Att lämna ett gråtande barn

Jag läser inne hos LD om detta med barn och förskola, och att lämna ifrån sig barn som gråter och gå därifrån.

Och det är fan inte lätt. Det sägs att det är lättare ju yngre barnen är, kanske för att de då inte lyckas formulera tankar om att man inte kommer komma tillbaka, och när de väl börjar tänka i de banorna har de redan förstått att rutinen faktiskt är att en närstående kommer och hämtar en varje dag.

Vilde var 2 när han började på dagis. Och det gick väl sådär de första veckorna, men efter lite inövande av rutiner (alltid dessa rutiner) där han kunde vinka genom fönstret när man gick därifrån och så vidare så fungerade det tämligen smärtfritt till slut.

Men det var en så kallad Vuggestue, det vill säga för barn från 1-3 år. När han således efter ett år skulle byta till en så kallad Børnehave startade det hela om igen.

Och jag tror att det hade blivit enklare om han genast hade fått en pedagog tilldelad sig, en som var där varje dag och som var “hans” vuxna, att vända sig till och hålla sig till. Det fick han inte och det var synd. Och han var mycket ledsen när vi gick. Inte varje dag, men ofta. Och pedagogerna på dagis försökte muntra upp honom och få med honom in i leken och de andra barnen kom och ville trösta honom när han grät och han ville bara absolut inte, ville inte tröstas, ville inte uppmanas att komma in till de andra.

Och våra hjärtan krossades varje dag vi var tvungna att lämna honom där, oavsett hur glad han varit varje eftermiddag när vi hämtat honom, oavsett hur mycket pedagogerna intygat att det bara tar en kort stund efter vi gått så är han glad igen, och otaliga är de gånger jag ringt Nijas med gråten i halsen på väg därifrån för att ventilera detta med någon som förstår precis, förstår smärtan i att behöva gå ifrån vårt gråtande barn.

Men mitt i denna period ramlade jag över ett inlägg av den underbara Petra Krantz Lindgren som satte fingret på precis vårt problem.

Så vi tog ett snack med Vilde om att få lov att vara ledsen, och vi tog ett snack med dagis, och vi bestämde allihop tillsammans en avskild plats där han fick vara ifred från de andra barnen men ändå kunde ses av de vuxna, som fick vara hans gråtplats. Och varje morgon då det kändes tungt att se oss gå kunde han krypa upp på sin plats och gråta och vara ledsen tills den känslan hade gått över och han faktiskt kunde känna sig glad över att vara på dagis med sina vänner igen.

Det var nämligen inte det att han hatade dagis, eller att han mådde dåligt av att bli lämnad där: han behövde helt enkelt bekräftas, på flera nivåer, i att det var helt okey att vara ledsen över att mamma eller pappa gick. Inte lockas att leka, inte distraheras – bara höras i sitt behov av att få uppleva och uttrycka ledsna känslor.

Och då dröjde det inte länge innan han kom ut till de andra. Inte för att han blev uppmanad att komma ut, utan för att han var redo.

Det tog inte ens en vecka med den rutinen. Sedan hade han inte behov av den mer. Han vinkade glatt och sprang in till de andra direkt. Och det har han gjort nästan varje dag sedan dess.

Så enkelt kan det också vara, när man kan lyckas först förstå och sedan kommunicera till sina barn att deras känslor inte är oönskade, att deras gråt inte är ett problem, och att deras behov av att få vara ifred och för en liten stund sörja att man inte kan få vara samman med sina föräldrar 100% av tiden inte är något oönskat som måste försvinna.

Det tror jag är oerhört viktigt att tänka på som förälder, när barnet står där med tårarna rinnande medan det vinkar farväl.

Det är faktiskt helt okey att sakna och vara ledsen.

12 Responses to Att lämna ett gråtande barn

  1. 🙂

    Det är också helt ok att vara hemma längre med sina barn. Vet inte hur det är i danmark, men här i Sverige är man värsta ufot om man vill vara hemma lite längre med sina barn… typ tills de själva kan börja föra vettiga diskussioner.

    För de allra flesta handlar det om prioriteringar. Den där thailandsresan och dyrare bostadsrätten/huset eller att gå ner i arbetstid.

    Det extremt tråkiga i kråksången är att det är en överväldigande majoritet mammor bland hemmaföräldrarna som stannar hemma länge. Vissa för att de är könsseparatister som tycker det ska vara så, men de allra flesta av den enklaste ekonomiska anledningen att familjen skulle få flera tusen mindre i månaden om mamman och pappan bara bytte roller. :/

    • I DK skulle jag mena att man generellt lämnar barnen på dagis ännu tidigare, ner till 6 månader tror jag, med tanke på att vi har färre föräldradagar här och dessutom inga VAB-dagar så blir barnet sjukt senare får man ta av en sparad föräldraledighet för att vara hemma med det.

      Och det är klart att det handlar om prioriteringar – dock att det där medelklassperspektivet är främmande för mig personligen eftersom det helt enkelt aldrig funnits några lyxartiklar som semesterresor och villor att prioritera bort. Dessutom passar det inte alla att vara hemma med barn – det sammanhang och den intellektuella stimulans som man förhoppningsvis får i vuxna nätverk är inte att förkasta, alltså, oavsett hur mycket man älskar sina barn.

      • Tack, tack, tack för att du påpekar att alla inte har pengar att prioritera med! Jag växte upp i relativ fattigdom, där det man fick “prioritera bland” var hyra, el, telefon, medicin, mat och bussbiljett. Är så trött på att höra den klyschan om att “alla har råd att… bara man prioriterar”. Ja, alla med heltidsjobb och utan tidigare skulder, antar jag.

        När det gäller frågan om barn på dagis så har jag inga barn, så jag har svårt att uttala mig. Minns inte själv heller min inskolningsperiod. Däremot minns jag att jag ofta var ledsen när jag skulle till skolan (lågstadiet), och den värk i bröstkorgen som vi alla antog berodde på min astma, nog egentligen var tecken på ångest. Inte så konstigt, med tanke på att jag blev mobbad av både barn och personal – men barn har så svårt att veta vad som är normal behandling och vad som man faktiskt har rätt att gnälla över. Och även om man vet att något är fel är det svårt att sätta ord på det.

    • Tack! Och tusen tack för alla dina inlägg, de är alltid så insiktsfulla och påminner mig gång på gång om det viktiga i att göra skillnad på vad man tror att barnet säger och vad det ligger för behov bakom. <3

  2. Gah, skrev ett längre inlägg som browsern åt upp…. 🙁

    Men kort och gott, det finns många underliggande problem, det största är att samhället är inte uppbyggt för att maximera människors, och allra minst barnens, välbefinnande, det är uppbyggt för att maximera produktion.

    Jag tror på rätten att kunna försörja sig på deltidsarbete, GEMENSAM (ej delad) föräldraledighet, ökat vårdnadsbidrag (en förskoleplats kostar 160.000kr/år, men vårdnadsbidraget är bara på 3.000kr/mån) m.m..

    Eller helt enkelt basinkomst.

    Att en stannar hemma och den andre jobbar är inte jämställt. Men lösningen på det är inte att den som förut stannade hemma också börjar jobba heltid, för då kommer barnen i kläm. Att den som jobbar går ner till halvtid, och den som stannade hemma går upp till halvtid, skulle också vara helt jämställt. Vi behöver komma bort från det patriarkala synsättet att pengar, karriär, status osv har högre värde än starka personliga relationer, fritid osv.

    Allt ovanstående gör att barnen kommer i kläm på ett eller annat sätt. Och det leder inte till välmående vuxna, varken på kort eller lång sikt.

    Googla gärna “Barnet – den sista slaven”.

    Tvåsamhets/kärnfamiljsnormen är också ett problem. It takes a village to raise a child.

    Jag röstar för: Revolution!! 😀

  3. Åh, så skönt!!! Så fantastiskt skönt att få läsa om någon som har haft det som vi har det nu! Jag skall genast skriva ut detta inlägg och ta mig en diskussion med mannen och med dagispersonalen. Tack. Nu ser jag en ljusning i mörkret!

  4. Måste bara skriva att vi har liknande erfarenheter som er! Vår minsta har i princip alltid gråtit vid lämning. Jag har aldrig riktigt accepterat den gängse idén om att det bästa är snabba, distinkta lämningar heller. Vi har så klart provat (det också, i desperation) men det har barnet reagerat ännu mer på – vi också för den delen. Det enda som har blivit bättre är när vi stannat med honom längre. Men det var inte alltid så populärt bland personalen märkte vi. Pedagoger har försökt alla möjliga olika tricks och distraktioner. Inget har blivit bättre. Ibland har det funkat att hans bror tagit hand om honom (ha har nu börjat på skolan). Men denna termin, vid 4 års ålder så kunde vi äntligen ha ett samtal om det (har försökt tidigare men han har inte pratat om det) och han uttryckte klart och tydligt att han “bara behövde få lessna av sig” i fred”. Sen frågade jag hur han ville att själva lämningen skulle gå till, lika klart och tydligt här: inga kramar och ingen vink – vi ska bara gå. Så då gjorde vi som han ville. Sen den dagen ingen gråt och han är glad och längtar till förskolan. Så – det är ok att få lessna av sig och låt barnet bestämma villkoren 🙂

Svara