Att se det vi förväntar oss att se

Jag vet inte riktigt var jag ska börja det här inlägget.

Kanske med en lärare i teckning jag hade en gång. Vi skulle rita porträtt av våra klasskamrater och jag blev riktigt nöjd med hur personen på pappret framför mig började ta form. Min lärare däremot dissade den totalt.

“Du ritar som du tror att hon ser ut, inte som dina ögon faktiskt ser henne” sa hen till mig. “Du kan inte se den ögonvrån, den är dold under hår. Men du har ritat den ändå för du förväntar dig att den finns där.” “Det gör den ju också” svarade jag förnärmat. “Ja, men du kan inte se den, så därför kan du inte avbilda den. Rita det du ser, inte det du tror att du ser”.

Hen hade rätt. För det är så vi gör, det är så våra hjärnor ofta fungerar – de fyller i vad vi tror är sanningar utifrån tidigare erfarenheter. Lärdomar. Eller för all del fördomar.

Vi kunde också tagit utgångspunkt i den gången min då 3-åriga son snusförnuftigt berättade för mig att skillnaden mellan flickor och pojkar sitter i håret, för flickor har långt hår och pojkar kort. Det faktum att nästan inga av hans kvinnliga släktingar och andra närstående kvinnor hade långt hår påverkade inte denna uppfattning alls. Inte heller det faktum att hans egen far samt gudfar hade extremt långt hår.

Generaliseringen hade slagit rot tack vare en fråga kring hur man kunde se att ett tecknat barn i en bok var en flicka eller pojke och svaret hade blivit att det kunde man se på håret. Och hur verkligheten sedan såg ut spelade då mindre roll.

Eller också hade vi kunnat börja i det danska barnprogrammet Ramasjangmysteriet, där barn i 6-7-års åldern kommer in till detektiven Christian för att lösa ett brott som någon av ramasjangskurkarna utfört.

maxresdefault

Alla skurkarna spelas av sagde Christian, vilket alltså innebär att förutom de modifikationer medelst löständer och peruker som används så är det ändå exakt samma kropp. Vilket ett av de barn som var inne för att lösa brott inte hade förstått, och därmed sa hen också att det kunde ju inte vara Fröken Pudderkvast som gjort det för hon har ju mindre händer.

För att den karaktären ska föreställa en kvinna. Barnet drog således slutsatsen att hon skulle ha mindre händer utan att alls göra några jämförelser. Hen såg vad hen förväntade sig att se, och inte det som faktiskt fanns där.

Många ingångar. Frågan är var jag ska sluta.

Eventuellt i den nu några veckor gamla nyheten att kvinnors texter uppfattas som röriga och oklara jämfört med mäns, även om det är exakt samma text som granskas. Vilket inte kom som någon nyhet eftersom dylik forskning funnits länge (30 år ffs). Senast förra året rapporterades även exempelvis om hur kvinnor värderades som sämre i rekryteringsprocesser och jag har nyligen läst en fallstudie (som jag inte för mitt liv kan finna online) kring hur kvinnors och mäns projektansökningar gällande företagande värderas olika – vi snackar om “unga talangfulla modiga män” visavi “unga oerfarna kvinnor som tar sig vatten över huvudet” och det faktum att kvinnors ansökningar omtalades med 75% negativa ordval och mäns med 75% positiva.

Fördomar. Förutfattade meningar som får våra hjärnor att rita dit saker vi förväntar oss även om de inte finns där. Internaliserad sexism, i det här fallet, som resulterar i vad vi lika gärna kan kalla strukturell diskriminering.

Jag har inga enkla lösningar att presentera heller. Men kanske ligger första steget i att just medvetandegöra oss om alla de vis på vilka våra omedvetna fördomar om olika grupper, exempelvis män och kvinnor, påverkar hur vi förväntar oss att de ska vara.

Och kanske börja följa min teckningslärares råd.

“Fokusera på det du ser, inte det du förväntar dig att finna”.

11 Responses to Att se det vi förväntar oss att se

  1. Min spontana tanke är att det inte räcker med att medvetendegöra att ens fördomar ser ut på ett visst sätt och utgår ifrån det vi är vana vid, vi måste även se det som vi ej är vana vid. För även om jag ser mig själv som en normkritisk person så sker alla dessa generaliseringar omedvetet i huvudet efter vad jag intalats och sett tidigare.

    T.ex. så tror jag att de flesta av oss påverkas mer av att faktiskt se kvinnliga busschaufförer (för att ta ett exempel) än av att få det förklarat för oss att “kvinnor kan också vara busschaffisar” om vi inte får se det i så stor utsträckning. Tänker att hjärnan är simpel på det sättet, på samma vis som barn inte gör som föräldrarna säger utan som de gör så tänker vi inte främst utifrån vad vi hör är möjligt utan vad vi ser är möjligt. Det är nog därför som jag också är positivt inställd till kvotering (den varianten som även kallas positiv särbehandling), för när vi väl börjat se en viss grej som giltig så kommer vi också att uppfatta det som giltig.

  2. I januari ska jag gå på min lärartjänst (FÖR JAG HAR FÅTT JOBB WIhoOO!) och det där är något som är väldigt svårt som lärare – hur bedömer man rättvist? Små knep och knåp.

    En personlig favorit är att innan rättningen av något skriftligt täcka över elevens namnanteckning med en post it-lapp, så jag inte vet vems text jag bedömer innan jag bedömt allesammans. Så borde faktiskt arbetsgivare också göra.

  3. Med anledning av fördomar i anställningsförfarande så hoppas jag verkligen att arbetsgivare i större utsträckning börjar använda sig av avidentifierade CV:n. Att ha anonyma intervjuer känns ju svårare men en medvetenhet att det kan finnas bias är ju en bra början.

  4. Det finns högskolor med anonymiserad rättning (MAH t.ex.) och företag med anonymiserad rekrytering. Heja dom säger jag.

    • Stockholms universitet har också anonyma tentor, när det är möjligt. Muntliga tentor blir ju svåra att anonymisera. 😉
      Tycker att fler företag borde pröva att anonymisera CVn. Inte bara baserat på kön, tänker också på smygrasismen som folk med utländska namn råkar ut för.

      • Jag tycker vi kan kalla a dolphin a dolphin istället för att göra viss rasism lite mindre rasistisk som vi gör när vi kallar det smygrasism.

  5. Just det där med att man lätt tecknar det man vet “ska” finnas där är ju jättevanligt. Eller att barn, även om de vuxit upp i höghus och inte känner någon som bor i villa, ändock ritar ett hus av villa-typ (gärna med skorsten också) om någon ber dem att rita ett hus. Jag tror det finns något ord för det här… Men kommer inte ihåg det. Något om att teckna symboler och ikoner istället för som det faktiskt ser ut. Hm.

    När vi ändå är inne på teckning och avbildning. Minns inte i vilket sammanhang jag läste om det först, men det här med att rita en “vanlig person”. Typ en streckgubbe. Om man bara ritar en streckgubbe utan några som helst attribut eller accessoarer, så kommer folk att anta att det ska föreställa en person som är som en själv eller som normen, på ett rätt så omedvetet sätt. Tecknar man någon av sin egen etnicitet tenderar man inte att överdriva några av dem etniska dragen, men tecknar man någon av en annan etnicitet tenderar man att ta med något överdrivet drag så att det syns vilken etnictet det är. Därav är en streckgubbe “vit” i vitas ögon, och en streckgubbe med sneda ögon “kines”. Och personer som reagerar på att animekaraktärer ser västerländska ut missar att västerlänningar i japansk anime ofta är karikatyrer av stornästa, högljudda västerlänningar, till skillnad från dem japanska/neutrala karaktärerna med överdrivna ögon, små näsor och märkliga hårfärger. 😉 För en japan behöver inte teckna någon på ett särskilt sätt för att den ska se “japansk” ut. Defaulten för dem är en japan, och allting som inte ser ut som något annat antas av publiken vara japan (a k a “vanlig människa”). Vita västerlänningar ser dessa tecknade “vanliga människor” och missuppfattar dem som västerlänningar. På tal om att se det man förväntar sig, så att säga.

    • Precis på samma sätt fungerar det när vi kallar det streckgubbe och inte streckgumma och för att streckgubben ska bli kvinna krävs det att man tillsätter vissa atrribut som klänning, långa ögonfransar eller långt hår.

Svara