förhållande till respektabiliteten hos föräldrar (Ja, jag läste ut Beverly Skeggs “Att bli respektabel” igår, jag är så jävla lättpåverkad) som jag gärna ville försöka mig på. Man vill ju vara en god mor, liksom.

Alltså en sån där “Jamen jaaag sover sjääälvklart alltid tätt-tätt ihop med mina barn så att vi verkligen kan aaaanknyta ordentligt och den ljuva doften av barn i mina armar, mmmm-HMM, och givetvis helammar jag heeeeeela första året och bär mina ungar i sjal för sjalbarn är helt enkelt liiiite bättre än andra barn, lite mer harmoniska och härliga, och nämnde jag att vi har samsovit lika tajt som en välgjord falafelrulle i fyyyra år nu?” (Obs, inget ont om alla som gör såhär, ni har bara mycket högre föräldrapoäng än vad jag har och jag hatar er lite för det.)

Jag samsover inte med mitt barn. Jag samsover istället med barnets far. Det fungerar verkligen mycket bättre.

För det första tumlar han inte omkring som en ångvält och använder mitt ansikte som huvudkudde. För det andra sparkar han mig inte i magen. För det tredje och fjärde är det helt okey att i sömnen lägga benet över honom utan att han för den sakens skull kläms till döds, och jag måste inte ligga stel som en pinne och sova med försiktighet hela natten för att inte störa eller väcka eller skada honom. Och för det femte kan vi knulla. För ärligt talat, småbarnsföräldrar har fan inte tid att ligga loss på diverse andra platser i hemmet hela tiden. Den där stunden precis innan man ska sova är guld värd för samlivet. Och då vill jag inte ha det så här:

“Älskling, ska vi ligga lite kanske?”

“Ja-aa, det vore faktiskt inte så dumt!”

“Gött! Vänta, jag ska bara…”

…och så baxa upp barnet, bära det till sin egen säng, förbanna sig själv för att ungen vaknade när det lades ner, spendera fem minuter på att säga “sssch sssch sssch” och gunga vaggan fram och tillbaka, trippa på tå tillbaka till sängen, väcka sin partner som hunnit somna, påbörja ett förspel, stelna till mitt i en kyss för att barnet gjorde ett ljud, bestämma sig för att det nog bara var falskt alarm, fortsätta hångla, börja knulla, avbryta strax innan klimax för att barnet nu vaknat på riktigt, bära tillbaka det till sängen där det givetvis somnar förnöjt direkt, sucka lite och…

“En annan gång, kanske…”

“…ja. En annan gång. Om 15 år eller så.”

Så. Jag förespråkar också samsovning. Med sin partner.

Det gör mig kanske inte till världens bästa mor, men det gör mig iallafall utsövd och tillfredställd.

 

 

15 Responses to Att sova ihop med eller utan barn

  1. Att ha sex med tonåringar i huset är mycket svårare än med små barn. Trots att samsovning med tonåringar förstås är helt otänkbart från deras sida :0) Just nu känns det som att vi kanske kan börja ha sex igen om tio år eller så, när yngsta barnet möjligtvis har flyttat hemifrån (hon är 11). Vi hade ett sexliv när barnen var små, trots att de har sovit i våra sängar (jo, med perspektivet att ha tonårsbarn så var det helt ok att flytta på dem).
    Varför är det då så komplicerat att ha sex med tonåringar i huset? Jo, de hör och förstår, och de är vakna minst lika länge som vi vuxna. Oftast längre. Och dessutom så vaknar de före oss och är överallt hela tiden. Och vi är äldre och tröttare. :0(

    • Åh hua. Lika bra att passa på att knulla loss under småbarnsåren alltså?

      Skriv ett inlägg du också! Om att sova ihop med tonåringar i huset! 🙂

  2. Underbart Hannah! Igen. Klockrent.

    Jag tror jag kommer falla för frästelsen att bar barnet i sängen när vi får barn. Eftersom sambon min kommer vara borta ganska mycket (halva året, rent utslaget) så kommer nog jag tycka om närheten av ett barn, men bara om jag kan baxa bort hen på andra sidan sängen! Jag behöver ligga i fred. Frågan är då hur det går de veckor sambon kommer hem… om barnet vänjer sig med att ligga i vår säng liksom. Jaja, det får lösa sig. Men, ja du skriver så bra och klockrent!

    • Haha, tack. 🙂
      Vi brukar faktiskt göra så här, men det fanns det liksom ingen plats till i själva inlägget: Vilde får somna i våran säng, när vi ska sova bär vi över honom till hans egen, och om han vaknar på natten får han komma tillbaka till våran säng, för då har vi förhoppningsvis både hunnit ligga och fått några timmars ordentlig sömn. En kompromiss, kan man säga, men vi är alla tämligen nöjda med den. 🙂

      • Den kompromissen är nog bra. Vill minnas att det var så det fungerade för mig när jag var liten. Egen säng, eget rum (förutom det året när jag delade rum med systern). Föräldrasängen var öppen för en de nätter man vaknat av mardrömmar. Tror det ger en trygghet i att veta att man kan gå dit om man behöver, men man får även vara en egen person resten av tiden.
        Efter att studerat lite i hur det undermedvetna funkar tror jag det kan rentutav vara skadligt att att alltid sova med barnet, speciellt efter det har blivit 3 år och äldre och verkligen inte behöver det. Jag tror det finns risk för olämpliga mentala förhållanden med sina föräldrar i stil med Oidipus och Electra syndrom etc.

    • Vad som är “nödvändigt” är väldigt individuellt. En del barn, som min syster, är redan som bebisar ointresserade av ligga och trängas med sina föräldrar. Andra, som jag och min bror, kommer gärna över tills de börjar skolan. Vissa barn kan man lätt bära tillbaka om man känner för det, med andra blir det en kamp som ingen vinner och ett jäkla vandrande fram och tillbaks hela nätterna. Jag tror inte att många sover tillsammans mer än “nödvändigt”, det är nog snarare hur man definierar det som skiljer sig från person till person.

  3. Man kan definiera samsovning på olika sätt. En definition är att sova i samma rum, och som jag förstått är det så ni gör hos er (haha, ni samsover, pilutta er), för vad är egentligen skillnaden mellan att sova en halvmeter ifrån sitt barn som sover i samma säng eller att sova en halvmeter från sitt barn som sover i egen säng, rent anknytningsmässigt alltså?
    Här sov vi allihop i samma rum, i början med Hrönn i spjälsäng och senare alla i samma säng, ungefär till hennes treårsdag. Då blev hon intresserad av att ha en egen säng i sitt eget rum och då fick hon det. Vad gäller liggandet så är det något, men inte mycket, frekventare sedan hon flyttade ut. Den stora skillnaden är att man numera kan ha tänd lampa och ligga och läsa och prata om kvällarna.

    • Ah, i kontexten “sova ihop” i motsats till att “sova isär” utgick jag bara ifrån att samsovning var att sova i samma säng. Vilket vi också gör, iof, lite så där på morgonkvisten. 🙂 Men det finns ju de som menar att anknytningen har att göra med hudkontakt och sånt, så det var väl det jag syftade på, antar jag.

      Åh hahaha, jag var helt säker på att inlägget skulle ta slut efter “Den stora skillnaden är att man numera kan ha tänd lampa”. Punkt. 😉

  4. Har försökt sova med ungen i vår säng men han hatar det, får ingen ro alls, gillar bättre sin egen säng. Men jag har väl inte tänkt på det som bra föräldre vs dålig om man gör det lr ej =)

    • Nej nej, man är inte en dålig förälder om man inte har barnen i samma säng, man framstår bara som en liiite mer omhändertagande och engagerad mor om man inte vill vara ifrån sina barn ens en sekund. 😉

  5. V fick aldrig ro till att sova i vår säng så länge han hade spjälsäng. Om han vaknade i spjälsängen på natten och var ledsen och vi hämtade in honom till oss så blev det som att ha en liten propeller i sängen, och det slutade alltid med att vi bar tillbaka honom och att han var helt nöjd med det. Nu när han har fått en låg växa-säng som han kan gå i och ur som han vill kommer han tassande in till oss nästan varje morgon (och ibland mitt i natten), pressar in sig mellan oss och somnar som en stock.

    Det är som att han tidigare kände sig tryggare när han var “inlåst” i sin spjälsäng och att han nu, när han har frihet att röra sig som han vill när han vill, känner sig tryggare när han är inkilad mellan mamma och pappa.

  6. Jag har gjort allt det du skrev kursivt. Förutom att säga det på det sättet. Jag tycker inte att jag får någon mammagloria. Snarare läser jag en massa saker på nätet om hur fel allt detta är. Sjukt. Konstigt. Märkliga åsikter som den här ovan om att samsovning ger oidipuskomplex. Kan man inte bara få göra som man vill? Om ungen mår bra. Och man själv. Vi sover som stockar i vår sardinburk. Min bästa kompis behöver sova själv, och är den finaste mamma jag vet. Det är ok att göra olika.

    • Självklart får man göra som man vill. Och som jag skrev, inget ont om er som gör så. Det kan mycket väl hända att det inte är den allmängiltiga bilden av ultimat småbarnsföräldraskap, men för mig, som nyförlöst, var det det, och döm om min förvåning när jag insåg att det inte passade oss. Jag hade gärna varit en sån som samsov med mitt barn. Men jag kan också se att mitt sexliv är bättre när vi inte samsover med barnet. Så det har ju också sina fördelar.

Svara